ActionRun Örebro

Max-nervös inför loppet!

Aja! Detta loppet var en vinst trots den extrema nervositeten. Snabba, korta lopp med få elit-tjejer, kan det bli mer nerv-wrecking? Nej.

Vi åkte upp mot Örebro redan på fredag efter jobbet. Vi skulle bo hos en kompis mamma på landet utanför Örebro. Hon hade bokat den största sängen till mig och Robin. (Ah, det var bättre än hotell, frukost och middag ingick, fick en HEL flaska björksav på köpet) Fredrik, som vännen heter skulle också springa, så vi slog två flugor i en smäll helt enkelt. Socialisera och tävla. bra koncept över lag kan jag tycka.

Jag blev nervösare allt som fredagen gick på natten spenderades spänd och antalet runt-rullningar var många. Lördag morgon fylldes med björksav, tjöt och en lång frukost. Vi drog tidigt in till stan och gled runt en stund och rekade det mest tekniska hindren. Vi skulle klara dem, både jag och Fredrik. Jag var så nervös att jag mådde illa idag. Jag brukar inte vara så nervös.

Jag visste att banan skulle vara snabb. Platt, kort och med snabba löpare i elit-ledet. Precis motsatsen till mina favorittävlingar. Hindren skulle vara tekniska, det hade jag till min fördel. Jag hade 1000 planer på hur jag skulle klara av det på bästa vis utan att dö av prestationsångest. På startlinjen bekantade jag mig med Emelie och Sara (som visade sig skulle bli mina pall-plats-vänner. Jag ljög verkligen inte när jag förklarade hur nervös jag var. 7 snabba tjejer (med mig) stod på startlinjen och såg ensamma ut. När starten gick var det som att alla andra liksom, stod kvar, ingen spurtade. Men det gjorde jag.

Ut först, jag var tvungen att ta så mycket jag kunde på Emelie, jag visste att hon skulle springa om mig, förr eller senare. Det blev förr. Det var ändå viktigt för mig att pressa på, så jag kämpade med mina långsamma ben. Starten följdes av många enklare hinder, krypa, över under, trapp-hinder, rep, balanshinder, ninja-steps och tillslut, efter kanske, 2km (?) kom Riggen. Jag andades och körde. Här började Sara komma ikapp, jag bligade bakåt och såg henne närmare och närmare. Jag visste att det bara var en tidsfråga innan hon var förbi, hon sprang mycket lättare än mig.

Ninja walls, trappa, löpning, och där var hon om mig. Hon sprang på, jag försökte haka på i samma tempo, men pulsen låg stabilt på 180. Jag behövde sakta ner för att inte gå het totalt. Efter rampen, som båda klarade galant såg jag att hon, precis som jag gjort tidigare, blickade bakåt mot mig. Jag kämpade på. Vid de flytande rören "safeade"/fegade jag och ålade mig över, här skulle Sara snart vara så pass långt ifrån mig att jag hade gett upp hoppet om att komma ikapp. Hon skulle behöva missa på ett hinder, men jag var ganska säker på att det inte skulle hända. Det var en bra bit platt löpning med få tekniska hinder en ganska bra bit nu. Jag körde så hårt jag kunde, jag var ikapp en elitkille som hade det kämpigt. Vi följdes åt under de tunga kryphindren, jag efter honom på första och han efter mig på andra. jag fick kass flow i Ringarna till en början (inga problem, men osnyggt) men kom i form halvvägs.

Fjärde tjejen syntes i ögonvrån, jag skulle behöva fortsätta springa på för att hålla min 3dje plats. Jag kände mig dock säker. Hon kom inte närmare, men jag höll ett öga på distansen ändå.

Över slangarna i vattnet var jag ensam, det var skönt, jag kunde tekniskt säkert ta mig över. Publiken fick njuta. (applåder lyfter alltid humöret!!)
Ytterligare en rigg, det gick stabilt, men långsammare än planerat. Det var inte långt till mål nu. Pulsen varierade mellan 180 under löpningen och 175 under hindren. Bära, armgång, vatten, biltvätt, ner runt. Nu såg jag A-frame och fattade att målet var nära. Nervositeten inför rullbanden infann sig precis som vanligt. Över A-frame, under bilen och fram till banden.

Andas. fokusera. Jag blir trea tänkte jag och sprang upp. Lätt!

Efter varje tävling förundras jag över att jag får stå där tillsammans med dessa starka tjejer, ibland bredvid pallen, ibland på den. Jag är så sjukt glad att jag träffat alla glada, starka, positiva, stencoola tjejer, alla skulle ha sådana som er i sina liv. Att komma trea idag var en etta-placering för mig, jag vet, det är löjligt. Men att "förlora" mot Sara och Emelie, det är inte att förlora, för det är två grymt starka tjejer. 👊💕

Tack och Hej leverpastej!

