Borås Action Run

I lördags startade jag mitt fjärde Action Run sedan jag för första gången deltog i ett OCR-lopp 2015. (som lustigt nog var ett Action Run) Förra året åkte vi till Örebro för revenge då Borås-loppet gick knack. Jag vann det i Örebro, så i lördags var jag väldigt nervös.

Jag hade anmält mig i sista sekund, vilket är olikt mig, men tanken var att egentligen vila den helgen. Som vanligt kunde jag inte låta bli, jag trodde dessutom att sambon skulle spela KM i golf och därmed vara upptagen HELA helgen. Klart jag skulle få tävla lite då! (Han beslöt sig sent om side att inte köra KM... och springa Action Run istället)

Min vinnare <3

Veckans träning hade varit bra och hård, benen var pigga men överkroppen var lite trött. Det gjorde inte så mycket, så länge benen är på g. Jag kände mig ordentligt peppad inför start och i vanlig ordning insåg jag hur starka alla tjejer såg ut. Usch, hur skall jag kunna ta dem?..

Jag hade beslutat mig för att försöka vara snabb i starten, det var många enkla hinder i början, uttömmande, men enkla. När alla springer iväg samtidigt så blir det ofta folk i vägen, trots att alla är snabba elit-löpare. - Jag satsade och klarade det, helt okej i alla fall. När första nya hindret dök upp kände jag mig spänd, jag låg etta här, jag andades och hoppade upp i repet. Det nya hindret var en mixad rigg som kan liknas vid toughest fast lane på swing walk'en. Med rep, pinnar, nunchucks, och några andra roliga grepp kom jag nästan hela vägen fram tills jag stressat tappade nunchucken. Skitockså! Om jag har problem med ett hinder har förmodligen även de andra tjejerna problem. Jag gick direkt på burpees och sneglade hela tiden åt sidan, de andra tjejerna var ikapp, men även dem föll.

Jag rusade iväg, fortfarande etta, men trött efter min hat-övning, burpees. Asfalten inbjöd till enkel snabb löpning, men med många täta hinder blev vi alla trötta direkt. Jag kämpade fram till rampen och i en oövervakad sekund hade Ivarsson klarat rampen medan jag gled ner efter mitt första försök. Jag spanade på den och funderade, på ett ställe hade dem satt en annan typ av plywood, DÄR skulle jag springa. Jag bytte plats och boom, uppe. Nu låg jag tvåa. Det kändes stabilt. Jag sprang på, hindren haglade men det var tomt på tjejer bakom mig.

Rören... (foto: Paulina)

Framme vid ett av de roligaste och mest spännande hindren, rören, stannade jag en stund. FAN, att vatten skall vara så läskigt. Jag andades och sprang, vid 3e sista röret halkade jag och druttade, förbannad, i. Det gick bra och jag var snart uppe. Strax där efter kom jag fram till ett av dem mest uttömmande hindren, nätet som hänger i bron, över ån. Kul, enkelt, men ack så jobbigt. I skrivande stund har jag fortfarande lite träningsvärk (!!) i underarmarna. Känslan av att vara totalt slut är sjukt peppande, tanken är det enda jag behöver vinna över. Benen kändes okej, jag pressade på med rejält hög puls, men utan att få mjölksyra.

Balanshinder, under bron, upp, sikte mot sjön, och så, efter några branta småbackar kom Lotta ikapp. Vilken löpare, stabil hastighet. Vi hängde jämsides över det låga Irish Table-hindret. Jag var tvungen att släppa henne lite, hon hade jagat mig ett tag och efter min skoknytning hade hon närmat sig med stormsteg. Jag är dålig på att vara jagad. Nu fick jag jaga henne. Mycket bättre. Kryp-hinder, bär-hinder, och snart in i stan igen.

Näst sista hindret.. (foto: Paulina)

Jag ville jobba på efter henne, det gjorde jag, det skulle bli spännande. Jag visste att ett misstag från henne skulle kunna ge mig tillbaka andraplatsen. Vi var nära centrum och mål, jag kämpade. På de sista stora hindren innan rullbandet och mål började jag närma mig, hon var trött. Precis som jag.

Jag kom fram till rullbandet och hon hade missat sitt första försök, förmodligen stressad över att jag närmade mig. Nu var min chans, jag fick inte missa. Jag andades lite extra, fokuserade och sprang.

Känslan av att komma upp och slå på "stoppet" är magiskt, jag slog extra hårt och kände mig extra stark. Helt slut. Fan vilken roligt lopp, spännande och pressat hela vägen.

Vi blev överkörda av världseliten Ivarsson, men vi var inte ledsna för det! Alla gjorde ett grymt lopp och jag tycker vi går segrande ur, fjantigt, men sant! Tack Action Run för ett välorganiserat och spännande lopp!

tjip!

