Planering, kanske?

Häromdagen tappade jag min mobil i toaletten, ett ganska vanligt förekommande fenomen har jag förstått. Det bubblade fint ur hörlurs-hålet medan jag panikartat böjde mig ner med plågad min. Doppa fingrarna i toalettvattnet är inget man gör frivilligt. Tur att jag skulle sätta mig precis, och inte tvärt om. Nu kan jag, av erfarenhet, rekommendera alla att inte ha sin telefon i bakfickan. Bra va?
Jag fick surt införskaffa en ny telefon...
Hur som haver, med mobilfadäsen delgiven skall jag komma till sak...

Jag planerar ofta mina veckor på måndagar, för det mesta håller tyvärr inte planerna då jag ofta vilar en dag med planerad träning.
Nu skall ni inte tro att jag vilar för att jag är slö, denna månaden närmar jag mig 30 pass varav 2 dagar gick åt till sjuklighet. Därför kan ni ju räkna ut att många dagar innehåller två pass. Helgerna blir ofta intensiva då vardagarna fylls av jobb. ENDA nackdelen med heltid. För det mesta är jag ordentligt ansträngd i kroppen på måndagar men tränar ändå. Detta resulterar i att jag istället missar inplanerat pass på tisdag (för det mesta). Jag har lovat mig själv att försöka ha måndagar som vilodagar och skall nog efter säsongsavslutning fortsätta på det spåret. Då fredagar, lördagar och söndagar ofta innehåller 2 pass per dag, (om det så är löpning, gym, långpromenader och/eller ninjaträning) passar det perfekt att vila på måndag.

Inför säsongsavslutningen skall jag försöka lägga upp veckorna lite tydligare än under säsongen. I.om hård ansträngning under tävling har mina planerade träningar m.m blivit halv-dana eller inte blivit av alls. Det har dock bara varit bra och givande att vila.

Jag tänkte dela med mig av min tänkta planering här för att sedan kunna gå tillbaka och se hur bra det har funkat och om jag återkommande ändrar något. Jag har tidigare i "karriären" sprungit innan jobbet på torsdagar och tisdagar, det senaste har jag inte orkat det och funderar på anledningen.
1. De sista passen jag körde gick inte särskilt bra, flimmer för ögon och tunga ben.
2. Jag behöver mer sömn som följd av att jag blivit mer vältränad?
3. Jag har blivit för bekväm? (jag får ju alltid in mina pass ändå men... en annan tidpunkt)
Nu, under vintern tänkte jag plocka bort tanken helt, jag har känt mig stressad och sovit dåligt inför varje morgon jag haft tanken att springa. Det kanske inte är läge just nu helt enkelt. Jag får försöka planera om dagarna så att jag får in fler pass utan att köra: löp - morgon, gym - kväll.
Jag hoppas att min nya tanke skall lätta stressen och ge löpningen lite sprutt.

alt. 1
Måndagar - vila (Promenad)
Tisdagar - Löpning
Onsdagar - OCR-träning (dessa pass är vad jag kallar OCR-liknelse*)
Torsdagar - Löpning + (Styrka)
Fredagar - Löpning + Styrka
Lördagar - Styrka + Promenad
Söndagar - Långdistans + Styrka

alt. 2
Måndagar - vila (Promenad)
Tisdagar - Löpning
Onsdagar - OCR-träning
Torsdagar - Löpning + (Styrka)
Fredagar - Löpning + Styrka
Lördagar - Långdistans + Styrka
Söndagar - Styrka + Promenad

Styrka = Gym, klättring, ninjaträning eller liknande.
Löpning = kortare distans, intervall m.m
Långdistans = över 15km
OCR-Liknelse = Görs på gymmet; Löpning med olika övningar mellan. (görs på tid, för att simulera OCR)
Hinderbaneträning, på faktisk hinderbana kan byta ut ett dubbelpass eller vilket annat pass som helst.
Tävling är naturligtvis mer ansträngande och ger lördagar endast ett pass - tävling.

