Toughest London South

Jösses! (dagens huvudtitel)

Pre race -

Jag och Robin kom fram till Stansted på torsdagskvällen ganska sent, vi hyrde bil och tog oss nervöst till vårt Inn. Vi somnade ganska snabbt och drömde om hinderbanor.
På fredag morgon skulle vi hämta Maria på Gatwick, vi käkade en grym frukost på vårt hotell (Inn) The Roebuck Inn och gav oss sedan iväg.
Idag gick körningen enklare, ljust och utvilad.

karta + område

Det perfekta vädret och hela fredagen spenderades på området med en lunch-paus på vårt hotell. Fredagen var väldigt mysig med ett trevligt sällskap.
Vi var nervösa inför trampolinen och när vi såg den tilltänka distansen mellan vatten och ställning började vi alla tre bli nervösa. (vid tävling hade dem ändrat och byggt till) Jag hade försökt, TVÅ gånger att få hoppa från 3an för att förbereda mig inför lördagen. Men alla gånger hade jag gått förlorad ur matchen, utan att den ens startat. Tyvärr har trean varit stängd ALLA tre gånger. Torsdagen (dagen av avfärd) försökte vi först på Valhalla i GBG, stängd, så Robin (snäll som han är) ringde till Frölundabadet och kollade om 3an var öppen där. "Inte just nu, men säg till badvakten bara så löser han det". ELLER INTE! när vi kom dit betalade vi naturligtvis inträde och gick in, jag började "värma upp" på lägre nivåer. Sedan gick jag och frågade badvakten om han kunde

The Roebuck Inn

öppna 3an lite. Men det kunde han inte. kul. så vi åkte hem. Jag var förbannad, besviken och ledsen. Skall jag aldrig få chansen att klara av det? Det är livrädd för att hoppa och jag tycker fortfarande att de obligatoriska hindren är löjliga och taskiga mot mig. (då jag är sjukt säker på allt annat, och jag verkligen försöker övervinna mina hinder, men kan man inte ta ramp eller annat är det lugnt... varför?) anyway.. Kommer alltid tycka att det är fel med några obligatoriska hinder som BARA alltid är vatten, tills det är borttaget. tack och hej ;) 


Race-rapport

När startskottet gick och jag kutade iväg kändes det så sjukt bra, mina ben var starka och andningen var lätt. Jag kom iväg snabbt och tryckte utan problem på, den ojämna marken var inget problem, helt vanlig skåpsmat. Det blev jobbigare efter swingwalken, men jag var ganska säker på att detta tempot skulle hålla. Värmen kom smygande, jag hade förberett mig så gott jag kunde. Vi peppade varandra att dricka vatten, äta salt och hålla oss i skuggan.

Det stekte uppifrån och varma mjuka vindar kändes nästan svalkande. Det gick fort, efter swingwalk kastade jag mig ut i terrängen efter att jag safade, i vanlig ordning. Jag är snabbt över de tre net climb’sen, och ojämnheterna fortsätter, jag pressar på förbi några tjejer, det går så lätt. Jag springer med ett leende på läpparna, detta blir min revansch, äntligen är jag mig själv. Framme vid Bag carry kunde jag jogga utan att det var döds-jobbigt, jag kastade mig iväg stark som en björn. Minns att jag tänkte ”mina uppförs promenader med Bulgarian Bags har lönat sig”.

Sedan blev det jobbigt. Jag kände det i hela kroppen, vid travers wall skulle värmen ta mig. Jag låg jämsides med Anna Svensson, hon är bra, bättre än mig rent av. Men jag hade haft det så enkelt fram till dess att vi låg bredvid varandra. Enkelt klättrade jag förbi greppstyrkehindret, ner, dags att jogga. För det var just det som skulle bli mitt slut.

Värmen fick min puls att rusa och ett joggtempo på under 6 slevade iväg pulsen till ca. 185. Det var inte bra, jag ville ju bara göra ett roligt lopp!? Ett lopp att vara nöjd med! Irish Table fick jag gå upp till, men enkelt att ta sig över.. ingen vila. Jag ömsom joggade, ömsom gick, pulsen låg kvar på 185 när jag joggade, när jag promenerade gick den sakta ner till 170..-175. Jag var tvungen att ha stenkoll. Jag började tänka ”Jag skall i alla fall avsluta loppet, om inte annat får jag promenera hela vägen”. Vippbrädorna besegrades försiktigt, jag var nästan ikapp Fanny som hade missat flera gånger. Men hon kunde ju springa, och snabbt var jag endam igen. Jag låg själv ganska långt, jag kände mig ganska säker, trots den onormalt höra pulsen. Jag försökte tänka ”alla har det lika jobbigt” och joggade sakta vidare.

