OCR VM, 15k & Team

Inför

Den 11e Oktober postade OCR VM 15k-banan. Jag började omedelbart kolla igenom hindren med spänning. Jag läste hinder efter hinder som jag inte kände igen. Det skulle bli tufft. Men det var några hinder som väckte min uppmärksamhet extra mycket. Slide och Aquaphobia. Aquaphibia, ungefär det jag har. Inte riktigt, men i närheten. Alla som känner mig och min tävlingskarriär vet ungefär hur det ligger till. Jag började tänka på sliden. Min mentala förberedelse inför årets VM blev skrotad och Sliden var det jag drömde om på nätterna.

När det närmade sig var tankarna upp och ner, hit och dit. Väl i England hade jag siktet inställt på Sliden, jag ville se den. Jag var nog ingen trevlig människa dagarna innan starten, får ursäkta, men mina tankar var svarta. Maria och Kalle stod ut med mig, tack för det!! (och min bättre hälft) I min svagaste stund sade han att "allt denna banan innehåller är OCR, du kan inte se dig själv som bättre bara för att du är bra på allt utom vatten". Just då gjorde det ont, för jag var förblindad av rädslan, men det är sanningen. Efter allt det svarta och tankar på varför jag gör det jag gör, bestämde jag mig för att skita i Sliden och köra banan, för att ha kul! Att inte ha kvar bandet på VM skulle bli annorlunda för mig, men jag skulle ha det bra!

OCR VM - 15k

Dagen D. Jag var nervös, men rädslan hade släppt med vetskapen att jag inte skulle satsa på Sliden. Men jag skulle pusha på ändå. På startlinjen var jag ensam bakom de snabbaste tjejerna i världen. Speakern pratade om att han ville att hans dotter skulle växa upp och bli lika starka som oss. Det värmer alltid lika mycket att höra! Starten gick, steget var lätt, jag sprang på i ett lagom tempo, över gräset ner mot första "lerdiket" det skulle komma fler sådana på vägen...
Jag pressade inte onödigt mycket, jag vet hur man håller igång längre tider och jag vet att energin kommer droppa förr eller senare. Hellre ett jämnt tempo.

Jag har alltid varit svagare på bärhinder, det är jag fortfarande, de här påsarna t.ex. inte så tunga, men jag har svårt att springa med dem då de slår helt i obalans på benen. Är det kanske mina korta armar som gör det? 😆

Jag hade ingen aning om vilken placering jag hade, jag rullade på, Maja och Linda var inom räckhåll heltiden, men vid ett längre parti lerdiken tappade jag dem, hur tränar man på lerdiken? Rör, dra vikter, springa, väggar med mera. Allt är en röra i mitt huvud, vad hette alla hinder, vilken ordning kom de i? Jag visste att jag närmade mig vattenhindren, Sliden skulle vara runt hinder 35-40, jag hade sprungit i under en timme när första "vattenhindret" kom, en linbana över vatten. Det var lite läskigt, men på ett härligt vis. Så som jag antar att alla andra känner för Sliden??

Jag joggade på och tog fler hinder, Armgång, lergång, och ? Ja, minns inte allt, men tillslut kom jag till Sliden, där stod Robin. Jag kan ha legat runt 15-20 plats just då, och då ännu inga tekniska hinder, som är min grej. "Det finns flytvästar" ropar Robin till mig, i samma stund fattar jag beslutet att testa Sliden trots att jag inte tänkt det. På med flytvästen och upp. Jag satt där, i vad som kändes som evigheter, men jag kände det. Jag skulle klara det. Jag hade inte panik, min rationella hjärna besegrade paniken och stressen, rädslan. Efter 15-20 minuter åkte jag. Efter att ha pratat lugnt med funktionärerna länge åkte jag, lyckan och vinsten den sekunden är den största jag någonsin gjort i sporten. 

Underbart, en kram full av lycka, inte bara från mig utan från funktionären som stöttat mig igenom min vinst!