Jag får vila när jag vill om jag behöver det. Viktigare att lyssna på kroppen än att följa ett strikt schema.

Jag tänkte starta med denna veckan som ett exempel, i början av nästa vecka kan jag gå tillbaka och se hur bra jag lyckats med min planering och hur jag mått under tiden.

Måndag - Vila
Tisdag - Löpning
Onsdag - OCR-liknelse
Torsdag - Löpning och Gym. (om jag är trött går löpning i första hand)
Fredag - Backintervaller efter jobbet och Gym.
Lördag - Distanspass i terrängen och Gym.
Söndag - OCR & Ninjacenter samt Promenad.

Vi hörs i nästa vecka!

Born to Run, Lap Challenge

Då var ännu ett Lap Challenge avklarat. Det är med irritation och besvikelse jag börjar skriva detta inlägg. tyvärr. I våras sprang jag Lap Challenge i Skatås och var hyfsat nöjd trots det gråtrista vädret och att crew'n lämnade stationerna innan 2h hade gått. Det hade ändå gett mig 12km jobbig hinderbanelöpning/träning. Mådde riktigt illa efteråt. Precis som det skall vara.

I dagarna två hade jag känt mig krasslig och gick till och med hem från jobbet på fredagen. jag sov flera timmar på dagen men hoppades verkligen att det skulle bli bra tills Lördagen. Idag (lördag) kände jag av det litegrann på morgonen men provade att gå till gymmet för att liksom "gick det att springa 2km utan att ramla av bandet"? Det gick bra och jag bestämde mig för att åka till Kviberg och köra så många varv jag orkade på 2timmar.

Just precis vad jag skrev innan, 2h skall man ha på sig att ta sig runt den 2km långa 15 hinder jobbiga banan. jag var inställd på 7 varv om allt kändes okej. Väl på plats var vädret perfekt, värmande sol men ändå ganska kallt i luften. Dem hade glömt/slarvat till det med nummerlappar till de tävlande i "LC"-klassen, "okej" tänkte jag, det var ju ingen ordning förra gången heller, men springa utan nummerlapp är ju inga konstigheter. När starten skulle gå hörde jag att speakern sade "Så många varv ni kan på 60min", VA FAN? hörde jag rätt? det skall ju vara två timmar inte 1. Jag frågade någon annan i crew som bekräftade att det var just, 60min. inte 2 timmar. Irriterad över att dem bara ändrat utan att säga något bestämde jag mig då för att spurta 4 varv. Nu handlade det ju om att ha högre takt under kortare tid, jag gick ut hårt.

Banan var fin och lagom jobbig, man fick rejäl uppförsbacke vid starten och en del nedför där man kunde löpa på ordentligt. jag hade ställt om och hoppades att jag skulle lyckas ta 3 varv inom 50 min för att kunna starta 4de varvet. När jag närmar mig rampen på 3dje varvet frågar jag en i crew om jag hinner starta mitt 4de varv. "nja, klockan är snart 16" svarar hon varpå jag tveksamt klättrar ner efter rampen. Jag joggar förvirrat till en annan crew och frågar om jag kan ta ett varv till, han säger då, PLÖTSLIGT "du kan köra i två timmar"... JAHA tänkte jag, vad i helvete. jag har ju gått ut för 1h nu, inte 2h... De 4de varvet sprang jag irriterat runt och muttrade och hade inte alls roligt. Jag funderade på om jag skulle försöka köra 7 varv ändå, men när jag snubblade på hinder och allt bara gick dåligt valde jag att avsluta efter 4a varv. Jag hade bara känt mig arg om jag tagit fler varv, det skall vara roligt att springa.

Jag måste tyvärr säga att jag är otroligt besviken på hur Born to Run hanterat detta lopp. Dem hade dragit ner tiden till 1h "för att det var så få anmälda" och sedan väljer dem att MITT I loppet ändra tillbaka till 2h. Jag betalade inte 400:- för ett såhär dåligt lopp, jag förväntar mig mer.