Xletix, Tyrol

(Jag har snabbskrivit detta och får ursäkta för ev. stavfel eller saknade bokstäver)
Idag är det för många dagar sedan detta fantastiska lopp gick av stapeln. Man skulle kunna tro att man har mycket tid på semestern, men heter man Clara och Robin finns det natur och träning som går före skrivande på datorn. Idag är det söndag och drygt en vecka sedan jag sprang mitt första Xletix (förhoppningsvis inte det sista).

Veckan före Xletix spenderades i Dornbirn och Innsbruck, Robins mamma bor där nere och vi hade faktiskt i första hand planerat in det besöket. Tävlingen var bara ett plus, och en extra chans till Pro division på VM.

Det var otroligt svårt att inte vara ute i alperna och springa, cykla, vandra och hitta på fuffens, så svårt att jag sprang både tisdag och torsdag och cyklade på fredagen. Lördagsmorgon och tävlingsdag innehöll med andra ord träningsverk i hela kroppen. Jag var dock lycklig och spänd, jag gick in med inställningen att det skulle bli ett stenhårt lopp, men jag skulle ta det lugnt och tugga på. Jag hade bestämt mig för en maxpuls jag fick ha och beräknade 3-4h av löpning.

Solen sken medan vi slingrade oss uppåt från Innsbruck, det var inte långt till Kühtai, men byn låg ca. 2000möh. Vi parkerade mellan alp-kossor och bergstoppar. Vi var ovanför trädgränsen och snön hade nog inte för jätte länge sedan smält undan. Det var två stora alpsjöar nära, den ena sprang vi runt och den andra, på 2500moh prang vi förbi. (på dess fördämning)

Kühtai, 2100möh, Tyrol.

Jag hämtade upp mitt startpaket med tillhörande Elite-väst. Det är alltid en speciell känsla när man tar på sig elite-västen, den visar alla andra att jag är bra, jag är rent av en av de duktigaste tjejerna på plats. Det känns alltid lite olustigt, men samtidigt sjukt coolt. Jag tycker sällan att jag passar in och lusten att bevisa ATT jag gör det är stark. Jag var i ett "främmande" land där ingen visste vem jag var, jag hade fått springa Elite, nu skulle jag bara visa att jag verkligen hörde hemma där.

Varför gå uppför utan sten?

Top-3 tjejerna presenterades med namn, likt herrarna, sedan släptes vi andra på. Starten gick, nu skulle jag tugga 21km, 1400hm och ca. 40 hinder. Eliten hade fått en härlig överraskning vid start, stenar att bära upp för den första backen. Jag tog det försiktigt, ingen mjölksyra det första som hände, detta lopp skulle ENDAST vara roligt.

Det rullade på, höll ett vakande öga på pulsklockan, det var direkt 2 tjejer efter mig trots att jag gick ut försiktigt. De 5 duktigaste tjejerna hade stucki iväg direkt, men jag hade 19km på mig att komma ikapp. Ganska tidigt, redan första slingan gick jag förbi tjejen på 6e platsen, jag joggade försiktigt, men kom ändå förbi. Hindren var en del nya för mig, men det är ju min styrka, vatten och klätterhinder, alltid lite snabbare än de andra. 5,5km var första slingan och medan jag gick in i målområdet första gången låg jag 6a.

Andra slingan skulle bli den längsta, sjukt tuff, men tuffare skulle det bli. Den inleddes med en mental urladdning då en water slide uppenbarade sig efter ca. 6,5km.  Mina ben började instinktivt att gå, det tog liksom emot. Jag började hyperventilera och gråta. Robin hade tagit sig till detta hinder och pratade med mig, jag hörde honom inte, jag bara satte mig ner och upprepade "jag kommer inte klara dethär!!!"... Jag hade ett krig med migsjälv, inombords. När hörseln kom tillbaka hörde jag att han sa att vattnet bara gick till magen ungefär, "du kommer inte ens under med huvudet!"...
jag andades och torkade tårarna, jag klättrade upp på hindret.. Mannen där uppe pratade tyska med mig, jag förstod inte, men han var ändå lugnande. Nu kom 7de tjejen ikapp mig, jag hade varit där för länge. Hon klättrade sakta upp och sa att hon tyckte det var obehagligt också. Hon satte sig på högersidan, tog ett hårt tag om högra kanten på rutchkanan och liksom sakta tog sig neråt tills hon tappa taget och åkte ner.

Jag följde henne, tack vare hennes idé klarade jag mig. Jag gjorde precis som henne men kom ännu längre ner innan jag släppte och åkte ner i det klara alpvattnet. Jag var uttömd en stund efteråt och slarvade på ett rephinder som kom snabbt där efter. Jag fastnade med benet och fick ett fett blåmärke på höger lår. Jag gjorde om och gjorde rätt, sekunden efter började jag nästan grina igen, bara för att alla känslor gick bananas. Jag höll mig.