Efter denna vinsten blev det kallt i kroppen (men varmt i hjärtat), jag höll mig rörlig och stoppade händerna i armhålorna. Jag var rädd att jag skulle bli lika kall som på Spartan VM. Jag tuggade på, det enda som hjälper. Heavy pull, A-frame, Ringar. Jag kom ut i solen på fältet och joggade fram till Stairway to heaven, där stod Emelie, vilket förvånade mig... Men med mina kalla händer och ett första misslyckat försök, förtid jag varför. Avståndet mellan övre plankorna var långt, och i kombination med kalla händer blev det ännu längre. Jag misslyckades på ett så enkelt hinder, men jag skulle klara det, om det så var på 2a, 3dje eller fjärde försöket. Solen sken på oss, men luften var kall. Vi var många som kämpade...

Det var fjärde försöket gillt, jag var försiktig och taktisk, med kommande blåmärken joggade jag glatt vidare. Robin sprang bredvid mig, vi pratade lite medan jag närmade mig fler hinder. Nu skulle resten av vägen vara lätt. Eller, inte lätt, men med tanke på det stora hindret jag för några minuter sedan övervunnit så var allt lätt, i jämförelse! Löpningen var vacker och platt, ingen teknisk trail och inga skidbackar. (lite tung lera på sina ställen, men...)

Jag kom upp på området och riggarna, de roligaste jag vet. Jag hade leriga och blöta händer, hindren var fortfarande blöta, men solen började torka dem... Jag tog det lugnt, jag gungade igenom rigg efter rigg och närmade mig mål.

Jag hade inte den blekaste var jag låg, placeringsmässigt, men jag antog att jag hade en ganska dålig placering. p.g.a. tiden jag tittade ut över den lilla leriga pölen framför Sliden. Det stressade mig inte, för jag hade klarat något jag aldrig trodde jag skulle klara. Jag var vinnare oavsett. "Weavern" togs långsamt och tekniken är helt obefintlig. Kanske skulle nöta den lite gran på OCRfältet i vår, sommar!?

Jag fortsatte nöta på, jag fick använda nunchucks i det nya hindret Skitch, som jag tidigare tränat på hemma. Jag joggade vidare ut över fältet, stubbåker med tung lera. Jag älskar England, och att "fritt" få löpa över fälten och igenom bokskogarna var underbart, och jag passade på att mysa medan tankarna höll sig lugna. Upp mot fjärde sista hindret, Bomb carry (?), Ja, ni ser ju på bilden.

De hade byggt banan med slughet, ett bär-hinder där man inte får lägga vikten på axlarna, utan var tvungen att bära i armar/händer. Det var inte jätte tungt, men efter alla riggar och 15k löpning gav det önskad effekt: Pump... Jag kände det inte så farligt, men jag tog det lugnt fram till Skull Valley, sista tekniska hindret. Jag pressade underarmarna lite, "spånade" händerna och gav mig på det.

Lätt!

Skull Valley, det hinder som skulle ta många armband denna dag...

Nu var det bara lite löpning tillbaka mot området, två leriga rör och en "liten vägg". Allt rullade på, jag fokuserade. Över mållinjen är alltid känslan lättnad, men också tomhet. Det är aldrig någon där som uppmärksammar ens prestation. Man måste själv värdesätta den, jag måste själv vara nöjd och hejja på mig. I år kom jag på en 25e plats, trots min lilla paus uppe på Sliden. Vi var fler toppatleter i år och konkurrensen hårdnar, DET är grymt. Det sporrar mig till storhet och mod. I år är jag 25 bäst i världen, jag kan prestera bra både på OCR VM och på Spartan. - Mina stora mål för 2019. Jag skall slipa mig ännu vassare till 2019 och ha gör kul på vägen.

Team, Women, pro 

Det roligaste under VM-helgen, Team, Jag var glad-nervös, om ni vet vad det är? Jag, Maria och Maja, mina kumpaner och team-mates skulle ta oss an löpning, styrka och teknik. Vi skulle kämpa ihop och göra vårt bästa, inte för oss själva, utan för varandra. Sedan gå i mål nöjda, glada och helt slut! Maja skulle starta med löp-delen, vi visste att den var 4k lång utan riktigt svåra hinder. Hon värmde upp medan vi andra planerade vems jacka vi skulle ha mellan stationerna, allt var lite rörigt och pirrigt, men  på ett bra sätt. Vi skulle ha maassa kul!

