Spartan European Championships Dolomiterna

1. Jag älskar Alperna!
2. Jag drack Prosecco!
3. Idag har jag anmält mig till Spartan World Championships i Tahoe!

Här kommer en full Race-rapport, hela vägen från Italienska Alperna.

För knappt en vecka sedan skrev jag föregående inlägg. Läs igenom det först. Det ger förståelse för en del i detta inlägg också.

Resan ner gick bra, det tog ca. 22h, vilket var ungefär vad vi tänkt oss. Blir alltid lite köer, och så måste man ju kissa också.
Vi åkte direkt till Alleghe, där vi mötte upp trion, Maria, Kalle och Jonas. Vi hade tänkt bada, då temperaturen visade ca. 38 grader, (alltså inte 28, utan, TRETTIOÅTTA!) men kom inte riktigt intill. Vi fick i alla fall kollat upp var vi skulle hämta ut startpaketet på fredagen.
Vi käkade MASSA pasta som vi lagade själva "hemma" i lägenheten i Falcade. (ca. 20min bilfärd från Alleghe)

Jag och Robin somnade som två stockar och vaknade inte fören 6tiden på fredag. Jag och Maria gick ut på en löptur innan frukost. Vi fick mycket häng och chill gjort innan vi åkte till Alleghe igen. Vi käkade lunch, och denna gången badade vi lite i floden som rinner ner i sjön i Alleghe. Iskallt, såklart. Men SJUKT gött, när termometern åter visade 37 grader. Sedan gick vi för att hämta ut våra startpaket, medan grabbarna käkade glass.
Logistiskt blev det mycket fram och tillbaka, då vi senare skulle gå på den obligatoriska briefingen alla Eliter och Age Group-löpare skulle vara med på.
Handla, hem, chilla, och tillbaka.
Åter igen inget vettigt som sades under briefingen och vi återvände hem för att trycka mer Pasta.
Jag skulle starta 08:10 och Maria 09:10 på lördag morgon.

Det vi diskuterade mest var nog hur vi skulle göra för att inte dö av värmeslag ute på bergs-sluttningarna. Vi var både ödmjuka för loppet framför oss, jag med skada och Maria, som aldrig gjort något liknande. Vi drack mycket, åt salttabletter och resorb. Vi kunde inte mer än så. Nu skulle vi välja vätskeersättning och/eller sportdryck i våra vattenflaskor, ta me salttabletter?, gels, osv.

------ Loppet! ------

Ja, om ni nu läst föregående inlägg vet ni hur jag mådde i övrigt.
Klockan ringde 05:20, tryckte frulle och åkte iväg. Jag var så redo man kunde vara.
Upp med liften till området ca. 1400möh. SÅ vackert. Att bara få vara där hade varit tillräckligt. Tjejerna såg starka ut, jag var INTE redo för detta fysiskt/styrkemässigt. Allt jag önskade var att jag skulle få ta mig runt.

I starten träffade jag Yoanna och Marie, två tjejer jag vet att jag kan ta rygg på. Men jag tänkte, "kanske inte idag, utan riktig träning i 2 månader har jag nog inte mycket att ge". Direkt efter start var det en uppförsbacke, jag tänkte inte släppa gänget där, för snart skulle det komma en nedförsbacke, där plockar jag alltid. Sedan skulle jag gå på min strategi, för att ljumsken skulle hålla så länge som möjligt.

Starten gick. Jag gjorde precis som planerat. Kom ut typ mitt i klungan, något senare. Marie och Yoanna spurtade iväg och när andra uppförsbacken kom började jag omedelbart min marsh.

Planen var att hålla pulsen nere för att inte dra på mig för mycket mjölksyra, (då blir benen trötta och  skadan kommer göra sig påmind snabbare) jag joggade så fort pulsen var OK och gick när jag behövde.

Det fortsatte uppåt tills första toppen var nådd. Tror det var Ape hang som var första utmanande hindret. Med uppsvällda händer fick jag ta det försiktigt, var aldrig nervös att jag inte skulle klara det, men safe'ade. Där var även Robin och fotade. Kul att se honom längst med banan, det ger alltid energi. Jag följde en rysk tjej, som under mud lands fick lite längre distans från mig. Dessa mud lands var de sjukaste jag varit med om, inte så många, men HÖGA och rejält branta. Jag kom knappt upp vid en av dem.
Helt utpumpad. Sedan fortsatte det lite uppför till.
Minns att twistern kom ganska tidigt. Sedan lite armgång. Repklättring, travers-rep Totalt var det 5 bär-hinder, två gånger pancake, en stock, en kedja, en bucket carry, (som man fick fylla själv). I år var de inte jättelånga, så det gick lätt att övervinna mentalt.

