Edsvidsleden Trail Run 28k

Jag skall försöka fatta mig ganska kort. Trail lopp är ju oftast inte mer händelserika än att man springer, and that's that.

1. Jag har varit väldigt nervös inför detta loppet. Förra året sprang jag 14k (som då var enda valet), jag läste vad jag skrivit efter den tävlingen och mindes exakt hur jobbigt det var. I år skulle jag, av någon sjuk anledning springa TVÅ varv, alltså 28k och 880hm. (enligt arrangörernas höjdmätning) Tuffa branta backar både upp och ner. Nervöst! som fan!

Uppvärmning

2. Aldrig förr har jag gjort en riktig kolhydratsladdning, det tänkte jag testa denna gången. Då jag visste att det skulle bli ett av de jobbigaste traillopp jag kört so far. Det gick halvbra. (lyckades komma upp på 300g kolisar fredag och lördag i alla fall)
Beställde Umara-gels "paket för Lidingöloppet/mara"... Aldrig testat Umara förut, det skulle få bli en chansning. Man skall aldrig testa första gången på tävling, det vet jag. Men jag gjorde det ändå.

3. Kroppen var stark inför, 3 löp-pass tisdag, onsdag, torsdag på låpuls ca. 60 min. Ingen löpning fredag och lördag. Vilopulsen berättade om en läkt och återhämtad kropp efter Spartan.

4. Startlinjen.
Nervös. Skulle jag hänga med?
jag gick ut som 2a och tänkte, så länge jag orkade hänga på tjejen med grönt. Det gjorde jag. in i det sista. Första varvet, 1 gel, kass mage, men lyckades avvärja ett skit-stopp. Det gick FÖR fort, 28k tävlingsfart vet jag innerst inne att jag egentligen inte har. 24k (trail alltså) går gränsen just nu. Men jag körde, gick när hon gick, sprang när hon sprang. Hon var jämn.

Varvning. (3a) - 80 min in, nästa gel, med koffein. Det gav mig en liten kick. Första biten av leden är trevligast löpning, branta backar men på något vis enklast... ? Possitiva tankar. Det började bli jobbigt, jag fick gå när hon sprang. Negativa tankar började komma... 20k. Helvete, det var långt kvar och jag kände att slutet i kroppen var nära. De negativa tankarna tog över, jag ville bara att det skulle vara slut. Men jag låg fortfarande 3a. Jag skulle fan komma trea. Jag vände tankarna. Håll ut bara, 7k till och det är slut. 7k är inte mycket. Håll ut.

Vätskestation på första varvet

Magen. "hej, jag gillar inte gel" sade den. Helvete... Det kändes inte bra. Jag kämpade i flera kilometer. Benen var stela, stumma, de sprang, men de fanns inte mycket kvar. Magen började balla ur. Jag sökte frenetiskt efter perfekta busken. Nära leden, men dolt.

Stopp, skit-paus. Fortfarande 3a.
Men bröstkorgen var ond, benen onda, magen mådde kass. Mentalt svag.

Jag plågades lätt nu, kändes inte som att jag skulle hålla länge till. När jag kom ut på motionsspåret andra och sista gången blev det så stopp att jag GICK upp för en liten backe på grusväg. Då joggade 4an enkelt förbi mig. Jag fick en liten extra skjuts "och tänkte fan inte släppa hennes rygg". kilometer 25 gick i 4:30tempo. Sen joggade hon lätt upp för sista asfaltsbacken och försvann. Då sade allt i kroppen stopp. Jag visste ju också att jag inte kunde ta någon mer gel så en extra skjuts i form av kolisar fanns inte. Den sista energin tog slut när jag försökte haka på. Men det var det värt. Nu var det "bra" ca. 3k till mål. (nu skulle jag inte låta det bli en 5e-placering i alla fall)

De gick plågsamt och tankarna var mörka. jag hade legat 3a, hela vägen, jag ville så gärna. Jag är tyvärr fortfarande inte god till mods, utan pratar ner mig själv.