Majas start gick, de snabbaste elit-tjejerna i världen, alla skjutna ur en kanon. Maja var med, hon låg inte i täten, men med en stabil fart plockade hon snabbt några placeringar, sedan försvann hon bakom kullen. Hur länge skulle hon vara borta? Maria började värma upp, hon skulle göra den tunga biten. Bära, dra, bära lite till och kötta - det hon gör allra bäst. De snabbaste löparna började dyka upp, vi var nervösa, jag sprang neråt banan för att möta Maja. Där kom hon, stabilt tempo med spurt till slutet. De byttes av och Maria kastade sig iväg i sitt traktor-tempo. Nu skulle det snart vara min tur, men hur lång tid var det kvar? Jag gav min jacka till Maja, hon fick inte bli kall. Jag började jogga fram och tillbaka på gräset. Maja återhämtade sig i lugn och ro och följde med spänning de andra tjejerna.

Snart började de droppa in en och annan stark tjej till nästa byte. Bytet till teknik. Karin Karlsson och Karin (toughest) sprang iväg. Var är Maria, jag började bli kall i skuggan... Där, där kom hon, utan att ha tappat tempo matade hon på upp mot sista hindret. Så lätt! Maja var återhämtad nu, vi skrek på Maria! jag han tänka "Fan va grymma dem är" innan jag fick kasta mig in i banan. 

Jag tog första riggen, "Platunimriggen" jag ville vara snabb, men fick sned-gung mot riggen i slutet och tappade några sekunder. Lätt, jag köttade vidare ner mot La Gaffe (stavning?). Dagen innan hade jag fått en sinnes-sjuk smäll på knät på det hindret. Idag tog jag den snabbt och tekniskt. Köttade vidare, tog in på framförvarande tjej. Upp till Varjagen Saga (namn?) Denna var blöt under gårdagen, men idag med grymt bra grepp. Jag hade hejjarklack med mig hela vägen. Den gick snabbt och i ett fint flow. Spinning Weals, Super Snake och sedan några.. "D"formade grepp. Fler riggar. 

Kroppslabbet var med mig och hejjade. In till "armgången" LÄTT, hoppade över flera grepp och hade fin sving. Vidare till Force 5-riggen. Lite lurigare och för bråttom i slutet gav en extra sving bakåt. Riggar, FY FAN va kul det är! Jag var trött, sprint är INTE min kopp av te. Ner till Fire mans pole och dragons back. Ninja rings gick lätt, kom nästan ikapp ytterligare en. Hade tagit flertalet tjejer under min framfart. Men löpningen gick tungt. Lilla rampen och vidare upp till Skitch. På lördagen hade jag tagit den med högern först, av oklara anledningar. Idag fokus, och vänstern först. Lätt. ner till Weavern, detta jäkla hinder. Mitt i hindret GLED en spanjorska förbi, helt GALET snabb och jag kunde inte annat än att imponeras, grymt!!

Nu kom team-delen. Jag var helt slut, andningen var ur kontroll och vi skulle bära en bår med atlas stenar på. Vi hade innan bestämt att jag och Maja skulle bära och Maria hålla stenarna på plats. Såhär i efterhand skulle nog jag hållit koll på stenarna istället. Jag var så trött att min hjärna var tveksam.

Vidare upp för ett rep, vi tog det var för sig, jag sist. Jag han andas lite, vi var över och köttade löpning. Tjejerna fick hålla igen lite, utvilade efter sina grenar. Min andning var fortfarande ur kontroll, men det var kort kvar nu. Över ler-ån och över fältet, sedan upp mot väggen.