Detaljer som de BÖR förbättra till nästa gång;
1. Om de utlovar 2h löpning, skall det vara 2h löpning.
2. Armbanden man skall få vid varje varvning, var är dem?
3. Foodtrucksen som skall finnas på plats bör stanna tills eventet är slut? (annars ange det)
4. Crew bör inte börja packa ihop och gå hem innan eventet är slut.

Det blir inge mer Born to Run i framtiden, men jag ser med glädje fram emot Toughest GBG som även det hålls på Kvibergs fotbollsplaner. Välorganiserat som det är skall jag aldrig mer klaga på en saknad snittsel ;)

Tack och adjö, nu skall jag till Harrys och käka ngt gött och kanske ta en Irish Coffee!

Risveden Terräng 2016

Ja, dagen kom då jag skulle göra mitt andra trail-lopp. Jag var faktiskt ganska nervös trots att jag hade bestämt mig för att bara "göra min grej". Jag hadde aldrig sprungit så långt förut, så det skulle bli en utmaning. Jag ville känna mig för, hur klarade kroppen distansen och backarna osv.

Vi hade laddat med pasta, riktig grädde och oxfilé på Momenti i Alingsås kvällen innan (det är den godaste oxfilépastan i världen?) och på morgonen fick jag en extra stor frukost. Jag hade med mig lite drickbar energi som jag hade tänkt hälla i mig någon timme innan loppet men "glömde" av den. Med extra energi från kvällen innan och den rejäla frukosten tillsammans med massa vatten så skulle det gå bra ändå.

Efter lite uppväckande av benen var det start.
Jag joggade långsamt och höll koll på pulsen, trots mitt mål att hålla ca. 150bpm några km joggade jag förbi många. Alla sorter av löpare sprang jag förbi, det var väldigt kul att se alla duktiga, mindre duktiga, korta, tjocka, smala, breda, ja, alla... Alla var där för samma sak, kärleken till Trail, älskar det. Jag tror jag smålog allt eftersom kilometrarna försvann bakom oss.
Jag hade planerat att ta det chill fram till den fruktade "väggen" som jag lätt promenerade upp för, tog en mugg vatten och sprang snabbt på igen. Jag tittade mig mycket omkring på risvedens vackra natur. Fantastiskt fint lopp, 2015 gick jag och Robin leden med Ställa som sällskap, jag minns att det var en tuff promenad. Men löpningen gick som på räls, jag fortsatte springa förbi folk hela vägen i mål faktiskt. Kände mig riktigt stark trots trötta ben de sista kilometrarna. I Oslo tog vi typ 240hm på 8km i lördags tog vi samma höjdmetrar på 18,6km.. inte konstigt att jag var bajs i benen efter Oslo...

Nästa år har jag provat sträckan och vet hur lätt det gick. Jag skall placera mig längre fram i starten och ge gärnet. I lördags handlade det om natur, själ och att prova, 2017 handlar det om svett och död ;) Vilden X-trail är också ett givet lopp inför 2017. Ser fram emot ett eller kanske två halv-mara-traillopp också.

Jag har fastnat bra för trail-löpning och ser det som en stor fördel, OCR och trail-löpning är goda vänner. Jag har i min hjärna som mål att genomföra en "bergs"mara 2018. (axa kanske?) Jag gillar inte att gå för fort fram och tror att långsam utveckling är den som håller, både psykiskt och fysiskt.

Bilder kommer inom... kort..

Toughest Oslo

De tre föregående inläggen skrev jag från början på jogg.se, men för att fylla upp med något som är berättande och faktiskt kul så slängde jag upp dem här också.