Nere på området igen var det dunk wall, som INTE kostade mig en placering i denna gången. Det var iskallt, men med 37 grader så var det gött. Efter målområdet var det dags att börja mörda benen uppför igen.

Två balanshinder, två draghinder, upp och upp. När vi andra gången nådde en topp började det bli riktigt jobbigt i benen. Jag hade marscherat på ordentligt bra och låg på typ en 20 placering. (vilket gav mig kraft). På vägen ner efter ca. 15-16 k började ljumsken göra sig påmind. Men inte fören efter ca. 17-18km började jag smått halta. Fokus kopplades om och jag tänkte ännu mer på "väster först"... som "tur" var kom ytterligare en riktigt tung uppförbacke innan vi skulle ner mot mål. Jag stannade och stretchade fort flertalet gånger efter 18k. Under sista delen av banan började jag sakta med säkert gå om tjejer. De flåsade ordentligt tungt och jag märkte att de tappade snabbt när jag gick om.

På sista balanshindret låg en tjej jag inte sett tidigare och köttade burpees. Det var det hindret jag missade på tidigare, denna gången hade jag bra fart upp och klarade det.
Jag gick förbi henne. Nu var det snart mål. Undrar om jag skulle klara av att hålla henne bakom?
Det började gå nedför, precis som alla andra nedförslöpor var den för brant för att släppa på. (framförallt med en skadad ljumske) Nu visste jag att jag skulle klara det. Det hade varit ett lopp där funderingarna låg mest på steg och hinder och mindre på placeringar.
Ordentligt teknisk, superbrant nedförslöpning till målområdet, nu var det bara två riktiga hinder kvar!

Jag hade tränat på spjutkastningen hemma, nu skulle det kanske gå denna gången. Men icke! Det var i alla fall närmare än någonsin. Nu fick jag kötta mina första och sista burpees på loppet. Jag höll huvudet högt och kikade bakom mig, tjejen jag gick om var ikapp. Men hon missade också spjutet. Utmattad efter mina burpees gick jag vidare till riggen, och sista hindret.

Fokus, skaka lite i händerna, och köra. Lätt. Glädjeskutt över elden och i mål!

I sjuk"tältets" skugga

Jag snackade snabbt med de andra tjejerna, Marie hade gått i mål precis innan mig, Yoanna tre placeringar över mig. (tror jag det var) Jag var så nära dem hela vägen. Vi var ganska tighta mellan 5-20-placering vilket var väldigt kul. Att få se andra tjejer och kanske springa om varandra om vartannat är alltid peppande och gör att man tar i lite extra.

Jag gick till sjuktältet och hämtade en Icepack. Satt och kylde ljumsken ett tag innan jag kände mig redo för en "spartan dusch" och ombyte. Jag känner mig sjukt nöjd och glad, och ibland, när jag tänker på det, så är det nära till gråt. Jag kämpade mig till en 15e placering, TROTS skadad ljumske, TROTS att jag inte kunnat träna ordentligt på 2 månader. Nu kan jag bara bli bättre till Spartan VM. (Som jag i skrivande stund är anmäld till!)

Maria hade legat ungefär 1h efter mig hela vägen (hon startade 1h efter mig)  Jag fick lite Gelato, sedan gick vi för att se Maria gå i mål, som 2a i sin åldergrupp! (Jag var ca. 10min snabbare än henne, då skall tilläggas att hon ibland fick köer osv.) Jag skall övertala henne att köra Elite nästa år tror jag. För då kan jag ha en kompis med mig, som jag kan jaga! (och som kan jaga mig)

Jag blir alltid lika varm i hjärtat av att omges av så sjukt starka människor! Man blir bortskämd! Speciellt supertack till de tre grabbarna som fick stå ut med oss under och före tävlingsdagen! Våra bättre hälfter (med släkt) gör allt för oss när vi kör!

Tack för en riktigt bra långhelg! Längtar tillbaka redan!

Två nöja tjejer, en 2a i sin ålderklass och en 15de i Europa!

Omge dig med starka fantastiska människor! Det är så sjukt fint!