Vi hade redan från början bestämt tekniken. Vi satte den och gick förbi flera lag på sista hindret. Vi sprang över mållinjen med glädje i själen. Att få tävla med dessa två atleter är så JÄVLA kul. Jag är så lyckligt lottad, att få känna såhär starka människor. Jag hoppas att vi kan hålla laget samman till nästa år, och då köra ännu hårdare och ha ännu roligare!! (glömde helt av att skriva upp placering för er som är intresserade, 11a kom vi... 11a i världen💓 )

Tack till alla som förgyllde helgen och som stod ut med mitt Slide-tjat innan lördagen. Tack till alla starka människor som inspirerar och värmer! OCR är helt faktiskt och jag funderar inte en sekund på att inte köra en säsong till!

Nu skall jag vila helt i en dag till ... (måndag-onsdag) sedan får jag börja smyga igång igen. I helgen måste jag springa igen, annars dör jag ;)

Tjipp
Clara

Spartan VM Lake Tahoe

Jag skall fatta mig kort och förklara mitt bortfall från bloggen. Jag har varit väldigt stressad, till den punkt att min kropp slutade återhämta sig. Det var först då jag förstod att det började bli ganska dåligt. Jag har inte skrivit i bloggen på nästan hela säsongen men har inte reflekterat över varför. Inte fören det påverkade min kropp och träning reagerade jag. Jag har fortfarande kvar vissa stress-faktorer, men medveten om dem, kan jag arbeta bort dem eller förändra. Jag skall försöka ge mig tid att skriva i bloggen. För det är egentligen väldigt befriande. Så, nu hoppas jag skriva om både Spartan VM och snart OCR VM.

Spartan VM - Lake Tahoe

Det är en vecka sedan vi kom hem från Lake Tahoe och USA. Helt slut och med rejäl jetlag, som först nu är borta. Som många kanske redan läst och/eller hört så fick jag bryta. Nu skall jag ta er igenom tävlingen, steg för steg. (nästan  i alla fall)

Natten mellan fredag och lördag var dålig, hotellet var mycket lyhört, rummet var varmt och jag kunde inte sova. Med mörka ringar runt ögonen intogs frukost på hotellrummet. Jag var nervös, allt smakade äckligt. Jag flätade håret, bytte till tävlingskläder, fyllde vattenryggan med vätskeersättning och vatten, såg till att allt var med, allt enligt rutin. Jag tog med min långärmade kompressionströja, ifall det skulle bli för kallt med väst, kortisar och calfs. Jag var beredd, trodde jag. Jag visste ju inte vad som väntade egentligen. Eller,  4 grader kallt vatten och ett vattenhinder där jag skulle under med huvudet väntade, inget annat var på tankarna.

På området hade inte solen gått upp, det var mörkt, men spänningen , nervositeten och glädjen, den vibrerade i luften. Jag hade inte varit nervös under veckan, men väl på plats fanns bara nervositet, huvudet var tomt på vett och sans. Jag värmde upp så gott jag kunde, jag blev varm nog att ta av tröjan och kände mig ganska säker på att det skulle räcka med västen. Luften var dock kall, jag visste att det skulle bli kallare än föregående dagar, men springer man, brukar det bli varmt tillslut.

Herrarna startade mycket tidigare än damerna, förmodligen för att underlätta TV och filmning. Jag skulle starta tillsammans med världens bästa Spartan-löpare kl. 07:45.

Topp-atleterna presenterades, de hoppade en och en över den låga väggen och in på startlinjen. Sedan kom vi. Jag ville inte vara sist ut, jag har tröttnat på det, jag hamnade ett par personer bakom startlinjen. Jag hade börjat bli kall igen, men var fortfarande okej. Jag visste att jag skulle bli varm igen. Banan började med en stigning på 1000hm och 1 hinder.

Starten gick, jag ville springa så länge jag orkade, det var tufft, väggen framför oss fortsatte och fortsatte, pisten var lättsprungen tekniskt, men jobbigt mellan-brant. Tillslut började jag marschera tillsammans med över hälften av tjejerna. Jag hade den enda andra skandinaviska tjejen framför mig. Jag tänkte inte släppa henne. Jag blev inte varm, i skuggan var det kanske 10 grader och benen orkade inte kötta på så snabbt att puls gick upp tillräckligt. Jag frös inte, men kylan var påtaglig.