Ringsliden, safe på Ninja jumps och fin skogsjogg fram till jeep dunkarna. På vägen tillbaka, efter två pauser kom Maria och en av fransyskorna, de såg starka ut fortfarande! Hejja Maria! Dem var tunga, men jag kämpade på, Spinning Weels närmade sig med en fast lane som jag visste var enkel. Jag torkade händerna och kastade mig ut. Säkert och tekniskt tog jag mig igenom. Här stekte solen, kroppen började ta stryk av den höga pulsen, jag blickade bakåt och såg Maria, i de röda ringarna.. Hon satsade och klarade det! Jag kände mig glad, trots att de båda brudarna snart skulle jogga förbi mig i uppförsbacken. Min kropp tillät inte högre fart än ”kryp”. På ”toppen” stod Digby och hejjade på oss precis som jag började jogga lite lätt nedför.

Efter detta är allt lite suddigt, jag minst inte ens alla hinder när jag tittar på kartan. När jag kom till Carry a Logg kom en obehaglig känsla. Första biten var nerför och min draghjälp (läs: maria och fransyskan) gick uppför när jag gick nerför. Men i svängen upp blev jag kall, men varm.. det snurrade till. Min kropp kämpade mot värmen. Jag fick en fross-känning. ”helvete, kommer det igen, och ordentligt, måste jag avbryta”.. Så jag promenerade försiktigt, men bestämt upp för backen. Jag hade ingen i ryggen men båda tjejerna fortfarande framför mig. Jag kunde inte springa, jag var rädd att jag skulle tvingas avbryta. Dipswalken, lätt, repet, tungt… vatten… ”måste va vatten” tänkte jag medan jag kröp över net climb. Vattnet innan riggen var underbart, en dricka, en över huvudet.

Riggen gick lätt, sedan rulla.. nu kom Qualifierkillarna. Jag hade gett upp jagandet nu, det skulle aldrig gå, jag ville bara ta mig i mål och inte avbryta. På vägen mötte jag Maria som hejjade på mig! ”hejja mig, jag är kass” tänkte jag.. Flying monkey och vidare mot sliden, en kort enkel slide. Gott att få bli blöt!

Maria och trampolinhindret

Nu spelade det ingen roll att Fast lane på ringarna gick lätt som en plätt, jag var långt ifrån dem andra. Jag kanske kunde vinna några sekunder inför trapolinen där straffrunda väntade.

Mudlands har aldrig varit så skönt, jag orkade springa en bit efteråt, igenom traverse rings och uppför höbalarna, jag kämpade. Frossan kom och gick lite, lite lätt, knappt där, men jag viste att jag inte kunde ta i mer. Jag joggade och gick om vartannat hela vägen till rampen. Jag viste att jag behövde lite sista power upp.

Stanna, andas, fokusera. Explodera och komma upp. Färdig. (rampen är min vän!)

Jag var nära att falla i frossa i mål. Jag vätskade upp mig och kramade om de andra tjejerna. Besviken på min reaktion på värmen, besviken att jag aldrig kan få vara mig själv på ett lopp. Besviken på att alltid ha en ”ursäkt”, besviken. När skall jag få ha ett bra lopp, som är så viktigt? Jag tappar tron på mig själv…

Robin frågade hur det gick på hindren, och jag tänker alltid ”vilka hinder”… skämt och sido.

After race -

På lördag efter loppet fick Robin och Maria svårt att återhämta sig, båda mådde illa och fick tvångs-äta den söta lilla hamburgaren med "toughest"logga på. Planen hade varit att bara hänga och ta det lugnt tillsammans efter loppet och käka middag på vårt hotell. (fanns inte så mycket annat i närheten, vi var ju ute på vischan) Men Maria kände sig svag och bestämde sig för att åka hem till sitt hotell. Hon kunde så praktiskt dela taxi med Linda som hade hängt på tillbaka till vårt hotell också.

Vi var sega som kola och vi var nog inte så roliga vi heller, så, middagen trycktes ner tillsammans med efterrätt. Vi ville sova vid 19tiden med fick se på en film och sedan dö.