Här började den första stigningen. Jag började snabbt närma mig tjejen som gått förbi mig, hon var ingen superlöpare. Tack för det. haha. Tillslut kunde jag inte springa på längre för backen var inte längre en backe utan snarare en sick-sack-stig i maxlut. Jag gjorde det jag gör bäst, marschera på, länge.
Jag tror ca. 800 hm togs i den stigningen, efter ca. 500-600hm kom dessutom rampen. Den var hal som fasen då den var byggd av sånär blankbehandlad plywood.. Jag tog den på första försöket.

Jag hade gått förbi tjejen igen och hade tagit många minuter på henne i uppförsbacken, jag höll ett öga bakåt, men såg henne inte mer under loppets gång. Nu skulle jag börja jaga 5an.

Under hela resan tog jag mig tiden att se på naturen, helt unikt och vackert. Jag har alltid funnit lugn i skogen och bergen och så som jag kämpade på under loppet infann sig samma lugn och frihet.

Jag är den där ensamma pricken i mitten..

Nu börjar nedvandringen, jag springer för det mesta, men det tar på benen att bromsa sig nerför, tyvärr gick det inte att släppa på med branterna. När jag kom ner från andra loopen såg jag tjejen som låg framför mig. Jag närmade mig. Jag skulle hinna ta några hinder och åter komma in på området innan jag svängde höger för den sista loopen.






Där väntade de fruktade "sand bagsen" Jag tror tjejernas vägde 10-15kg, och herrarnas 15-20. Vi skulle bära dem 2km, 300hm. Jag hade ont i rumpan, benen, ländryggen, armarna, ryggen och .. ja, överallt. Jag lät inte huvudet lägga av, kroppen hade ont, men jag gick ändå. Det slutade handla om mjölksyra ungefär 1 tredjedel upp och vilja resten.

Här startade stigningen...

Jag kom ikapp 5te tjejen i backen, hon hade det tungt och vi bytte några ord. Jag tuggade på, men jag tror att hennes hjärna hade vunnit över henne. Hon tog många pauser och jag led med henne medan jag kämpade på. Jag tittade heltiden efter slutet på backen. Vi kom fram till ett hinder, där vi fick lägga ner bagen för att slutföra hindret. Det gick lätt och vattnet på vattenstationen smakade smasken tillsammans med energi gelén. Jag plockade upp bagen igen och joggade ner för den enda lilla nedförsbacken, nu skulle det snart vara slut på bärandet.

Vid vattenstationen hade jag kommit ikapp även den 4de tjejen, men hon var stark och jag hade svaga förhoppningar om att komma ikapp henne. Men när jag släppte av bagen och började lubba plant, mot de tre höga väggarna ca. 17km in i loppet var hon där. Hon kämpade mellan 2a och 3dje. 3dje, 2,6m hög var den, bara plank, UTOM 3 hål, 1 decimeter höga och breda längst till höger och vänster kant. Lägsta så lågt att det var oanvändbart högsta 2,5m upp. Det i mitten, också helt oanvändbart från marknivå.

Vi är i kornas woods, så vi får helt enkelt flytta på oss!

Jag testade att ta sats och ta steg mot väggen, det var nära. Jag visste att det inte skulle gå att nå kanten, men jag var så nära att hålet 2,5m upp skulle vara inom räckhåll. Det är dock ett litet hål när man satsar allt. Jag vilade länge, jag pratade med den andra tjejen. Hon hade problem. Jag tror eventuellt hon var lite kortare än mig dessutom. Hon var trött.
Jag satsade och fick precis tag i hålet. Resten var biff.
Jag gav henne några sista tips innan jag droppade ner på andra sidan väggen och började jogga nedåt, mot mål.
Nu låg jag 4a.

Resten av resan gick smärtfritt, det var nedförslut och jag kunde släppa på i lagom fart utan att bromsa. Jag visste att jag aldrig skulle nå 3an så min fjärde placering var säker, jag var supernöjd medan jag ökade på takten in på målområdet.

3,5h tog loppet, jag satte mig efter målgång och med skakande händer knöt jag upp skosnöret för att ta loss blippen.

FYFAN vad jag var stolt och glad och trött och allt. Jag ville gråta och skratta och dö och leva och.. allt. Det är sällan jag känner en sån emotionell urladdning efter lopp, men detta var något helt annat. Det är definitivt inte sista gången jag springer ett så långt OCR-lopp.

Idag har jag tagit kontakt med VM igen och skall förflyttas till Womens Pro istället för åldersklass. Det känns skönt att veta att jag faktiskt inte blivit sämre i år utan börjar ta igen mig ordentligt efter skadan. Jag kan bara bli starkare nu. Jag har distansen och höjdmetrarna i mig. Det skall bli kul att ladda fram till VM.

Xletix är ett välorganiserat, snyggt och riktigt härligt lopp som jag varmt kan rekommendera! De flesta lopp är i Tyskland, men har jag vägarna förbi Tyrol samma datum nästa år, kan dem räkna med mig!