När vi tagit knappt halva kom ett litet överhinder som var meningslöst. Backarna fortsatte. Jag sprang så fort lutningen flackade eller det blev platt. Jag pressade allt jag kunde. Uppe på första "platån" efter kanske 800hm? kom hercules hoist, tyngre än i England, men inga svårigheter, här tog jag placeringar. Jag hejjade på Norskan på vätskestationen efteråt och och blev glad av att ha en skandinavisk vän på banan. Vi följdes åt upp till toppen där jag pressade förbi henne.

Up till flytvästarna, min var blöt och kall. Men det var bara att hoppa i. Utan en redan varm kropp svalkade vattnet inte alls. Det smärtade. Men jag andades, jag viste hur viktigt det var. Djupa andetag och bara simma. "simma, simma, simma, andas lugnt, ta det lugnt" jag matade orden igenom huvudet.

Jag klarade det, jag frös inte ännu, men kylan, den isande kylan. Den bet in i skelettet på mig, vindarna, de var ju kalla. Jag hade inte känt det tidigare, men efter simturen i 4 grader kallt vatten så insåg jag hur kallet det var. Jag gick, joggade, viftade med armarna, ryckte på axlarna, stoppade händerna i armhålan. Bucket carry. Händerna började tappa känsla nu, men det gick. den kändes lättare än i England, så jag bar, snabbt. Ländryggen smärtade så kraftigt på vägen upp att jag skrek. Men det var snabbt över. Jag fortsatte till den absoluta toppen, sled pull (?) - lätt, atlas stone - lätt. Kryphinder, långt, stenigt, sandigt, taggtråd. Det blåste här uppe, på 3000möh, stormbyar, isande som drog med sig småsten, sand och halm. Jag kunde inte andas, men kämpade på. Det började bli kämpigt. Jag gillade det.

jag fortsatte försöka värma mig med extra rörelse när nästa vattenhinder dök upp. först 3 smådopp upp till knäna, sedan Dunk wall. Jag visste att jag skulle klara det! jag spanade på hindre, tog in det, gick av och ann 1 gång. Sen gjorde jag det. Isande kyla, under väggen i vattnet och upp. Stolt som FAN kom jag iskall upp på andra sidan. En hög snedvägg med rep på andra sidan. folk kom inte upp.
Jag satsade, lätt.

Det var kallt nu.
.
.
.
Jag började skaka. (det var nog ungefär här som jag började bli dålig på riktigt)

En bit löpning och fram till min nemesis, spear throw. Jag missade, jag skakade, jag frös jag var iskall. Mina händer hade svällt upp av kylan, det smärtade för varje nedgång på mina 30st burpees.


Jag började nästan gråta, jag hade så ont i mina händer, men samtidigt hade jag ingen känsel i topparna. Nu kämpade jag på sista viljan. Sedan kom ett tekniskt häng-hinder. Så enkelt det brukar vara. Innan jag hoppade upp i det försökte jag få värme i händerna, tillslut körde jag.

Burpees. jag frös, skakade, smärtade, kämpade. Jag var trasig nu. mitt under de 30 burpees'arna kom en isande stormvind med sten, sand, dam och kyla. Jag blev så kall att jag bara stod stilla och inte kunde röra mig.

Jag joggade, brevid Marie (som jag lärde mig att norskan heter) ner mot sand bag carry. Hon såg inte bra ut, jag såg förmodligen likadan ut. Väl där nere, vid sandbad carry gick hon av banan, hon grät, men hennes sambos varma armar omfamnade henne.











Jag såg att vi skulle ha både en Bulgarian bag OCH en pancake med oss. Jag skulle fan kämpa, tänkte jag. Jag fick upp bulgarian bag, den skulle ligga över axlarna, men när jag böjde mig för en pancake gick det inte.

Jag pausade, försökte, pausade, försökte, men det gick inte. Jag fick inte upp den. Jag skakade, händerna hade slutat funka... En funktionär kom fram till mig och frågade hur jag mådde... jag svarade "jag vet inte" .. sedan sade han, "It's okey to get of the course" ...