Jag vaknade utvilad på söndagen och förstod ganska snabbt att det verkligen varit värmen som tog mig på lördagen. Benen var fullt pigga och hade det funnits stigar runt omkring hotellet hade jag tagit en härlig morgontur.



Vi hade spanat in ett slott som låg praktiskt på vägen och efter frukosten (bestående av våfflor!!!) gav vi oss av. Det var farsdag i England så hela området var fullt av fräsiga Ferraribilar från olika år. Mest intressant för mig var naturligtvis slottet och dess historia, Anne Boleyn's barndomshem. Temperaturen i bilen visade 32 grader som varmast. och som synes på bilden var det klarblå himmel. Dövarmt. Förmodligen varmaste dagen denna sommaren.

När vi spenderat flera timmar där gav vi oss av hem.

Jag tänkte fylla på lite mer senare, men kan inte vänta längre med att posta detta avsnitt.
Kanske fyller på mer senare...

Tjohej for now!
(längtar redan tillbaka till mitt hjärtas England)

Toughest Sthlm

Jag skall försöka sammanfatta denna helgen på bästa sätt. Jag har haft väldigt starka känslor och kommer ha svårt att förklara. Jag vet att funktionären som tog mig på axeln och frågade om jag var okej vet hur rädd jag var. Men det är bara han. Han gjorde helt rätt och jag är evigt tacksam.

Vi snabbspolar fram, från fredagens bilfärd, grillning och rekning av banan. Vi hade en härlig kväll tillsammans och jag hade en mindre bra natt. Efter kanske 4h sömn vaknade vi, 06:30. Solen värmde på trappen men gick snart i moln bakom ljusa moln. Frukost intogs utomhus tillsammans med gänget, jag var nervös, ville vara ensam men samtidigt ville jag bara vara nära folk. Magen kändes tom och jag ät inte någon bra frukost. Mina 22km på tisdagen verkade sitta kvar lite i benen trots turen på torsdagen. Jag ville så gärna göra ett lika bra lopp som förra året. Jag behöver jaga mina egna placeringar och det har hittills inte gått så bra.
När vi var nere vid vårt tält hade hjärnan kopplat på, jag pratade med folk, men tanken var någon annan stans. Den var ute på banan, på näst sista hindret. Jag övertalade mig om att jag skulle våga ta det, jag skulle klara trampolinen. Efter genomgången var det beslutat, jag måste ta den, det var obligatoriskt. Den sugande, tomma känslan kröp sig på redan innan start. Jag sprang, vad som skulle bli dem kortaste, jobbigaste och psykiska 8km (9km)  i mitt liv.

I starten kom jag iväg sist som vanligt, men jag tabbade mig på A-frame och kom efter rejält, inte bra, jag fick redan från början jaga alla. Ett hinder jag annars brukar vara så snabb på, jag svor för mig själv. Nu skulle jag vara tvungen att springa, jävligt hårt, för hårt, det skulle ta på mig. Det var långa sträckor med löpning i början och jag funderade på var alla hinder var, när skulle jag få ta igen mig. När skulle jag kunna knappa in? Tillslut var jag mitt bland folk, jag såg gula linnen, röda linnen och gröna linnen runt mig. Men löpningen dit hade varit tung. I platinumriggen kom jag bra ikapp, Trolte låg före mig i den leden jag valde. Jag hade lyckats sparka Maria på föregående hinder men hon verkade ha klarat sig. Lätt pinsamt. Jag tog mig snabbt och kontrollerat ikapp Trolte som hade blivit hängande på sista biten av riggen. Något stämde inte? Jag blev hängande efter henne, jag visste att hon snart skulle klara det, hon är stark. Tillslut klingade det i bjällran och jag kunde fortsätta.
Jag "safade" på riggen.

Vidare, dragons back, förra året hade jag svurit medan jag klättrade ner på sidan av första höjden. I år skakar det lite i kroppen, men jag bara kör. Inga konstigheter, lätt som en plätt. Så fortsätter det, hinder efter hinder bara flyger förbi. Ringarna, fastlane, så jävla enkelt. Allt är så jävla lätt, flying monkey, spinning weels, sternum checker, till och med mudlands, utan en droppe lervatten på benen sprang (läs mer.. kröp) jag vidare mot super sliden. FY TUSAN va rolig! Jag blev lite påkörd längst ner av en kille men, "rygg mot rygg är jag trygg", eller vad säger man.