Detta är alltså det första ”riktiga” inlägget och jag har tre roliga tävlingar att skriva om. Jag skall dela upp dem i tre inlägg, fast behåller dagens datum på dem alla tre. I detta inlägg får ni läsa om den senaste tävlingen, Toughest Oslo. (de två nedanför Actionrun Örebro och Berzerk)

Toughest Olso var nog den sista tävlingen jag anmälde mig till, jag ville inte åka dit själv och ja antog att Robin inte orkade hänga med. Men efter Toughest sthlm tyckte han att det var så roligt att han föreslog att vi skulle åka upp till Oslo. Så utan tvekan anmälde jag mig till den också. Det hade gått bra på flertalet tävlingar innan och jag var sugen på att testa att söka mig till Eliten.
När jag läst igenom startlistan, hittat mitt namn och sett versalerna EW innan mitt startnummer kissade jag ner mig litegrann. Det var alltså officiellt, nu kunde jag kalla mig Elite. Det började genast pirra i magen mer än innan.

I vanlig ordning tog vi bilen upp direkt efter jobbet på fredagen för att få en natts sovande i bil, på plats. Vi har gjort så innan och det passar mig bra. Vi kom upp vid 9 tiden och området var preppat och upplyst, jag provade några hinder men tog det lugnt. Det skulle ju vara typiskt mig att skada mig. Jag viste vad som väntade och hade koll. Det var bara Dragons Back som vilade likt Smaug i mitt bakhuvud.

Jag var nervös inför loppet, på morgonen var det skakigt, maten smakade äckligt och jag ville gå hem. Jag viste att banan skulle bli astuff och att elite-tjejerna är as-starka och duktiga löpare. Jag irrade runt på området och tillslut var det möte, uppvärmning och så gick första start. Herr-eliten. Fyfan, usch, blä… Nu skulle jag gå in där i startfållan med de andra ASduktiga tjejerna. Jag skulle skämma ut mig.

Starten gick, jag kom som vanligt sist ur första backen, men var ännu inte orolig. Det var tungt direkt och banan gick uppför mycket. Jag låg sist en bit men så fort hindren började närma sig och bli fler märkte jag hur snabb jag var och redan vid första hindret gick jag om första. Jag lubbade på så gott jag kunde och när vi kom ner på området igen hade jag några bakom mig och några nära framför. De duktigaste tjejerna såg jag inte nu. Jag tog fastlane på första riggen och lyckades svinga fel och blev hängande ett tag i ett rep. Tillslut nådde jag det sista greppet och tog mig upp. Med applåder och hejjar-rop  i ryggen fortsatte jag anfått. Jag hade trots tabben plockat två tjejer.

Jag småsnackade med en tjej medan jag promenerade förbi henne i en uppförsbacke och flög sedan vidare över alla hinder, som vanligt. Det är hindren som är min styrka, men den kan bli ännu bättre.

Jag har få minnen såhär i efterhand, vattnet var kallt, det gick mycket uppför, jag kämpade och kämpade, jag kämpade mig uppåt i placeringarna och när jag spurtade i mål var jag död. Jag har lite av en känsla av luft efteråt. Allt gick så fort, jag var så nervös, sedan drog det igång, det var asjobbigt. Sedan gick jag i mål och allt var klart… Askonstig känsla.

Jag tog nog tre fast lanes men det måste verkligen bli bättre och min löpning måste taggas till. Jag har mycket kvar att ge, det känner jag. Men det är till nästa säsong, idag väntar jag ivrigt på Risveden Terräng på lördag. Efter det väntar Born to Run, Toughest GBG och sista OCR för säsongen, VM.

Nu är vi i fas med blogginläggen!

Kram från en överväldigad skitunge!

Actionrun Örebro

Efter mitt ”misslyckande” på Actionrun Borås hade det pirrat av pepp i flera veckor för att bara bli värre fram till start. Jag fick starta i elit-gänget och det var flertalet tjejer, jag spanade in dem jag antog var ett ”hot” men gick in i min bubbla så fort startskottet ljöd. (speakern sa ”kör”). Eldhinder, lubba, vatten, klättra över, kändes tungt… benen var kass, jag fick en känsla av stress, hur skulle jag lubba ikapp alla med dessa ben. Dem gav mig ingenting, pulsen var hög. Över A-hinder, fram till ringarna i vattnet där jag tog in, jag sprang förbi så många jag förmådde, jag höll utkik framåt. Ingen tjej i syne där jag mötte den första gruppen. Jag började ta in.

