Spartan World Championships 2019

Nations parade på fredag, jag, Jennifer och Maria.

Skriver...
Måndag 30 sep... 

Jag börjar skriva min race rapport redan på flyget hem. (Men skriver färdigt resten hemma)

Jag vill ha loppet fräscht i huvudet. Som många kanske sett så blev vädret i Tahoe en riktig snackis. Det blev det även på plats, jag och Maria velade, ungefär 1000 gånger fram och tillbaka om vad vi skulle ha på oss under tävlingen. Jag återkommer med beslutet.

Första löpturen, runt denna sjön "Fallen leaf lake"

Jag har Robin hade varit på plats i USA nästan en vecka innan Maria anlände på tisdagen. Vi spenderade 3 nätter i South lake Tahoe där vi på onsdagen sprang ett lätt distanspass ca. 13,5k och sedan på torsdagen ett "snabbintervall" pass på 6k. (Ca. 7 fartökningar a 100m). South lake Tahoe bjöd på sol och perfekt väder, men rapporterna om den kalla helgen strömmade in.

Vi kollade väderleksrapporten ungefär 20 gånger varje dag, men vädret och kylan var oförändrad. Vi sökte råd från erfarna OCRare, swimrunnare och triatleter. Vi diskuterade och funderade, vi var rädda. Vi var rädda att vi inte skulle klara loppet och för vår framtida hälsa. Hypotermi är inget man gärna vill ha, det kan orsaka ett antal svåra skador på kroppen. Jag hade fått känna på en "mildare" variant under fjolårets Spartan VM... Jag var livrädd för att må så igen.

Efter lite farande i "byn" hittade vi båda två neoprenkläder. Jag köpte en "jacka" och Maria kortbyxor och en tröja. Vi kände oss nu lugnare. Vi sökte efter lanolin, men utan framgång.

På fredagen tog vi oss uppåt och till Truckee, ca. 20min från Olympic Village/Squaw valley där tävlingen gick. Vi bodde på Best western plus som visade sig servera resans bästa frukost. (Sjukt Nice inför en tävling)

Under fredagen gick vi Nations parade tillsammans med Jennifer, en av två andra svenskar som var på plats. Vi lyssnade och pratade om klädval och tävlingsnerver. Vi kom på att "handvärmare" kanske kunde vara bra. Sagt och gjort drog vi till ett apotek (typ världens största?) och införskaffade några var. Dessa skulle visa sig vara en av det avgörande delarna i vår utrustning. Idag var vilo- och ätardag.

Vi hade alltså fortfarande inte 100 valt vad vi skulle köra i för kläder. Vi visste att det skulle bli avgörande. OCR är inte bara ett lopp, det krävs att man är förberedd och har tänkt igenom både klädval, kost och träning (m.m) innan. Denna gången hade varningarna om vädret kommit tidigt, så vi hade god tid på oss att vela många gånger. :)

Maria någonstans i ett berg...

Lördagen kom och de som inte körde världsmästerskapet skulle köra sitt lopp. (Vårt hölls på söndagen) Innan vi åkte ut till området körde vi 4k, med 1k kontrollerad snabb fart. (I svagt nedförslut dessutom, toppen för lite ego bost)

Väl på plats bjöds det på Beast och Ultra. Nu hade vi chansen att se vad de tävlande hade på sig för kläder och utrustning. Dagen var några grader varmare än vad vi skulle få, men de hade ändå snö på toppen. Vi hade dratt på oss mycket kläder för dagen men började ganska snabbt frysa i de kalla vindarna. Vi plockade ut startpaketen och kollade lite på löparna. Precis innan vi började dra oss hemmåt kom regnet/snön. Snöblandat regn i dalen och snö längre upp.

Det var först på lördagen som vi började närma oss beslut om kläder. Men efter en instagramhändelse från en erfaren Spartanlöpare började beslutet åter att förändras. Vi hade utrustning så det räckte, men VAD skulle vi ta med och på?

Jag skulle starta 09:30 på söndagen och Maria 11:00. Vi hade med andra ord gott om tid att sova på natten, äta frukost och ta oss till området.

Klockan var ställd på 06:45 när vi gick och lade oss på lördag kväll.

