Tough Viking Slottskogen 2016

Efter tre skadefyllda veckor var det äntligen dags för Tough Viking, den första "seriösa" tävlingen, eller, det kanske är fel ord. Den första tävlingen med mer finlir och löpning istället för kötta och dö. Den som liknar Toughest mest, utöver nämnda tävling såklart.

Jag hade varit väldigt nervös innan, drömde om loppet både två och en natt innan. Tur att jag trots drömmar sov bra och vaknade utvilad på tävlingsdagen. Vätskan i knät var något bättre men fortfarande inte borta. Jag hade provat löpning både torsdagen och fredagen utan att det blev värre. Att satsa var givet.

Robin följde med, det stöttar mig alltid extra mycket att han är med, att kunna se sin älskling precis efter målgång gör loppet extra kul. Vi bilade ner och hade god tid på oss, tidspessimist som jag är. Bland de amerikanska fotbollsspelarna träffade jag en gammal kompis, det gjorde mig lite lugnare. Dem där grabbarna var största orosmomentet utöver allt vatten. När jag är själv på banan har JAG full kontroll, men när det är någon annan som knuffar mig tappar jag den. Ju mer jag tänkte på mina skador och de stora killarna/tjejerna i blå dräkter desto mer nervös blev jag...

Starten gick, jag sicksackade mellan löpare och fotbollsspelare, jag höll andan. Förbi, utan problem, nu gick det uppför. Mycket. Likt hela banan var det uppför, terräng och tung löpning. Men andningen satt där den skulle. Hittade rätt direkt och kunde bara köra. Hindren var inga hinder, jag hoppade över, kröp under, sprang förbi en efter en. Aldrig någon som sprang förbi mig, jag kände mig stark. jag kom ur skogen och det första mentala hindret närmade sig. Iskontainern, i, under, chock, upp, ur... klart. jag klarade det.

Jag sprang förbi Robin som sakta gick bredvid banan med en glass i handen, jag ropade något! Det var blött nu, men kroppen var varm. På hindren framför mig började köer samlas, inte stora, men jag kände hur irritationen växte. Jag får inte vara sur på dem, jag fick denna starttiden för att jag inte hade meriter från förra säsongen. Men jag viste att jag skulle tappa många minuter på att vänta...

Armgången, inga problem, ringarna, de såg så svåra ut för dem innan mig så jag trodde dem skulle vara svåra.. jag svingade mig igenom på noll-time. Jag måste vara nära nu, upp för backar, in i gläntor, nerför berg och sten. Klättra i rep, turkish table, skrattretande. När kom de svåra? Juste, röjydykar-delen. Pang, kallt, lerigt, jag simmade, över, över, över.. tog det aldrig slut? över en sista gång, klar... Tiden gick snabbt men ändå långsamt, jag kikade på klockan, pulsen låg bra, jag ökade steget, klockan var bra. jag skulle få en bra tid. 8km. sista hjärnspöker, vattenkanan ner i vattnet. Jag var livrädd. klättrade upp, tänkte *håll för näsan*, ställ dig upp, ingen fara. jag åkte. fick vatten i hjärnan, ställde mig upp, panik. samlade mig. sprang vidare. (FAN VA GRYM JAG ÄR, fuck min rädsla för vatten, fuck U paniken!) rampen, lång kö, frustrerad och stressad.. tappade tid. Klarade den på första försöket. ner fort, över ställningen. Mål!

1h 7min 41sek gav mig en 19placering och i mitt psyke tog jag guldmedalj!
(... och tydligen en plats i EM i juni)

Grymt bra tävling, härlig stämning och en go dag! Tur med vädret hade vi juh med tanke på snön som låg på marken på söndag morgon. Nu är jag för peppad inför nästa tävling, lördag.

Born to Run i skatås, en lek-tävling mot migsjälv. Hur många varv klarar jag!?