European Championships 2016

Pass på, för här kommer ett långt inlägg! (jag skall försöka hålla det så kort jag kan!)

Fredagen 10 juni var jag hemma från jobbet, jag hade då haft lätt feber på torsdagen och kände av det på fredagen. Näsan var tjock och kroppen tog upp 0 näring. På söndagen skulle jag tävla i EM i OCR.

Kroppen var redan nu inställd, precis som innan Toughest Malmö. Jag var hemma och vilade och sov tills jag åkte ner till GBG för att starta bilfärden ner till Holland och Nijmegen. Färden gick bra, natten är alltid ganska bil-tom och vi pressade på. Vi var framme vid 5 på morgonen och fick sova ett-par timmar i bilen. Jag hade beräknat 15 timmar ner för att vara på säkra sidan, så vi skulle ringa våra "hotell"värdar vid 8a-tiden. Vid 07:30 kunde vi inte sova mer så vi ringde Ton som visade oss lägenheten. Så fort han stängt dörren hoppade vi ner i sängen och sov en timma till. (vi ville ju ta vara på dagen)

Vi irrade runt i Nijmegen och letade efter en bibbla för att skriva ut min tävlings-biljett. Sedan drog vi till området Berendonck där Strong Viking var i full gång. Kändes ganska fräsigt att följa skyltarna mot "OCREC" istället för mot "Strong viking nummerlapps-upphämtning". Elite, Woman, start 10:01. PEW!!!

Jag skall inte tjata så mycket om allt runt omkring, det blev ju trots allt lite av en mini-semester också. Vi sov dock ganska mycket och var trötta efter bilresan ner. Åt god mat gjorde vi också!

Söndag morgon kom, äventyret var i full gång. Jag åt en så stor frukost jag kunde förmå. Jag hade köpt havregryn utöver den frukosten som fanns, man vill ju inte gärna springa på kass mage. Jag visste att banan skulle vara lång, inte hur lång, jag gissade 16km. Jag hade ställt in mig på att ta det lugnt då snoret fortfarande var tjockt och förkylningen inte riktigt släppt taget. Nervositeten infann sig aldrig riktigt. Väl på området spanade vi lite hinder, lyssnade på lite snack om säkerhet osv och ganska snart gick starten. 09:40 startade de 10 första, sedan släppte de på varje minut. Det funkade ganska bra, lite rörigt, men okej. Första hindret var tydligen svårt för många tjejer, som tur var startade inte tidtagningen fören efteråt. haha.

Jag gick ut lugnt och stilla, trots jogg på kanske.. 6-minuters tempo var pulsen ganska hög, även om det inte var så jobbigt. Bara någon KM efter start bjöd dem på det längsta gyttjebad jag varit med om, kanske 500m av upp och ner ur lättare ler-vatten och tjockare gyttja. Gött!
Loppet kändes helt klart kortare än 15km då varje löpning ledde fram till något nytt hinder jag aldrig prövat förut. Det var coolt och sjukt kul att få nya utmaningar, som jag, såklart, besegrade med lätthet ;)
De tre stora vattenhindren var ju dock tre tunga stenar, höga höjder ner i vatten och långa rutch-kanor.. Dem fick klippa mitt band och jag får tilläggstid. Hade jag varit frisk och tävlat för toppen hade jag hatat migsjälv, men denna gången var det lugnt.

Jag fick prova att ta mig fram med en lös trästav som låg ovanpå två stockar, så man liksom fick, skjuta sig fram med hjälp av sving och armar. Jag fick dra mig allt för många meter på ett rep över en å. (det var det värsta hindret på banan och jag skrek de sista tagen). Jag provade att lyfta misgjälv i små "hål" i en HÖG vägg, vi tjejer fick hoppa upp till hålen och sedan lyfta oss en halvmeter till för att komma över väggen. Jag hängde upp- och ner, längs med, ovanpå rep. Jag körde "over-under" i luften utan att nudda mark. Jag gick armgång i holländska trädskor, doppade mig i isvatten och simmade över ån. Jag kastade mig över en vägg, halvvägs ner på andra sidan, utan att nå mark hoppa och ta tag i ett rep, klättra upp och över stocken och ner igen. Ja, ni förstår 50 otroligt härliga hinder som jag GÄRNA skulle köra om och om igen!
Jag är besviken på organisationen av ett EM, där kö bildades på de "svårare" hindren där framförallt sista hindret gav 12min extra på tiden, av kö. De slutgiltiga tiderna med tillägg etc. har fortfarande inte kommit upp så jag vet fortfarande inte vilken placering jag har. Min sambo som sprang bredvid och såg många andra tävlande såg allt för mycket FUSK läng banan. Jag tycker ett EM skall hålla HÖG proffessionell nivå! fusk = diskvalificering! ALLA tävlande måste följa de regler som stod i Regelboken, som de var så noga med att alla läste! Men, allt som allt så var tävlingen och hela jippot väldigt trevligt och mysigt. Toppenbana och härligt väder! (för oss löpare)

Tack och hej!

Toughest Sthlm

Då var det första Toughest sprunget. jag skall berätta hur det gick och resan dit, samt efter, vad händer nu?

Klockan slog 14 på fredagen och jag kunde inte hålla mig längre, jag stämplade ut och gick i djupa tankar hem. Jag kände mig stark och otroligt förväntansfull. Denna gången skulle jag inte bli sjuk!