Jag hade haft hög vilopuls några dagar och kände mig inte alls bra i kroppen. Ätardagen hade sabbat magen och min mentala hälsa. Löpturen på lördagen hade gått väldigt tungt och jag började misstänka att jag skulle ha samma känsla på söndag, som jag hade under Salomon 27k. Jag var rädd, ledsen och inte det minsta peppad. Jag önskar att vilan och sömnen hade fått vara bättre, men nu var det såhär. Det är svårt att beskriva besvikelsen och den trasiga känslan när kroppen inte är sitt bästa, utan sitt värsta, inför årets viktigaste tävling. ...

Efter ca. 9h av utslagen sömn ringde klockan. Jag hade packat iordning mitt kitt kvällen innan.

Beslutet landade i detta;
På mig från start: VJ Irock, låga tjockare Saucony-sockar, långa Skins-tights, (sporttopp) en tunnare långärmad sporttröja, underställströja, min orangea vattentäta vindjacka från Haglöfs. Löparvantar. 1 buff runt huvudet och en buff runt halsen.
Vätskevästen: 5 gels, 5 dl vätska med vätskeersättning, 3 par handvärmare, 1st tom 2 L fryspåse för vantarna, 2 st tomma fryspåsar för min jacka, och en dubbelpåse med torrt ombyte.
I ombytespåsen: 1st merinounderställströja, 1st sporttopp, 1 par långa 2xu-thights.

Vattenhindren skulle komma ganska tight in på varandra. Vi fick redan dagen innan veta att Dunk wall var avstängd - då man måste under med huvudet på det hindret.
Så planen var som följer: "Ape hanger" skulle komma först.
På detta hinder blir du inte blöt om torson, utan mest underkroppen. Så antingen lämna jackan på eller knyta den runt huvudet. Vantarna ner i plastpåse.
Efter ape hanger skulle simningen komma. Här var planen att ta av sig jackan och lägga den i två plastpåsar och trycka ner i västen. Vantarna ner i plastpåse.

Jag åt en ordentlig frukost, "uffla" inkluderat, (Våffla alltså) medan jag slösurfade. När vi var åter på rummet och skulle göra oss redo för avfärd såg vi meddelande från Spartan Crew: Alla starter framflyttade 2h! På grund av snöfallet och regnet, som senare frusit, kunde funktionärer och sjukvårdare inte komma upp på berget. De skulle behöva preppa banan för vår säkerhet.

Skriver...
Fredagen 4 okt...

Snart presenterades också vilka vattenhinder som skulle vara öppna. Jag och Maria hoppades IN I DET sista att simningen skulle bort, men... självklart var både den och Ape hanger öppen. Våra hjärtan sjönk medan vi skrattade, istället för att gråta.. "asså, det här är sååå sjukt"... (någon som instämmer?)

Vi chillade bara på hotellrummet tills det snart var dags att sticka till området, igen. Strax innan avfärd gick jag ner till frukosten igen och konsumerade ytterligare lite frukost. Nu hade jag fått i mig rejält med energi inför loppet. Jag visste att klockan skulle hinna bli mycket innan jag fick äta igen.

Väl på området försökte vi hålla oss varma, vi hängde i omklädningsrummet tills killarna startade... De går snabbt när de skjuter ut från start. Jösses. Jag var inte alls lika nervös som förra året, jag kände på mig att mycket skulle handla om kylan i år, mindre OCR-lopp, mer överlevnads-lopp. Jag joggade bara lite innan och körde lite stretch, rörlighet. Det viktiga var att hålla sig varm.

LOPPET

Snart fick vi samlas i startfållan. Jag hamnade längst fram, men lät snällt de snabbaste passera förbi. Jag pratade med några tjejer medan alla samlades, tills speakern började tala. Jag såg några tjejer jag kände igen, bland annat hade vi Ulrikke Evansen, den enda andra tjejen från Skandinavien i år (?). (hon fick tyvärr bryta och vad jag läst i efterhand låg hon riktigt bra till tills dess. Men hon var inte ensam om att bryta...)

Talet hölls kortare än vanligt (tack och lov) och rätt som det var gick starten och vi sköt ut ur startfållan!

