Snabb - Status, uppdatering

Här kommer årets deppigaste uppdatering:

Idag sätter jag och Robin oss i bilen för att åka till Italien och Spartan EM.

Från slutet av Maj har jag varit skadad, och smärta finns fortfarande kvar. Jag trodde att 2 månader skulle vara gott och väl för att komma tillbaka, trots missödet med ljumsken.

Jag trodde inte att det skulle vara så illa. Jag har fortfarande inte kommit tillbaka 100%. Den längsta sträckan löpt är 15.2k. Vilket är en kort sträcka i min värld. Spartan EM KOMMER vara MINST 21k, och det kommer vara ca. 2000hm. 15k sprangs för 3 veckor sedan (vid tävlingstillfället). Och jag har kunnat stegra distansen hela tiden. Det har bara gått framåt. Det har känts bra och okej. Jag valde att springa Toughest Sthlm, istället för att ta ett längre löp-pass. Jag tror inte valet har skadat min ljumske, mer. Det kändes okej under hela loppet. Men jag missade ju chansen att testa lite längre sträcka. Jag viste att midsommar skulle ge ett långpass, så det kändes lugnt. (om ändå… liite stressigt)

På midsommaraftons natt låg jag vaken, jag blev plötsligt skitnervös inför långpasset. Det skulle bli tufft, vi skulle ut till bohus och klipporna. Jag hade sprungit på klippor en gång tidigare. Jag viste att det var något HELT annat än trail eller asfalt för den delen. Jag velade, mellan att vara rädd, och lugn. Skulle jag skriva till Helene och säga att jag skiter i det? Eller överdriver jag bara? Jag vet att jag blir negativ när jag är trött. Men, det kanske är dumt att köra på klippor, innan jag ens testat trail 21k… fan. Jag övertalade mig om att jag bara var överdrivet nojig. Jag hade ju inte sprungit långt helgen innan och det har gått 2 veckor sedan förra gången jag längde distansen. Jag borde klara det utmärkt. Jag hoppades att det skulle gå finfint. Men det gjorde det inte.

Att springa på klipper, kan mer beskrivas som, ”hoppa” på klippor. Jag är högerfotad och landar gärna, och utan att tänka på det, med högern först. Massa ”en-bens-hopp”, långa, korta, fler, höga, uppför, nedför. Ja, enkelt räknat ca. 8000 sådana. Inte någon fin jämn löpning. Det började göra ONT efter ca. 7k. Mitt hjärta sjönk, och resten av turen var bara jobbig. Jag kunde verkligen inte njuta trots att det var hur vackert som helst. Jag ville bara gråta. Jag ville gråta när jag kom hem, jag ville gråta dagen efter…

I skrivande stund har jag betat av ett 10k pass och ett 8k pass. Ljumsken är som vanligt. Okej, men jag känner den. Jag arbetar på kontor, som ALDRIG kommer vara bra för mig som idrottare. MEN, hade det bara varit ljumsken hade jag på något vis kunnat samla sinnet. Jag har börjat få ont i vänstra hålfoten. Som grädde på moset liksom. Känns precis som när högra fotvalvet kollapsade. Jag kan alla övningar, men det är för sent nu, eller, det är för kort kvar till EM. På lördag kör jag. 21-25k med 2000hm.

Målet är att kunna gå i mål. Men jag har inte mycket hopp om att det kommer ske. Just nu känns det som att ”Bryta” är det enda ordet jag kan tänka på. Vi kör 50h i bil för detta. Jag skulle kvala till Spartan VM, jag skulle vara pepp, stark och bättre än någonsin. Men med en icke befintlig upptrappning och uppladdning, och ONT ÖVERALLT … är hjärtat sjukt tungt. Jag skulle ju tillbaka till Tahoe, och få revange! Till råga på allt, har jag inte kvalat till OCR VM, elite ännu. Jag kan köra Age Group, men det är inte där jag hör hemma. Denna säsongen, som startade så SJUKT bra, är just nu rätt trasig och undermålig.

Kommer jag i mål på lördag skall jag FAN dricka champagne och gråta lite!

Toughest Sthlm

Hej!

Efter Spartan i Orte blev skadan långvarig och jag kunde först 1 månad efter loppet börja jogga igen. Och då korta sträckor, 1k, 400m x5.. 5k.. osv. I skrivande stund är det mindre än 2 veckor kvar till Spartan EM i Dolomiterna. Jag har INTE fått den träningen jag tänkte och kommer inte komma dit med den tilltänkta styrkan i backar och kroppen.

Jag har börjat, sedan Kristi himmel helgen, kunna springa "längre". Jag testade mina första backintervaller på nationaldagen, söndagen efteråt sprang jag 15k "lätt" terräng. Jag bestämde mig för att spontant köra Toughest Sthlm för att få tävla lite helt enkelt. Jag saknade pumpet, utmattningen, nervositeten och känslan efter målgång. Jag ville också testa ljumsken, bara 8k, men om jag inte kan springa en 8k tävling utan smärta, då kanske Spartan inte är en bra ide.

Jag visste att det skulle bli precis skitjobbigt. Men jag skulle trycka på och ge järnet ändå (jag vet inget annat). Kände jag av ljumsken för mycket, skulle jag bryta.

Jag fattar mig kort.

Det var varmt, jag stack i starten. I min vanliga hastighet och med vanlig känsla. Innan skadan höll jag det tempot i 2,7mil. I röd zon i 1h 40 min.. Nu höll jag ungefär 2k och 11 minuter. Efter första hindren förstod jag att tävlingen var slut. Jag kämpade såklart, men visste att en bra placering var utom räckhåll med den otroligt låga mängden riktig träning. Jag tog slut helt enkelt.

Jag latjade igenom alla hinder. Värmen var påtaglig, alla hade problem. Jag gick mycket, hällde vatten över mig vid stationerna. Lerbadet har nog aldrig varit skönare!

Jag gick om på hinder, men joggade i typ 6 tempo på platt grusväg. (med 172-176 i puls, den gick faktiskt ner lite i slutet av platten) Borde kunna ligga i 5-tempo på sådana ställen. Ja, ni förstår.

Gick sista backen upp mot rampen, jag vet att det är värt att komma "fräsch" dit. Putte det nya "putt"hindret och mösade mig mot rampen. Fokus, andas, hitta inställningen. ladda, närma mig, små steg, spräng stället! UPPE.

Jag har en go känsla efteråt trotts att det gick så tungt. Jag visste det ju. Men trots att det verkligen blev svart på vitt, "Jag är INTE i den form jag vill", så gav hela tävlingsmomentet mig kraft och glädje. Jag är mer peppad nu än innan.

Innan Spartan skall jag ha sprungit i alla fall en gång 21-23k. Jag skall sticka in 2 intervallpass till, ett backpass och ett där jag får hålla hög puls lite längre. Sedan vila mig i form. (Vi skall bila ner så, på ca. 24h kan jag inte annat än att sitta ner i alla fall :P)

Uppdaterar med bilder när / om det kommer!
(jag brukar ju inte fastna på bild så...)

Tack och hej!