För att ha det nedskrivet, för det är såhär det EGENTLIGEN är:

Jag kom 4a på ett 28k LÅNGT traillopp. "tätt" inpå 2an och 3an. Jag kämpade till 120%, jag hade inte kunnat göra det bättre där jag är idag. Jag kom FYRA. 5an låg 11min efter mig. Detta var mitt första 28k lopp där jag faktiskt hade chansen att prestera bra. Det gjorde jag också, för jag kom 4a. Första varvet kändes jättebra. Det var kul (nästan hela vägen). Jag var helt slut efteråt, och det får jag vara. Jag var ute och tryckte på 120% i 2h och 44min. Jag skall vara SUPERnöjd.

MVH
Stamborg

Nu hänger den där i alla fall!

Spartan Super Mallorca

Då var första loppet för året avklarat. Jag är alltid lika opepp innan men humöret svänger snabbt när tävlingen är avklarad och säsongen dragit igång. Nu vill jag ha mer.

Torsdag eftermiddag kom och jobbet avslutades som vanligt. Jag snabbade mig hem och tryckte i mig middag för att sedan åka till flygplatsen. Vårt hotell "Araxa" i Palma väntade oss vid runt midnatt. Allt gick smidigt, planet var i tid och vid ankomst på flygplatsen joinade vi upp med Pia och Ia. Vi delade taxi till vårt hotell och de traskade vidare (med vissa svårigheter) till sitt, därifrån.

Jag har alltid lite svårt att somna efter en resa, trots att jag är trött som tusan. Vår mat och sovklocka brukar ringa vid 20 annars, vi somnade vid typ 2 på natten. Konstigt det där.

Känslorna svallade inte runt som de brukar inför tävlingar. Jag var inte nervös eller sådär uppe i varv som jag kan bli. Jag hade veckan innan känt det rätt tråkigt, "att inte kunna träna som jag vill", att jag måste vila massa efter osv. Lite bitter att min frihet var över. Jag hade planen att kvala till Spartan EM under Supern men visste att konkurrensen skulle vara väldigt hård under just detta loppet. Trots det kom ingen nervositet. "Det blir som det blir" tänkte jag.

Fredagen spenderades med Pia och Ia, vi hämtade startkuvert och spanade lite inför lördagens logistik. Vi lunchade vid havet, tjötade och hade trevligt. Vi delade på oss för att shoppa mat och vila en stund på eftermiddagen. Robin behövde sova lite och jag tog en kort joggingrunda för att röra på benen och turista lite.

Vi hade snott med oss frukost att inta på hotellrummet på morgonen, jag hade lagt ut tävlingskläderna på en stol och förberett allt. Vi gick och käkade massa god lax och couscous på en härlig restaurang vid havet. Dagen hade varit solig och vi var soltrötta när vi gick hemåt vid 20-tiden. Näsorna lite rödare och huvudet lite tröttare.

Lördag morgon och tävlingsdagen...
Upp, frukost, hyrcyklar från hotellet. Ganska kallt ute fortfarande, klockan var 07:40 när vi gav oss av. Jag skulle starta med hela elit-högen kl. 09:00. Både kvinnor och män. Händerna blev lite kalla av att hålla i styret, men solen värmde våra ryggar. När vi närmade oss området cyklade vi förbi många som promenerade mellan militärgränsen och området. Jag log.. Man förstod inte orden de vi passerade sade, men tonläget. "Ah, åh, smart, vi skulle ju såklart tagit cykel". Flinande cyklade vi in på området.

Jag var fortfarande inte nervös, jag var tveksam på om jag skulle sätta en topp 10, men inte nervös. Lite konstigt, men en tävling så tidigt på säsongen är alltid väldigt ovis. Har försäsongen varit bra, har den get mig mycket, har den gett de andra mer? Hur är allas kroppar idag, första tävlingen på säsongen. Framförallt att inte själv ha tävlat innan skapar lite lugn och liksom tar bort prestationsångesten.

Jag pratade lite med de norska tjejerna och fick lite tips på spjutet. Ett väldigt trevligt gäng som välkomnar en vilsen svensk som en av sina egna ;) Väldigt mysigt. Jag värmde upp med lite löpning och kände faktiskt hur tävlingsfokusen började krypa på. Strax var tiden knapp och jag fick kissa i en buske istället för bajamaja och springa till fållan. typ, sist in?