Jag körde nästan hela vägen till stockholm, hög musik och energidryck, men känsla var otroligt bra. Vi skulle campa någonstans i närheten, man hade kunnat boka i förväg. Vi var framme i mörkret, området var nästan färdigbyggt, några killar arbeta med det sista förberedelserna. Vi haffade en kille som hänvisade oss till en kamping 20min bort. klockan var ca. 23:00 när vi kom fram och, inte så oväntat, var det stängt, så vi fick bittert ta bilen tillbaka mot området. "vi sover i bilen" sa jag och så parkerade vi på en liten grusväg nära området. Mysigt. Älskar att vakna upp av solen, älskar att tvätta mig i vatten från en vattenflaska, älskar att sitta på en sten och käka frukost. Perfekt start på morgonen, trots ganska dålig sömn.

Vi var tidigt inne på området, vi var ju parkerade 500m ifrån. Jag var nervös och spänd, vi provade några hinder, tur var det. Jag fick mer självförtroende och förstod HUR jag skulle göra, i hjärnan. kroppen sköter sigsjälv.

10:25 skulle jag starta tillsammans med många andra Qualifier-tjejer. Det var så många, och elit tjejerna var ser så starka ut, jag är ju bara jag? Hur skall jag kunna slå dessa otroligt gryma brudar?

Jag gick in för att haka på gänget, jag viste att jag troligen var den svagaste löparen. Så är det nu, men jag skall bli bättre. Det var jobbigt. Jag kände ganska snabbt hur jag flåsade mer än de andra, men jag hakade på, kollade pulsklockan. Mitt fokus låg i migsjälv och på framförvarande. En efter en plockade jag dem, tydligen. Fastlane, tydligen enda Qualifier på första nämnda. (som Robin såg) Nu skulle dem få! "I DO FASTLANES", jag kämpade på, det var tungt, mina ben trötta. När jag kom fram till min stora nemessis, Dragons Back kastade jag mig upp och gick fram till kanten... fan! det gick inte, trots att jag trodde jag skulle klara det denna gången. Men låsningen var total. Höga svordomar sprutade medan jag klättrade ner för stegen och började bana väg runt straffrundan. Det tog ett tag innan jag hade lugnat ner mig, jag trodde det skulle vara kört. När klättringen kom gick jag förbi alla, dem liksom chillade lite där? Dem som gått förbi blev genast omklättrade. Nu började vi komma ikapp killarna som gått ut före oss. Jag hade några starka tjejer framför mig, det viste jag. Jag hade sett deras ryggar länge. Dem kämpade kvar, duktiga löpare. Men hinder efter hinder kom, uppförsbackar, fastlanes, säkra kort och en jogg förbi en av de starka tjejerna.

Väl nere vid de där ringarna som inte är ringarna... (??) så var jag precis ikapp en av "de starka tjejerna" som jag febrilt försökt hålla taget om. Jag kröp nära och kom nästan ikapp, vi började springa ner mot den stora gungan... hela vägen tänkte jag, "satan, satan, satan"... Hon tvekade inte en sekund utan klättrade lätt upp för rampen och gav sig av.

"når man vattnet med fötterna" frågade jag en vakt.. "nja... inte riktigt men det är inte så farligt"... i samma ögonblick sprang en kille förbi "du når aldrig vattnet! det är ganska långt ifrån". DONE! tänkte jag och började lubba upp för skidbacken och straffrundan. När jag kom ner visade det sig att jag inte tappat mycket, hon var precis framför mig fortfarande. Vi gick med tunga steg upp för den sista backen. Nu var det nära slutet! Jag tappade henne precis innan jag svingade mig igenom fast lane på Spinning Weels. Jag var nära nu, bara rampen kvar. Det var tomt, utom en kille som stod och laddade innan han flög upp.

Jag andades, fokuserade och köttade. No worries. Uppe, över, slut.

Jag hade gett migsjälv SUPERguldmedalj om jag kom top 20. Iom att det var 21 elit så hade det varit asbra. Jag placerade mig på en 13plats. En ganska säker, med över 1min från 14. Overkligt och oväntat. Fast ändå förtjänat på något sätt. Nu skall jag bara övervinna migsjälv och sätta Dragons Back till Göteborg i Oktober.

Toughest Göteborg går av stapeln veckan innan VM, som jag iom min 13de placering är kvalificerad till. Jag och Robin skall ta oss en semestervecka med VM och Kanada i oktober. Pressen och förvirringen har givetvis fört med sig en förkylning, som i skrivande stund är väldigt oönskad. EM är runt hörnet och det hade varit bra att få springa lite innan.

Jag har inga förväntingar att ens klara alla hinder på EM, (så jag vet att det blir vattenhinder) men jag skall göra mitt bästa och njuta av möjligheten. Jag känner ingen som har tävlat i EM, inte ens någons bekanta, jag skall vara superstolt över migsjälv. Det känns så overkligt och konstigt. Jag tror inte folk förstår hur coolt detta är!

Med förkylningen hängandes över mig är jag tillfälligt nere men hoppas, efter kurrering, på hög nivå, att den är borta redan imorgon! (för bra för att vara sant, men man måste få drömma!)

I vanlig ordning fastnar jag ALDRIG på bild, så det får vara tomt...

Clara