Edsvidsleden Trail Run

Helgen var fullproppad med gött utmattande, jag hade väldigt roligt och inte en sekund över att fota. Fredagen bjöd på "lugnt" gympass på 1,5h timma, för att ladda inför lördag och söndag.

På lördagen hade jag i förväg bjudit in löpare och bekanta till Lejonberget. Löpning från stan, genomgång av hinder och sedan 1h intervaller. (Med tillhörande korvgrillning). Vi blev 11 pers tillslut och jag hoppas att de grabbar som skulle springa Tough Viking nu den 22 april fick ut något av teknik-snacket.
Utmattad återvände vi hem för chill hos mor och far på kvällen.

Söndagen spenderades i Trollhättan och på årets första Trail-lopp. Edsvidsleden Trail Run. Ett litet, gratis evenemang med bansträckning längs med Edsvidsleden i Trollis. Jag hade vandrat leden med Robin några år tidigare, men mindes tyvärr lite om upplägget. (mindes dock att det var väldigt vackert) Det var ett 14km långt. uppåtgående lopp med delvis riktigt teknisk löpning. Jag gick in med inställningen att ta det lugnt och känna efter, jag tror tydligen fortfarande att jag är en värdelös löpare.

Jag hade precis hunnit kissa och värma upp i (alldeles för kort) 2min innan starten gick. Längst bak stod jag, och hamnade snabbt i köerna längs med de smala stigarna. Med mycket trappor och rejält branta backar i början stod det mycket stilla. Jag insåg ungefär halvvägs in loppet att jag återigen gjort en tabbe igenom att ställa mig sist. VARFÖR kan jag inte lära mig att jag har en djävul i huvudet? En djävul som kämpar och tävlar in i det sista?

Loppet var kuperat och mycket backigt i början och många kämpade ordentligt drygt första halvan. Jag hade inte förväntat mig någonting, så när jag kände att benen trummade på och pulsen höll sig jämn blev jag väldigt glad. Det gick över förväntan och det trots min tveksamma kondition. Hade jag valt att gå ut i första startled hade jag nog fått ett 6min tempo i snitt typ, på platten gick det snabbt och enkelt medan alla rejält branta uppförsbackar gick långsamt. (även de branta trapporna, nedför, gick sakta)

OCR STAMBORG

14km som i huvudet kändes som 5, snabbt och enkelt, så var det klart. Riktigt härlig led att springa. Kan verkligen rekommendera den. Den är ju markerad med led-skyltar dessutom.

Jag gick nog ut lite för hårt, kan jag tänka såhär i efterhand. Är inflammerad i benhinna nu, (på höger NATURLIGTVIS) men hoppas och tror på snabb återhämtning. Tisdagens (dagens) planerade löppass får bli ett Cykel 45 istället. (hinner jag med lite mage också) På torsdag är nästa planerade löppass, hoppas på återhämtat ben tills dess, annars får jag la cykla mer. (trist)

Jag har alltid en tvingad vilodag på måndagar, och att tolka staplarna är inte så svårt. Kroppen måste återhämta sig på måndagar. (Om passen är hälften så slitsamma blir det oftast 2 st per dag istället) Helst skall jag ligga under ansträngd men brukar balansera ungefär vid linjen. Helgerna springer iväg medan vardagarna är återhämtning. Pew. tur att jag jobbar, annars hade jag varit död.

tjip.

Elit på Ultimate OCR

Jag blir aldrig trött på att se mitt namn bland andra starka tjejer. Jag känner mig alltid lika stolt.

Idag släpptes Elit-listorna till Ultimate OCR, som går av stapeln om ett par månader. Ett ljus i en annars väldigt stressad tillvaro...



I never grow tired of seeing my name among other elite women. I feel equally proud whichever race it is.

Today Ultimate OCR released the elite names for the upcoming competition. A light in my otherwise stressful and bleak life...

Ever since the problem with my foot I've been feeling more and more stressed. I'm now able to run shorter distances but the heavy feeling of loss covers my joy. I found the love for running and it was, yet again, quickly removed from my life. I've started to run again, and with the help from a friend I started to run "low BPM runs", it's supposed to strengthen my basic running body and trough that make me faster. The only problem is, I cant run the way I want, I constantly need to check my heart rate, I cant run in the forest and the boredom makes me crushed. The feeling of actually wanting to run is removed with constant feeling of hate towards running.
Not only do I feel bad about my running, I also feel weak, my body is in a very bad shape, my right wrist is bad, my right chest back is bad, my foot, still not 100%.. Oh, and also, a tiny but, non the less problematic Hallux Valgus has appeared. Like a gift from above, like I needed more problems right now.

You can see why I'm stressed, nothing seems to work out right now and the tension grows as the first competition gets closer. I feel weaker now, than when i left Canada after the World Championships. I was supposed to be stronger and faster.. not broken.
Somehow i stress myself to make a better race than the first time I competed, last year at Bootcamp Challenge, I feel the NEED to be a better self. Unfortunately that might be the thing that crushes me. I need to feel good about my achievements rather than stressed about the future. Anyone with a good tip on how to overcome ones self?

On the upside...

This weekend I'm going to run for ME, and not the "BPM", I'll run, without checking my watch, Robin will join me on the bike. 14-15 km, I don't HAVE to run slow, or fast, or even run all the time, I'll have no "must".
And, FINALLY, my one and only masseuse is returned from some off time, so Saturday will bring pain, but gain to my body. Hopefully I'll be able to calm down and enjoy life a little!

Next time I write, will be in Swedish again, AND it'll be after the Trail race!

Väldigt tacksam om någon har idéer eller erfarenheter av att bearbeta tävlingsstress/prestationsstress?

Tjohej!