Jag åkte med foliefilt tillsammans med Marie på en fyrhjuling till "sjuktältet". Vi var inte ensamma. Vi mådde bättre än några och sämre än andra. Sjukvärdare tog pulsen på oss, kollade pupiller och ställde lite frågor. jag vet inte hur lång tid allt tog. Jag skakade och skakade, försökte slappna av men allt var så jobbigt.

Två timmar (?) senare var jag nere i dalen igen, jag hade fått tag på Robin och vi var på väg tillbaka till hotellet.

Jag är inte besviken idag, jag var lite ledsen då, men aldrig bitter eller sur. Att bli så nedkyld och fortsätta så länge som jag gjorde är varken dåligt eller svagt. Jag är nöjd med loppet som var och jag fick en fantastisk upplevelse. Nästa år, nästa kalla tävling, vet jag att jag behöver ta med varmare kläder. Jag startar om idag, i skrivande stund. Om mindre än 2 veckor är det OCR VM, och då skall jag leverera mitt livs lopp!

Hejhopp!

Toughest Sthlm

Toughest Sthlm - ❤

Förra året sprang jag "Elite" i Toughest-touren. I år tackade jag Nej, på grund av olika anledningar, den största, att jag ännu inte är redo för vatten. (jag har dock tagit mitt problem i hornen och badar, simmar och hoppar i vatten utomhus så ofta jag kan)

I lördags startade jag i Qualifier. Jag var nervös. Jag anmälde mig "spontant" och anledningen var att "testa" kroppen. Jag har inte sprungit något Toughest i år och Toughest är en mycket bra form-koll. Mitt bröst/rygg-problem är bestående och jag blir svagare och svagare. Jag behövde veta om jag fortfarande orkade prestera på ett Toughest. Jag skall börja lägga in mer styrka för att överhuvudtaget nå målet under VM.

Mina känslor var en berg- och dalbana innan, jag ville skita i det, jag skulle "fan visa mig själv", jag var nervös, rädd och peppad. Allt huller om buller. Värre än vanligt.

Solen sken på lördagsmorgonen. Vår sovplats för natten, bilen, hade haft perfekt temperatur och klockan, som ringde kl. 8 väckte mig, faktiskt. Jag hade trott att jag skulle vakna av värmeslag runt 6-tiden, men bilen stod i skuggan och vi var hyfsat utvilade. Jag hade tryckt i mig halva frukosten när Helene och Niklas rullade in på parkeringen med glatt humör. De skulle reka ringarna innan start, jag hakade på. Jag hade varken bytt om, bajsat eller hämtat startpaketet. Det var varmt, promenaden dit gick igenom härlig löp-terräng med lite uppför, nedför, skog och grusväg.

Vindstilla, tryckande och ensamt stod ringarna på ett fält vid en gammal landningsbana. Vi testade lite. Första försöket på fast-lane, som för mig är LÄTT, gick sjukt tungt, jag tog dubbeltag i ringarna. Jag tog ju i som vanligt med greppet, som jag alltid gjort, men det räckte inte. jag hoppade ner halvvägs. Paniken steg inom mig. Detta får inte vara sant, jag KAN inte ha blivit såhär svag! Det går inte. Jag samlade mig och tänkte "jag måste klara de, detta är ett LÄTT hinder". Jag tog i mer än första försöket och kom igenom med en arm i vardera ring, lättad, jag kan visst fortfarande!

Vidare stressade vi tillbaka till området, bytte om, plockade ut vårt startkit, snackade lite med bekanta, värmde upp. Kollade när dam-eliten startade (jag var avundsjuk) och tjötade lite till.

-

I startfållan. Jag hade planerat att dra i starten för att komma först till A-frame, jag visste inte hur snabbt det skulle gå men jag tänkte anpassa mig. Hjärtat slog, 5, 4, 3, 2, 1 - pang. Jag sköt iväg i bekvämt, snabbt tempo, alla var bakom mig. Ingen kom. Jag trampade på, de var nära mig över A-frame, men jag fokuserade framåt, jag såg ingen. Jag tryckte på, inte för fort, men ordentligt. Upp på en skogsväg som gick lätt uppför, jag väntade mig att någon skulle passera här, jag har aldrig varit den snabbaste löparen. Men ingen kom. Framme vid Sternum checker, över, lätt, ingen i rygg. Ut på fast lane på ringarna, lätt, fram till en Sand bell, jag joggade runt den markerade banan. Här såg jag Baard plocka upp en sand bell medan jag släppte min. Ingen annan var nära. jag pressade på, mötte startgruppen som kom efter oss.