Benen hade fått bly i sig, båda två. De vägde MINST 10kg extra, styck. Den där känslan som infann sig under Salomon 27k... haha, den var ingenting. (efteråt berättade Maria att hon hade precis samma känsla) Troligtvis var det den höga höjden i kombination med väder och vind. Jag hade i alla fall fått över en vecka att anpassa andningen till höjden, det hördes när jag joggade... och senare promenerade förbi många tjejer.

Jag startade som vanligt i lagom tempo, hetsade inte iväg på ett långt OCR-lopp. Jag vet att man är ute länge och jag vet att ett medeltempo hela vägen är bättre än att bränna ut sig efter 2km. Hela första stigningen plockade jag placeringar. Vi var många som gick i branterna och sprang på platten. Men jag höll taget. Jag hade svårt att jobba upp pulsen eftersom att benen var så tunga. Ser jag tillbaka på snittpuls under loppet har jag aldrig haft så låg, men benen gick inte snabbare helt enkelt.

Vi kämpade, första stigningen var drygt halva antalet höjdmetrar. Jag blev varm med mina två underställströjor och jacka, men kylan skulle komma, det var jag säker på. Först kom den lägsta väggen. Sedan fortsatte det uppåt igen. När vi närmade oss toppen kom de första "riktiga" hindren, monkey bars och inverted wall. Lätt, passerade ytterligare tjejer.

Mer uppåt, snart skulle det komma fler hinder, fler möjligheter att vinna placeringar och tid. Min styrka är just hinder och jag vet att många "Spartaners" styrka är löpning. (vädret var ju inte så förlåtande för händer och grepp heller...)
Först Z-wall, försiktigt, men lätt. Den är alltid lurig, lätt att halka. Bucket carry, nu började jag komma ikapp de snabbare löparna. Detta bärhindret har alltid varit tufft för mig, jag har svårt att bära hinken på ett bra sätt, jag tror mina korta armar är ett av problemen. Styrkan skall det inte vara något fel på.

Jag tappade ett par placeringar där, men de var inte långt ifrån när vi tog oss över Bender. Direkt på Bender kom spjutet, som jag aldrig träffat. Jag fiskade upp spjutet, lade repet på andra sidan av staketet, vägde in spjutet i handen, tog i denna gången. PANG, TRÄFF!! I glädjerus spurtade jag vidare, förbi alla tjejer som låg i leran och gjorde burpees. Olympusväggen dök upp efter en liten backe och i all iver han jag komma ungefär 2 grepp innan jag druttade i baken. "jävla skit" han jag tänka, ofokus efter träff på sputet. Orutinerat. Men här var det inte vatten och lera i burpee-området i alla fall.
Direkt på kom Armer, en atlasboll i kedja, första gången för det hindret... lätt.
Jag sprang vidare och hade fortfarande lite adrenalin från spjutet. Benen var fortfarande helt stumma och vägde bly, men jag kämpade på så gott det gick. Jag tappade inga placeringar på väggen trots allt.
Riggen dök snart upp, det var tätt med hinder. Men jag hade mina handvärmare, i händerna, i vantarna. Det BÄSTA beslutet någonsin, handvärmare!! (Kan varmt (!) rekommendera det på kalla lopp!) Här låg också folk och gjorde burpees, men jag gled igenom, trots att jag behövde ta i lite på de korta repen.

En kort tyrolean travers och sedan första "vattenhindret" - Ape hanger. Jag tog av vantarna och lade dem i sin plastpåse. Sedan druttade jag i vattnet, upp för ett rep, med isklumpar vid vattenkanten. Bra grepp, säker stigning upp i "repstegen/armgången". På nervägen poserade jag för fotografen innan jag slog i klockan och släppte taget för att åter bli blöt och kall.
Vattnet kom upp över jackans nedre kant, men inte mer. Det var ISKALLT. händerna trycktes ner i vantarna igen medan jag kastade mig ner under taggtråden. När benen är is, då gär det JÄVLIGT ont att krypa på grus/steg/lera. Det tog lite tid då jag konstrade massa i försök att slippa bli blöt om handskar och slippa få ännu ondare i knäna.

Atlas carry kom strax efter, lätt, slip wall, lätt...