Jag höll en blond tjej i sikte, hon måste ligga först. Jag förstod att jag tog in på henne för hon kom närmare för varje meter. Efter varje hinder lokaliserade jag henne. Jag pressade på med mina trötta ben men kände att trots det låga tempot tog jag in. Över väggar, bära tungt, sedan, kom jag ikapp. Det var på en hög vägg 1km innan mål. Jag tog henne över väggen, förlorade mycket kraft men klarade ändå av att lubba ifrån henne. Hon hade nog satsat precis som jag. Jag var först nu.

Jag visste det. Jag började närma mig publiken nu och när jag kom fram till rören i vattnet hörde jag ”första tjejen”.. Det pirrade till, nu var det mycket folk samlade runt omkring. Jag hade bestämt mig för att våga springa över rören, så jag gjorde det. Det började spåra ur ungefär halvvägs med jag lyckades parera och komma över till publikens förtjusning. Sedan kom Irish table, som jag alltid haft lätt för, förstår inte uppståndelsen kring det lilla hindret? Över och sedan krypa lite till.

Jag var lite nervös inför rampen, som man nog bör vara. Det kan vara en vägg om man är trött. Väl framme hörde jag åter folk som sade att jag var första tjejen. Har aldrig känt den känslan förut. Det var otroligt roligt. Jag stannade framför rampen, kollade på den och andades. Jag sprang och köttade. Jag var uppe. Publiken jublade och applåderade, jag vände mig snabbt om och visade min glädje för dem för att sedan fortsätta kämpa. Nu var jag nära mål.

In i stan och förbi den sista vätskekontrollen. Jag drack en mugg medans jag backade, så att jag höll koll bakåt. Det var lugnt. Jag kutade vidare och kände mig nu lugn. Detta tar jag. Framme vid publikhavet som var målgång hörde jag speakern säga mitt namn och jag fick plötslig prestationsångest. Nu MÅSTE jag klara sista rullbandet. Jag stannade, andades och körde. Det var precis att jag kom upp, men upp kom jag.

Jag fick förnöjt berätta att Örebro Actionrun var mitt första OCR lopp någonsin och att jag var nöjd med att komma tillbaka efter ett år och vinna skiten!

Nöjd med en förstaplats, och en hamburgare i magen åkte vi hemåt! Jag var bäst.

Berzerk, Helsingborg

Kortis om Berzerk...

Vi gjorde som tidigare, tog bilen ner på fredagen, Robin hade spelat golfmatch så jag plockade upp honom i landvetter. Resan gick bra och vi kom ner till Helsingborg efter mörkrets intag. Vi sov i vanlig ordning i bilen och vaknade tidigt.

Jag hade inga förväntningar på loppet men kände mig stark och revansch-sugen. Här måste jag kunna sätta en bra placering. Det var jag och två danska tjejer som sprang Elit. Vi var tighta nästan hela vägen, dem var löpare och tuggade på framför mig i högt tempo. Jag tog in för varje hinder men fick kämpa med löpningen. Det var en varm dag, hindren var lätta och det var krutrök, kallt vatten, hav och vikingar. När vi nådde 6km kom tillslut hindret som stoppade en av de danska tjejerna och jag kunde sedan lugnt kuta in i mål som tvåa.

Det var första gången Berzerk anordnades och jag kan inte tycka att det kunde gjorts på ett bättre vis. Max-tak för deltagare. Bra utmärkt och riktigt schysst stämning. Nästa år springer jag igen men hoppas på fler hinder och mindre löpning. (samma distans såklart)

tjohej