Tuesday 25 October 2016

Race rapport, OCR World Championships

Nu har det gått några dagar sedan jag stod på startlinjen och speakern ljöd över Blue Mountain Village. Han höll ett löjligt tal om hur starka vi kvinnor är, det var nästan så jag blev lite tårögd. Det var så mäktigt att stå där bland världens bästa OCR löpare, och vara en av dem.

Mitt hjärta hade hållt sig stilla dagarna innan, till och med natten innan, men nu, 5min innan start kändes det som att någon kramade stenhårt om det. Precis som starten gick exploderar hjärtat och hjärnan tar över fokus, på en sak; Höger fot, vänster fot. Och så får det fortsätta. 

Som vanligt spurtar jag inte i start, och hamnar typ sist, men det gör inget, jag känner mig själv, jag känner min styrka, och det är "bara köra" - hela vägen. Första hindret är ett enkelt "hopp-hinder", men tyvärr tar tävlingen en snabb vändning när nästa hinder sätter stopp för alla ca. 100 löpare. En vägg, lutande, inte så svår. Trodde vi. Lervällingen nedanför har dragits upp på trät och alla bara halkar tillbaka. Karin Karlsson och Sara Trolte är de två, av över 100 tjejer som lyckas ta sig över, på rätt sätt, inte så oväntat, dem är fantastiska! Vi andra får vackert vänta, klättrar man med grepp på sidan av rampen kommer man upp, men det går långsamt. Samtidig jobbar supporten för att hänga rep. Jag väntar irriterat, man tappar så himla mycket, tur att man har hela banan på sig...
Tillslut släpps ett rep ner och alla drar sig mot det och kön blir lång. Jag blir plötsligt ensam vid vänsterkanten och valet är lätt. Skit i repet, jag kommer vinna tid på att välja det svårare!

Med lätt smärta i händerna efter rampen tuggar jag vidare. Uppför, uppför och uppför. De nästan 1000hm vi alla tar är det löjligaste hindret jag någonsin besegrat! Halvvägs igenom tänkte jag "kommer det en backe till så dör jag" och det gjorde det, igen, och igen. 

Jag minns hur jag på varje hinder tog in på mina medtävlande. Platinumriggen nere på området hade varit svår dagen innan på sprinten och jag hade nervöst sett fram emot dagens. Den var rolig men hade kunnat vara mer utmanande. Som den apan jag är svingade jag mig igenom.
Det tuffare för både kropp och själ var de 20kg tunga säckarna som skulle bäras upp och ner för den svarta pisten efter riggen.

Allt var lättare efter det, till och med uppförsbackarna. Uppe på toppen kom fler ramper, som besegrades med stil, likt alla andra hinder. Vi kröp under taggtråd hoppade över väggar och klättrade längs med väggar.


Jag jagade två starka tjejer som höll bra tempo, jag gick igenom hinder snabbare men tappade lite i löpningen. Vid en av de högsta väggarna valde båda den "lätta" sidan (med ett litet fotstöd en bit upp) och jag tänkte "nu jävlar". Jag kastade mig upp på den svåra sidan, framför två killar. Samtidigt som jag drar mig över går jag förbi båda tjejerna och sträcker höger vad. "Helvete" är det enda jag tänker, men jag fortsätter springa. Tillslut måste låta tjejerna gå förbi igen. Jag stannar och stretchar samtidigt som jag kollar nervöst bakåt. Inget förlorat egentligen, jag får fortsätta jaga dem helt enkelt.
Den andra Platinumriggen var en "låg" rigg. (Roligaste hindret) där allt gick ut på att ta sig igenom (under) utan att nudda mark (1m från marken ungefär?). Det såg svårt ut och många tjejer hade problem. Jag fick vänta på framförvarande en stund och kunde spana hur de gjorde. Väl hängande i riggen gjorde jag som alltid, enkelt ! "Fan va grym jag är, det var ju lätt" tänkte jag och sprang vidare. Jag tog många placeringar på det hindret.

Det gick nedför efter riggen, mycket nedför. Man kanske kan tro att det är vila att springa nedåt, men på en BMX bana med "half-pipes" finns ingen vila. Att springa precis på gränsen är spännande, kanske lite väl spännande. Att släppa-på precis så mycket att OM man skulle trampa fel kunna bromsa ett fall. Lite som med skidåkningen, när det går så fort att det pirrar i magen, men man har ändå.. typ, kontroll.

Ett tag trodde jag nästan att jag var själv på banan igen, men tillslut närmade jag mig de andra tjejerna, jag kämpade bakom en löpstark tjej i svart... Hon låg före mig hela vägen, lite för långt bort för att jag skulle ta henne, men hon drog mig ändå. När jag kom ner i dalen igen hörde jag "Eleven's in front of you, keep going!" Jag hade under loppets gång alltså tagit nästan 100 placeringar.

När de sista hindren kom kunde jag skymta den svartklädda tjejen, hon klättrade långsamt i repet, men uppförsbacken mjölkade det sista ur benen och jag orkade inte ikapp trots dubbelt så snabb klättring. Jag sprang, så gott det gick, jag är osäker på hur banan gick och vilket hinder som kom när, jag kämpade tills förvirring uppstod.