Jag började ta mig framåt i mängden av elitlöpare, jag kunde inte trycka för mycket eftersom att jag kom sist in, men kom fram till rad 3-4 vid sidan. Bättre än sist i alla fall.
Jag visste att det skulle vara löpstarka tjejer med, bl.a. förra årets vinnare (som jag inte såg skymten av på hela loppet), så starten skulle explodera. Pulsen höjdes, fokus. andas. Nedräkning (på spanska..).
Pang, vi var iväg, jag sicksackade, letade luckor, tryckte på, det var torr sand/lera, det dammade och var ojämnt. Det började gå sakta uppför. Fortfarande på väg, jag tog i, jag ville ligga på i början, jag vet att jag är stark och uthållig, men inte så snabb, så jag ville försöka haka på i början för att sedan kunna tugga på i mitt tempo.

Värsta hindret?

Över under, under, över, tight, mycket folk, men jag är alltid snabb. Lite mer på "platt" väg, med avstickare in i terräng och naturliga hinder. Sedan började den oändliga färden uppåt. Jag såg ryggen på Norskan Marie och hade en norska i ryggen. Jag såg också de rosa strumporna på Joanna, min hemliga idol. (som nu mera vet att jag är hennes största fan 😇) Jag vet att båda dessa tjejer är grymt starka och riktigt bra, så att haka på deras ryggar skulle hålla mig i bra fart.

Jag klättrade och sprang, jag kämpade, jag hade mjölksyra tidigt i loppet men sket i det, Viktors ord " pressa dig igenom" spelades i huvudet. De första kilometrarna var många höjdmetrar, nästan alla, ca. 550-600 sådana. Bärhindren var kortare än väntat, och blev då mindre mentalt jobbiga. Fysiskt, ungefär lika. Nedför var det brant med svår terräng och rullgrus, det var ett långsamt lopp. Jag kämpade och gick upp och ner mellan placeringar, det var tufft och vi låg tight ihop, alla tjejer, mellan 8:de-plats och typ 14. Men jag är stabil, jag vet att jag orkar länge, tack vare alla långa löprundor i ur och skur, tack vare att jag fått vara frisk och hel.

Jag började skapa luckor bakåt, och närmade mig framåt, sakta men säkert, vi kom in i området med mer tekniska hinder. Twistern var tuff, mina fingrar var rejält uppsvällda av värmen och det gjorde riktigt ont sista biten. Smack, hinder efter hinder, det gick lätt, jag jagade. Kom fram till armgång + ringar, där passerade jag Joanna, Maries rygg hade jag tappat någonstans i mitten. Jag visste inte vilken placering jag hade, mellan 10 och 15 kanske?

Snart över mållinjen!

Jag fortsatte pusha och började närma mig mål. Jag visste att spjutet var kvar, och var ganska säker på ett misslyckade där. Rätt som det var dök det upp, uppe på en liten kulle. Miss, 30 burpees. Jag spanade nervöst efter Joanna som jag visste var nära mig, skulle hon träffa skulle jag tappa det jag tjänat. Precis som jag avslutade min sista burpee, kastade hon, och missade.
Jag blev lättad, för jag var trött, jag hade haft tufft att fightas ända in i mål. Nu gick det nedför och mot mål.
En norska, som jag tyvärr inte minns namnet på närmade sig bakifrån när jag kom in i målområdet. Först skulle jag klara A-frame, bucket carry, rope climb, Hercules hoist, crawl, lite vatten, en vägg och lite eld. Låter som mycket?
Alla hinder kom tätt, det är detta jag är bra på. När jag avslutade bucket carry var norskan i backen. Jag kastade mig in i repet, i Hercules hoist och vidare mot kryp-hindret, ner i vattnet, över väggen och in i mål.

I mål stod Marie, hon hade kommit in på placeringen före mig, men med god marginal. Sedan kom en norska, och en liten tjej jag känner igen men inte vet namnet på, och sedan Joanna. Tätt inpå. Vilket lopp. och var glad jag är att få tävla med dessa tjejer! Så fantastiskt grymma atleter.

På solig balkong, Flowpillow, jordgubbar och nöjd.

Jag kom på en 8:de plats och känner mig jättenöjd. Jag kunde inte fått starta året bättre. Först en 3dje-plats på Bocksten Trailrun och sedan denna 8de-plats här.

Jag är jätte glad och känner mig kanon i kroppen, nu skall jag bara köra lite mer mjölksyreträning, styrka, mängd(löpning) och klättring... eh... (verkar som att jag behöver lite fler timmar på dygnet..)

Over and out!

Nöjd med en 8de-plats