Nedförslöpa till ytterligare ett av de sjukaste hindren på tävlingen. Double sand bag carry... Kan det vägt.. 20 kg x 2? Av löst packade, avlånga sandsäckar. Otympligt och OTROLIGT tungt. Jag kastade upp första över axlarna, och tänkte bära den andra framför mig... För tungt, måste ändra. Fipplar, lägger ner, tar nya tag. lyckas få upp vardera påse över vardera axel. Där låg dem "bra". Jag började traggla mig ner för backen. Det gick sakta,.. men säkert. Det låg två påsar i mitten av backen, utan ägare... hade någon brutit här?.. Jag hörde hur en kille vrålade bakom mig, han tog i ALLT han kunde. Jag gick förbi en tjej. Jag fick ta lite omtag, men kämpade på. Det började göra ont.. Hela kroppen trycktes ner mot marken, axklarna och ryggen värkte. Men jag gick. Jag vägde plötsligt nästan 100kg... Jobbigt. (påminn mig om att aldrig gå upp så mycket i vikt 👆 ) Jag såg ytterligare två tjejer framför mig, de kämpade, de fick inte till de, de hade ont. Jag gick SAKTA, men framåt. jag fick inte stanna. Ju längre jag kommer, desto snabbare är det över. Förbi tjejerna, de hade stannat. Killen bakom mig vrålade fortfarande.. undra om han skulle klara det?
Under Marias framfart såg hon minst två killar som svimmade under detta hinder, de var så tungt, de tog i så mycket att de tuppade av. Folk hade skrikit efter "medic" och andra hade bara lagt sina säckar i backen och brutit. Det var en krigszon. Helt sjukt.

Efteråt kändes det som att ha vingar... Jag hade inte stannat en enda gång, jag var riktigt nöjd över mitt jävla annamma!

Simningen, det både jag och Maria fasat för, skulle snart tona upp sig framför mig. Jag ville inte. Hela hjärtat och kroppen och hjärnan bara.. "NEEEJ!!! gör inte detta".. Jag tvekade aldrig på att jag skulle klara det. Men att frivilligt simma ca. 50m i 4 (?)gradigt vatten, med snö, isande vindar och minusgrader runt omkring, det gör man inte. Idag var det tävling, Spartan World championships, så idag skulle jag ändå göra det.
Av med jackan, ner med den i plastpåsar, av med vantarna, ner i plastpåse. På med en kall, blöt flytväst (med is/frost på). Ner till simningen. "Tänk på att vattnet är varmare än vad det är i luften" Sade funktionären som stod vid vattenbrynet och dubbelkollade att västen satt ordentligt. Det lättade faktiskt mitt sinne medan jag försiktigt steg i. Andas, andas, andas, simma, ju snabbare desto kortare tid i vattnet, andas, andas.... Jag var uppe. Direkt bet vinden, jag skyndade upp dit flytvästarna skulle ligga.

Av med västen, det började bli kallt, händerna blev sämre och sämre, det gick fort. Ur med plastpåsarna, jacka, mitt torra underställ, min torra sporttopp. Skulle jag skita i byxorna? Jag slet av mina blöta kläder, sporttopp inkluderat, jag sket i om någon såg. På med torrt. Det var knöligt, man var ju fortfarande blöt. Fick på mig allt. Nu gjorde händerna ont och jag hade förlorat förmågan att greppa saker. Jag sket i byxorna, det skulle hinna bli för kallt. Ner med allt i en påse och sticka iväg.
På med vantarna och in med värmepåsarna i nävarna... Nu måste jag få upp värmen!

Löpning började nu gå neråt mot området igen. Enligt kartan över hinder skulle nästa tekniska hinder vara monkey in the middle, men den kom först där nere. Fingerspetsarna på vantarna hade blivit blöta, så jag undvek att sticka ut fingrarna. Det tog en stund att få på sig när händerna inte gick att använda.

Kort kryphinder för att korsa banan, halvvägs ner kom 2 st väggar. Händerna började bli varma nu. Kroppen kom tillbaka, torson var varm. Jag skulle klara det. Fötterna hade typ ingen känsel, men det var ett mindre problem.
Jag tog av de halvblöta vantarna och använde ärmarna på min tröja istället. De var torra, och tillsammans med handvärmarna funkade det bra.