De hängande vertikala väggarna innan mål besegrades snabbt, "linbanan" likaså, men det räckte inte, tjejen framför sprang ifrån mig det jag tog in på hindren. Vilket team.
Jag skulle sluta 12a, det var i alla fall det jag trodde när jag spurtade in över mållinjen, ensam.

Det finns alltid en viss tomhet inom mig direkt efter ett lopp, direkt i målfållan. Man har liksom tagit ut sig så max och stupat 1000 gånger i huvudet. Jag har fortfarande ingen förståelse för hur bra det gick, jag är galet nöjd, men fattar ändå inget. Det känns liksom inte på riktigt. Det låter kanske inte så märkvärdigt att ha kommit 12a på VM, 1,2 och 3 är ju det som räknas. Men min resa började för ett år sedan, ETT år, och jag är redan 12a i världen. (Jag räknar på dem som sprang VM-loppet på Pro-nivå, ej åldersklasserna) Jag har kämpat så jävla hårt, och jag tror inte att folk förstår vad det innebär, jag tror inte att folk förstår hur svårt det är både fysiskt och psykiskt. Jag har i alla fall vunnit för mig själv i år. Nästa år skall jag vinna mer!

Säsongen är officiellt slut, men jag kanske tävlar lite mer ändå, svårt att hålla sig. Nu börjar ett mellanarbete som innebär minst lika mycket jobb. Planering av sin träning, kost och tid. "Ledig", nu checkar jag ut!


Lycka?


Tjohej!

Wednesday 5 October 2016

Pålitlig planering

Upp till bevis idag när jag går igenom min vecka, blev det som planerat eller fallerade planerna... Jag känner mig riktigt nöjd med veckan och har både kämpat mig ut och med glädje spurtat runt.. (dra runt en långtur i skogen VS. intervaller runt Nolhaga ger skogen klar vinst)

Jag skall börja med att posta ett litet diagram (som jag älskar), jag använder Polar Flow och är mycket nöjd med feed-backen man får. Känner jag mig trött i kroppen går jag in och kollar min planerade återhämtning på Flow. Faktum är att, för det mesta är jag väldigt ansträngd och jag kan med gott samvete vila en dag.

Idag ser staplarna ut såhär, efter måndagens vila. Idag vankas det långa backintervaller och förhoppningsvis lite tunga benövningar på gymmet efteråt. (blandat med explosivitet, balans och rörelse)


Hur har det då gått med planeringen?
Vi backar...

Måndag - Vila
Ja, det gick ju bra.. (inget man behöver anstränga sig för att klara av faktiskt...) Gick en promenad.

Tisdag - LöpningTisdagen drog jag ut på ett fart-intervall-pass som var döjobbigt. Det tog lite vilja att komma ut, men när jag väl var ute (som vanligt) så gick det bra trotts att benen kändes tunga.

Onsdag - OCR-liknelse
Betade av ett OCR-pass på gymmet med 5km löpning inkluderat. Det är alltid en favorit. Jag ser fram emot nästa onsdags-pass.

Torsdag - Löpning och Gym. (om jag är trött går löpning i första hand)
Här kände jag mig ganska trött och vad som skulle blivit löpning slutade med 2km tabata löpning på gymmet och ett prehab-benpass istället. Men det kändes bra då jag ville fokusera på löpningen på fredagen.

Fredag - Backintervaller efter jobbet och Gym.
Som vanligt fick jag kämpa mig ut i det fina vädret, väl ute betade jag av 15st kortintervaller och blev dötrött i benen. Gymmade sedan med Robin efteråt. Maxade Chins och Ringdips. (nytt PB på chins: 15st, gamla PBt på 14 utfördes dessutom ca. 1kg lättare)

Lördag - Distanspass i terrängen och Gym.

Lördagen bjöd på riktigt blöt trail-löpning på 16,5km. Min planerade rutt var det värsta någonsin men SÅ JÄVLA ROLIG. Mina trailpass behöver jag sällan dra mig ut på. Dem är bäst. På grund av ansträngningen efter det passet hoppade jag fakiskt gymmet. what?

- Är det inte underbart att vara löpare?




Söndag - OCR & Ninjacenter samt Promenad.
Ja, precis som planerat faktiskt. Köttade Flying monkeys m.m på OCR Ninja Center och gick en riktigt härlig 3h promenad med stopp för grill och korv på vägen. RIktigt bra dag med energi och aktivitet!

jag känner mig väldigt nöjd och i måndags var jag energifylld och hade kunde träna. (i alla fall psykiskt) Men jag vilade och nu fortsätter veckan ungefär som föregående vecka. Toughest GBG rullar in på lördag och jag skall kötta så att jag inte orkar röra mig efteråt. Fick av någon anledning inte starta i Elite-gruppen men skall från Qualifier visa var skåpet skall stå. Så är det! Sedan är det bara full fokus på VM och att lugna nerverna inför...

tjohej!