Jag vadade igenom vattnet, jag visste vad som närmade sig.. Jag låg nog 12a eller 13de nu, jag hade gått förbi många tjejer precis i slutet. Magen knöt sig. benen ville inte springa, dem kämpade emot, jag släppte tre (?) tjejer bara på vägen ut på bryggan. Jag kämpade emot viljan att fly, likt en skrämd häst. Magen låg som i stiltje, som lugnet före stormen. Bröstkorgen började fyllas med sand. Jag andades, men allt var bortkopplat. "jag måste" repeterades i huvudet, om och om igen.
Jag klättrade upp på riggen, upp på platån. "Jag måste klara detta, annars får jag inte gå i mål" jag minns att jag tänkte det. Jag mins hur jag slutade andas, jag satte mig på huk så långt ifrån trampolinen jag kunde. Jag hade huvudet mellan benen när tårarna kom. Jag skulle inte klara detta. Jag flyttade mig ett steg närmare, jag höll i ställningen för att inte falla handlöst, paniken hade tagit mig.
Väl nere i vattnet grät jag vidare, kroppens spänningar hade släppt, men känslan av tomhet och förtvivlan, orättvisa och ensamhet tryckte i hjärtat. Jag höll för näsan och doppade huvudet i det ljumna vattnet, bort med känslan, rampen är kvar.

Jag gav det två försök, jag har aldrig missat på rampen förut. Men i min kropp och i hjärtat var loppet över redan innan. Jag tog straffrundan och sprang, tom, över mållinjen.

I målet fanns ingen Robin som mötte mig, ingen famn att gråta i. Jag bet ihop, gick till MIT-tältet, pratade med folk, berättade. Men ingen visste att jag inombords bara grät och skrek av förtvivlan. Jag gick undan för att ringa Robin, det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Men jag fortsatte bita ihop. Jag ville helst vara själv, gick och köpte käk och satte mig vid en av våra flaggor.

Jag pratade lite med lagkamrater och vad som inom sinom tid kommer bli bra vänner. Men ännu är jag inte redo att släppa allt framför dem. Jag ville bara hem. Ia ville springa Fun run med de andra så jag var själv i bilen hem. Nästan lättad. Jag satte på hög musik och sjöng 5h hem. Ibland, när låten handlade om att kämpa, eller stå emot, eller att vara ynklig kom nästan tårarna igen.

På kvällen i sängen bröt jag ihop och Robin fick krama om mig tills jag, trött, förtvivlad och helt slut somnade. Jag älskar OCR, det är så orättvist att jag är så bra på ALLT, utom vatten, och så skall vattenhindret alltid vara "ett måste" jag förstår det inte. Borde inte alla i Eliten ta Rampen, eller sternum checker.. eller något annat som förknippas som ledmotiv i OCR-historien. Inte ett vattenhinder?

I skrivande stund tänker jag i alla fall fortsätta kämpa, allt annat med OCR är så JÄVLA underbart kul att jag inte kan ge upp ännu. Jag har lovat att klara trampolinen i år, om så i GBG, så skall det gå. Det är det största hinder jag KOMMER ta mig förbi i hela mitt liv. Jag har aldrig varit så rädd som i lördags, så förtvivlad och ledsen. Jag har känt orättvisa över vattenhinder tidigare, och det återkommer, men i lördags var värst. Vill aldrig mer känna så när jag gör något jag tycker är så roligt i övrigt.


...

Det har tagit några dagar att posta detta, men idag, efter en härlig nationaldag får det gå iväg. Jag hoppade från ettan "utan problem" i dag och målet är att ha hoppat från 3an inför London. Helgen skall spenderas i simhall och även torsdagen, dagen D skall hoppandet malas. På fredagen hoppas jag kunna testa hindret i London och klara det.
Denna veckan skall jag försöka att endast springa, min rygg är stillastående i "smärta" och en veckas vila kanske kan hjälpa. På måndag skall jag träffa min massör för att se om det har blivit någon förändring.

Peace Out!

(PS. vill bara säga: GRATTIS TILL MARIA som får köra ELITE i år, SÅ HIMLA grymt!! Vi skall fightas på mållinjen men kramas efteråt! kul!, hon skall förövrigt ta 1st fastlane i London! 👌❤)