Nu sprang jag i ett dike bredvid vägen vi sprungit på dit. Traverse walls, igenom, snabbt, fortsätta i diket. Fortfarande själv. Jag hörde ingen, jag bara sprang. Ensam.

En vägg och in i den tuffaste löpningen på banan, skog och berg. Jag vågade kasta en blick bakåt, ingen där. Vad är det som händer? var är alla... Började komma förbi utspridda killar, de kämpade på, det var en liten pepp att ha någon att se ryggen på. Jag kom ner på området igen och tog det försiktigt över balanshindret. Vidare till Floating Walls. Nytt hinder för året, men inget nytt för mig. Lätt. Vidare ner till Flying monkey, det var ingen bakom mig, jag flög igenom, lätt. När jag var på väg upp i skogen vid dips walken kom Sara ner över balanshindret. Hon var långt bakom mig.

Irish table och sedan första tekniska hindret jag brukade kunna köra fast lane på, Platinum riggen. Jag gick någon sekund och hämtade andan. Jag gled igenom easy lane och började krypa. Jag var fortfarande själv. Traverse rings, lätt, snabbt. (har varit lite rädd för den sedan jag ramlade ner på Ninja center)

Ner, ner och ut på området igen, jag hejjade på de andra tjejerna i Qualifier, som nu var ute efter armgången (flying monkey), långt efter mig. Jag fortsatte ner mot trampoline jump, fick ta "straffet", medan jag simmade mot stranden, lugnt, för att vila lite blickade jag bakåt. Var var de andra tjejerna? Tillslut dök Sara upp igen, så jag ökade simningen lite och siktade uppåt, mot Bulgarian Bag-carry. Allt kändes så lätt idag.

Jag kastade Bagen och gick upp för skidbacken igen, jag sade till Robin att Sara snart skulle komma till bagsen så han kunde stanna och fota där. Jag tog repen uppe på toppen av backen och joggade vidare mot swing walken. Även här har fast lane varit valet tidigare, men inte idag.

Nu var löpningen lätt, jag ökade på mot spinning wheels, fortfarande ensam. Det var en konstig känsla, att springa ensam hela vägen, och känna sig så stark. Att vara först HELA vägen, galet. Framme vid Spinning wheels tog jag det försiktigt, inget flow, bara safe'a, på fast lane, såklart.

Pressa på i den svagt lutande backen fram till Ninja jumps och Mud lands. Inget svårt men tungt igenom leran. Jag visste att det skulle gå vägen. Loppet hade känts så bra från start. Ner försiktigt för Super Sliden och Camilo var ikapp. Vi tog oss upp mot rampen ihop och småpratade lite. Jag gick upp för sista stigningen innan rampen.

Enligt standard stannade jag innan rampen, samlade mig och köttade upp, SÅ LÄTT. Perfekt frånskjut och jag var uppe.

I vanliga fall brukar jag svara "oh, a det var jobbigt, trött i benen" osv. när folk frågar hur det gick efter loppet. Idag kunde jag inte annat än att berätta hur sjukt nöjd jag var. Det är inte särskilt svenskt, jag vet, och jag vill inte framstå som .. mallig, eller vad det nu kan vara. Men jag ÄR så nöjd. Stolt över min insats. I lördags kom jag 11a totalt och därmed kämpade jag mig till min bästa placering i Toughest någonsin.

I'm Back baby!

Alingsåsloppet

Alingsåsloppet - en kort summering.

För drygt en vecka sedan, söndagen 10 juni spontananmälde jag mig till Alingsåsloppet 5k. Jag har aldrig sprungit ett snabbt 5k-lopp men kände mig ändå lugn. Jag funderade på hur snabbt jag "borde" kunna springa och hur jobbigt det skulle bli. Det var varmt ute och jag hade sprungit på lördagen.
Förhållandena var inte ultimata.