(PS. Oklart vad nästa tävling blir, men nu är mentaliteten inte krossad efter loppet, utan höjd DS.)

Fredriks mamma gjorde en fin "heja"skylt!

Pallplatserna

Tough Viking, Slottsskogen

Okej, som många av mina nära vet, så slutade detta loppet med en sämre känsla än Spartan. Jag skall försöka återberätta så gott jag kan. Hej och hå!

På fredagen anlände Maria med tåg på GBG centralstation, vi skulle reka banan och sedan oka hem och sussa hos mig och Robin. Vi testade de "tekniska" hindren och kändes oss nog ganska redo för lördagen. Jag hade ingen tävlings-känsla, men tänkte att "den kommer nog imorgon när jag är på plats". Jag sov ganska dåligt och misstänkte att jag kanske var lite nervös trots allt.

På lördagen dök Kalle upp kl. 07:30 med våra nya tävlingskläder och jösses, vi blev snabba. Kul att de passade, så vi kan springa säsongen i snygga Team Kroppslabbet-kläder. Jag hade fortfarande en olustig känsla, jag kände ingen pepp men var ändå nervös. Det var inte rätt helt enkelt. Vi drog ner till GBG, vi snackade med folk, kissade och värmde upp. Känslan var fortfarande inte där.

Jag och Maria (Foto-cred: Robin)

Vid start kändes allt avigt, jag kämpade på och hade för avsikt att inte släppa Marias rygg, hon springer ifrån mig, men jag tar ikapp på hinder. Det gick enligt plan. I kaoset som uppstår i start tryckte jag på så gott det gick. Fotbollsspelarna är obehagliga och många folk knuffas omkring. Framme vid Ankdammarna var jag någonstans mitt i röran, det var svårt att veta hur många elit-tjejer som var före och efter. Det var bara att köra. Ner i vattnet, kallt, lerigt, segt, pressa. Över, ner, över, ner, över, ner och upp, krypa och ut på asfalten. Benen hade blivit stela och tunga precis som förra året, jag skulle gå kämpa igenom detta lopp också. "Fan!" tänkte jag och kämpade på.

Pulsen var hög, jag hade mjölksyra, men jag kan inte släppa nu! kryphinder och börja klättra. Efter 3km hade jag fortfarande Marias rygg, hon var en bit framför men jag såg henne. Floating Plates, lätt, rampen, lätt, jag älskar hinder, jag måste ha mer. Behöver mer för att kunna kämpa mot de bästa löparna. Jag ligger okej till, jag kämpar på för att håll de bakomvarande, just, bakom. Eld, klättring, upp för backar. Jag ser mig nervöst om, det är lugnt. Men mentalt gråter jag, det är jobbigt. Backarna känns som väggar, benen är tunga, jag växlar plats med några killar på vägen. Nere vid Spinning weels vet jag att ice tank närmar sig, jag kastas mig igenom hindret. Jag kämpar vidare.

På väg mot "floating tables"

Floating table

Vid armgången står Erland och filmar, han hejar på, det går lätt, men jag vet vad som väntar. Jag vet att jag har Maria inom räckvidd, jag vet att jag har ett antal elit-tjejer bakom mig, inte hur många, men några i alla fall. Jag saktar ner mot tankarna.. Jag klättrar upp och stannar. Jag tänkte låta pulsen gå ner, men medan jag står där kryper obehaget på mig.

Jag börjar tveka, jag kommer inte klara det. Helvete, jag får panik. Jag blir förbannad, rädd. Erland är bredvid, Robin är där... Men det kvittar, det går inte. Jag samlar mig, torkar tårarna, tjejerna börjar komma förbi mig nu. En efter en hoppar de i vattnet och förbi. Jag hoppar i.. Men jag känner inte botten, jag klarar det inte. Funktionären ber mig kliva ur, jag får inte blir för kall. Jag sätter mig och gråter och hyperventlierar tills jag samlat mig igen. Nu var en bra placering körd, allt var kört, ett bra lopp, en bra känsla. Nu behöver jag bara vinna över migsjälv.

Jag ställde mig upp och fråga om det var okej att bara doppa huvudet, utan att gå under trossen. "Nu är det bara en fight mot dig själv" sade funktionären. Jag fick avgöra. jag hoppade i Isen och doppade huvudet. (ej under trossen)

När jag sprang där ifrån var allt kass. Jag grät, försökte samla mig, men tankarna var kvar vid istanken. Jag hatar mig själv i dessa situationer. Jag hatar att hjärnan bara ger upp, att den säger åt mig "du kommer dö".. Mitt förnuft säger ju att det kommer gå bra, för det kommer det, jag kommer inte dö, jag kommer hata det, men jag kommer klara det.