Nere. Helix (nytt hinder för mig), rope climb, där stod en av tjejerna jag pratat med vid starten. Hon fick en torr tröja av sin bättre hälft (?), Bröt hon där, eller fortsatte? Förhoppningsvis bröt hon då det är regelbrott att ta emot något ut efter banan.

Monkey in the middle - Twister, armgång, twister. Jag hade kollat på hindret innan, jag kände mig ganska säker på att jag skulle klara det så länge händerna var okej och hindret inte var blött. Allt klaffade.

A-frame, the box (nytt hinder för mig) - Nu började det gå uppför igen. Solen började titta fram liiiite då och då. Jag började vandra, bestämt, upp, upp, upp. Det var "varmare" nu och jag var säker på att jag skulle kunna gå i mål. Det var fortfarande ca. 6-7km kvar, men de skulle bli "lätt". Pipe lair (nytt hinder för mig), Stairway to Sparta (nytt hinder för mig, liiite lurigare) och sedan Vertical Cargonet (nytt för mig). Nu började det gå nerför igen. Jag hade plockat placeringar på vägen upp. Duktiga löpare som inte pallade mer, de branta uppförsbackarna tog knäcken på oss. Men jag marscherade på.

Hurdles kom när jag snart var nere, jag sprang förbi ett par killar på vägen ner, elit-killar?

Sand bag carry, NERE, på området. Det stod mycket folk här. Det kändes så sjukt härligt. Det var tungt och mentalt att bära den lilla sandpåsen... Den var mer än hälften så lätt som den tidigare (med två), men än dock så tung efter ca 21km.
Direkt efter kom Beater, (nytt hinder för mig) som är en armgång med roterande stänger x 3 mitt i. Kul hinder, enkelt.
Välta däck, A-frame och sedan in på torget i Squaw Valley, in till Hercules hoist.

Jag hade trott att jag kanske som allra bäst närmade mig plats 20, Det var så många före mig i start. Men efter ett tag ute på banan måste jag mösat mig förbi en stor mängd tjejer, och kanske killar också. Mitt stabila tempo och mängden avklarade hinder gav mig en fördel idag. Att jag klarade av ombyte och hade varma händer inför varje hinder blev allt denna tävlingen.

Robin hade peppat mig när jag kom in på området, "du ligger typ 12-13-plats!!" Han trodde det inte, jag trodde det inte. TRETTON, vad hade hänt!!

Jag sprang i mål och har aldrig varit så full av skratt, gråt, glädje, trötthet, lättnad. Så sjukt glad och nöjd med min insats. Att jag under hela tävlingen kämpade på, jag stannade inte, jag lyfte tungt, jag tog hindren snyggt och klarade spjutkastningen. Jag är sjukt peppad in för försäsongen och LÄNGTAR till nästa Spartanlopp. (När blir det? Mallorca i Mars?)

Det börjar försvinna, minnet av rädslan innan loppet. Sker det igen, ett sånt här kallt lopp, då kommer jag vara beredd. Jag kommer veta hur jag skall klä mig för att klara det. Alla känslor börjar lägga sig och tävlingen börjar sjunka in.

Årets sista tävling, blev helt klart årets bästa och.. sjukt nog, roligaste. Utmana sig så som vi fick göra, det är fan det roligaste som finns!

Precis efter målgång... Behöver jag säga att det betyder allt att han är med?

Jennifer, jag och Maria - vi var 3 svenska tjejer med, vi gick alla i mål!

Direkt efter Marias målgång.. Kallt och jävligt och en dålig bild, men... vi var fan i mål!

Jag är så tacksam över att jag fick dela detta loppet med Maria, vi kommer vara de enda personer här hemma som faktiskt förstår hur sjukt detta loppet var. Vi kommer alltid ha med oss denna tävlingen och är en erfarenhet rikare. En tuff, hård, karaktärsbyggande erfarenhet rikare.

Nu skall jag "vila" i två veckor, sedan gå på min försäsong, längre löpturer, mer styrketräning och klättring står på schemat.

Tack och hej!

(med reservation för att inte allt är 100% enligt tidslinjen och sååå)