Jag tog det lugnt resten av loppen och framme vid super sliden försökte jag åka sakta, men glidet var bra, det gick fort. Hoppet kom när det gick som snabbast, jag landade hårt på högra höften/ländryggen så att huvudet dunsade i den håra backen. Jag kved till. Farten minskade och jag stannade. HELVETE, jag kände mig snurrig, jag fick omedelbart ont i huvudet. Jag gick en bit, skulle jag våga springa. Sakta men säkert började jag jogga.

Kunde loppet bli värre nu? 

The face of defeat! 😩

Jag gick i mål, ca. 5 min efter näst sista Elit-tjejen. Jag grät. Jag var så otroligt besviken på mig själv. Så krossad av mitt egna mentala hinder. Man kan inte alltid tänka OM, men idag tänker jag göra det. OM jag hade kört vidare hade jag satt en typ.. 9 placering. Jag behöver tänka så, för att inte krossa mig mentalt. Jag är inte dålig på hinder, jag vill ha mer dock. Löpningen var tung, men det var inte bara jag som tyckte det. Vi satt i samma båt.

Jag har redan innan tävlingen beslutat att bada mer i år, eller bada och bada. "Träna" får jag la kalla det. Springa och hoppa i vattnet. Ner med huvudet, vara där, upp och springa vidare. Jag måste se att vatten inte kommer döda mig. Det kanske är obehagligt, men det är okej. Bara jag vågar ta steget ATT hoppa, ATT komma under, att vara i vattnet.

Jag skall tänka att jag är en grym atlet, för jag behöver ha med mig det till ActionRun Örebro som skall springas på Lördag. Vi kanske se där?

PÅT' IGEN BARA!

Spartan UK South East - Super

Okej! God morgon, eller kväll, vi får se när min post är redo att publiceras. I skrivande stund ligger jag i sängen på måndagen och väntar på frukost. Jag skall starta med det första först, helt enkelt.

Spartan Super är Spartans ”standard” mellandistans och brukar hamna mellan 13-16km. Jag har i år bestämt mig för att försöka satsa på längre lopp där uthållighet är viktigare än snabbhet. (Jag jobbar på sistnämnda) Spartan har även en ”Beast” som brukar hamna på dryga 20km. (Den är siktet inställt på nästa gång)
Jag var anmäld i Eliten såklart. Även om jag inte tror att jag vinner, är det ju där jag hör hemma.

När vi kom till vackra England denna gången bjöd de på lagom värme och vår. Jag älskar detta landet, så det tar inte lång tid innan hjärtat bankar hårt.

Lycklig Mig på engelska landsbygden!

För att ”köra igång” benen sprang jag en långsam trevlig tur över kullen utanför vår historiska stad Wrotham.
Andningen var ganska tung, så jag började bli nervös. Våren var ju här, allergin, som jag enligt testen inte har, kanske också var på g. (Efteråt tror och hoppas jag att den höga ansträngningsnivån var pga. lite sömn och resande)

Jag hade gett min axel en så bra möjlighet jag kunde. Var på behandling i början av veckan och tog ledigt en extra dag från jobbet för att röra mig. Kontorsjobbet gör mig väldigt stel och gör tyvärr axeln sämre. Efter torsdagen, full av rörelse var det okej och jag var förhoppningsfull. Jag ville ge allt jag hade på tävlingen, men hade ändå inställningen att, får jag ONT i axeln under loppet måste jag avbryta.

Lördag morgon kom, och den där klassiska nervositeten började fylla upp kroppen. Vi var tidigt på plats då jag startade 08:15. Helene och jag tjattrade (är nog rätta ordet) på och var båda spända över vad som väntade. För mig, starten på min tredje säsong av OCR, för henne, 3e loppet, ever, och för oss båda, första Spartan.

Vädret var okej, men på startlinjen började dropparna sakta falla. Vi fick genomgång "såhär gör du en burpee", jag kollade runt på de andra tjejerna i Elit-ledet. Några såg starka ut, andra snabba, en del bara helt oövervinnerliga. Nu var det dags igen.

Till vänster, löpsteget.. liiite bättre än förra säsongen?

Starten gick, jag pressade på för att inte hamna sist, men planen var att sakta ner något efter någon kilometer. Det är viktigt att inte hamna helt sist i start, framförallt för att slippa "köer" vid hinder. Jag tuggade på igenom en cross-bana när de första hindren ko. vanliga "över"-hinder.. Lätt över, över, över, in i cross-spåret igen.. ut, fler överhinder, än så länge besparade på backarna.. (men de skulle ändra sig)

Det lilla regnet som kom hade slutat och vi sprang vidare, inga svåra hinder än så länge. Banan gick mycket kors och tvärs och efter skogspartiet kom vi ut på fältet (där många av de "tekniska" hindren var) Rulla under taggtråden, tog en tjej, vidare (bild till höger) till ringarna, där låg flera av de löpstarka tjejerna i leran och gjorde burpees. Jag svingade mig igenom och joggade förbi. Nu började det kämpigaste partiet. banan gick upp och ner, upp och ner, upp och ner.. OCH SÅ VIDARE. Vi kom ut på nästa fält. Här kom ett nytt hinder, likt stairway to heaven fast med ställning, halvägs och väl uppe skulle man liksom.. över. De var hala av regnet, men med lite teknik gick det bra. Vidare till Däck-promenad på ... kan det varit.. 1-2km? Vi tjejer tog 1 däck. Inte så tungt, men långt och opraktiskt. Jag gick om 1, men blev omsprungen av en annan. (uppför gick det allt som oftast) Vidare till Z-wall 1, den jag "fasade" för.. Raka väggar med travers-rep och repstumpar om vart annat. Det var tungt, men jag klarade det. Här låg minst 2 tjejer och gjorde burpees. Yes, något skall man ha för att vara hinderexpert. Vidare till det tyngsta hindret av alla, Bucket Brigade. Sträckan var inte jätte lång, men hinken var tung. Jag fick verkligen kämpa. Gick om en tjej och blev om-promenerad av en annan, hon var stark ! Vidare till nästa tekniska vägg, likt traverse wall på Toughest, lätt. gick om minst en tjej här. Ner i skogen igen. Nu kom mer upp och ner tills vi kom ut på nästa fält. Här kom ytterligare tt nytt hinder för mig, den fruktade Twistern. Jag stod länge för att känna in greppet, sen kastade jag mig ut, avslutade med "V"tecken och häng i en arm. lätt.

Funktionären såg nervös ut, men blev imponerad när jag var klar!

Vidare till Atlas stenen, som jag väntat mig var astung, det var den inte. Vidare till Hercules Hoist som också gick bra. Detta var ett hinder jag fasat för pga. axeln, men den var såpass lätt att jag kunde dra bara med högern. Pew.

Nu blev det en sträcka löpning till spjutet, jag hoppades lyckas, det hade gett mig minst en placering till. Men efter lite vägning och sats missade jag precis balen och fick göra mina första, och enda burpees.
Löpning upp och runt, kringelikrokar och vidare ner till stockar, i vardera hand. Sprang ner, gick upp.
Jag visste inte vilken placering jag hade men visste att jag tappat en klar efter spjutet. Vi sprang vidare över fältet, vi var några tjejer som hela tiden låg om vart annat och hack i häl här. Balans, lätt, vidare till Z-wall men klättergrepp, lätt, vidare, löpning upp till någon.. pulka med vikt, lätt. Började bli galet trött nu. Det var lång skogslöpning, upp, upp, upp, upp... En supersnabb tjej sprang om mig och försvann fort. Jag kämpade. gick uppför men sprang så fort det blev platt... Nu var målet nära. Jag tuggade upp för sista backen och kom tillbaka in i målområdet. (6 just då) Det skulle hålla sig, över väggar, repet, mud pits, välta däck... "höga" väggar x2, hoppa över elden, MÅL!!

Jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar OCR. Jag är sjukt lycklig när jag får utöva denna sporten. Känslan efteråt, utmaningen under loppet. Jag är också glad just idag, för att axeln funka okej under loppet och inte blev värre efteråt. Rörelse är inte fienden! Ja, det gav mig vatten på min kvarn, och i detta fallet är jag väldigt glad för det. Rörelse gör mig lycklig!

Efter att funktionärerna kollat igenom filmerna på oss eliter blev jag uppflyttad till en 5e plats och min biljett till OCR World Championships i England i oktober blev kirrad. (precis enligt plan)

Jag gjorde en grym insats och är galet nöjd. Jag var snabbast av Svenskarna (Herrar inkluderat) som var på plats. (kan inte säga mer än så, det borde vara givet att jag är stolt)

ALLA tre pallplatser i åldersklass (30-39) togs av SVENSKA tjejer!! Galet kul att vi kom dit och visade varit skåpet skulle stå. Grattis till er alla!

Innan start. Glad? japp!

Z-hinder med klättergrepp.

Jag kommer absolut köra fler Spartan race, men siktar då på Beast. Årets start har gett mig energi och jag hoppas att det kan fortsätta gå bra och att jag kommer få känna mig stark på majoriteten av loppen i år.

Hoppas ni orkade läsa årets första race rapport... Jag är kanske ingen författare, men det är kul att skriva ner det, svart på vitt. Jag söker fortfarande sponsorer för året, eller längre, eller VM. 

Robin "in action"

Tack till mitt evigt största fan och tillika sambo Robin som alltid hänger med! Utan dig hade det inte varit lika roligt. Och tack till alla andra galna människor som var med på årets första tävling! Ses på nästa tävling!!