Förmiddagen passerar och starten närmar sig. Det är många som skall springa i år, fler snabba än föregående år. (banrekordet krossades i år) Många i vägen, jag ville ju jaga de snabba tjejerna. *PANG* Starten går och jag börjar kötta. Första kilometern ligger jag under 4min-tempo och tänker att "det här kommer aldrig gå", men jag fortsätter pressa max. Vi drar ifrån hopen av folk och är några utspridda, damer och herrar. Jag jagar en kort bredaxlad, vältränad tjej. Henne tänkte jag inte släppa. 2a kilometern gick också under 4a-tempo, det började kännas, det började mota. Det var som tyngst mellan 2-3km. Vid ca. 3k fanns en vätskestation, jag kastade vatten i ansiktet medan jag bytte några ord med Robins chef, Robert. Han gick förbi nu. Jag hade tappat ordentligt med fart.

4-5k var ett riktigt mentalt krig. Jag spurtade för tidigt och tvingades sakta ner innan jag på nytt kunde spurta över mållinjen. Jag lade mig ner. Detta skall jag aldrig göra om, tänkte jag. (Men det kommer jag nog)

Jag kom 7a i ett "snabb"lopp. Jag tycker att det är viktigt att vi OCR-atleter visar att vi faktiskt är löpare också. Inte bara "dåliga löpare, som valt något annat pga. det"... Jag är jättenöjd och med tanken att "2017 hade jag varit på pallen med den tiden" i huvudet går jag hemåt. (och mot ReVolt OCR)

Tjohej!

ActionRun Örebro

Max-nervös inför loppet!

Aja! Detta loppet var en vinst trots den extrema nervositeten. Snabba, korta lopp med få elit-tjejer, kan det bli mer nerv-wrecking? Nej.

Vi åkte upp mot Örebro redan på fredag efter jobbet. Vi skulle bo hos en kompis mamma på landet utanför Örebro. Hon hade bokat den största sängen till mig och Robin. (Ah, det var bättre än hotell, frukost och middag ingick, fick en HEL flaska björksav på köpet) Fredrik, som vännen heter skulle också springa, så vi slog två flugor i en smäll helt enkelt. Socialisera och tävla. bra koncept över lag kan jag tycka.

Jag blev nervösare allt som fredagen gick på natten spenderades spänd och antalet runt-rullningar var många. Lördag morgon fylldes med björksav, tjöt och en lång frukost. Vi drog tidigt in till stan och gled runt en stund och rekade det mest tekniska hindren. Vi skulle klara dem, både jag och Fredrik. Jag var så nervös att jag mådde illa idag. Jag brukar inte vara så nervös.

Jag visste att banan skulle vara snabb. Platt, kort och med snabba löpare i elit-ledet. Precis motsatsen till mina favorittävlingar. Hindren skulle vara tekniska, det hade jag till min fördel. Jag hade 1000 planer på hur jag skulle klara av det på bästa vis utan att dö av prestationsångest. På startlinjen bekantade jag mig med Emelie och Sara (som visade sig skulle bli mina pall-plats-vänner. Jag ljög verkligen inte när jag förklarade hur nervös jag var. 7 snabba tjejer (med mig) stod på startlinjen och såg ensamma ut. När starten gick var det som att alla andra liksom, stod kvar, ingen spurtade. Men det gjorde jag.

Ut först, jag var tvungen att ta så mycket jag kunde på Emelie, jag visste att hon skulle springa om mig, förr eller senare. Det blev förr. Det var ändå viktigt för mig att pressa på, så jag kämpade med mina långsamma ben. Starten följdes av många enklare hinder, krypa, över under, trapp-hinder, rep, balanshinder, ninja-steps och tillslut, efter kanske, 2km (?) kom Riggen. Jag andades och körde. Här började Sara komma ikapp, jag bligade bakåt och såg henne närmare och närmare. Jag visste att det bara var en tidsfråga innan hon var förbi, hon sprang mycket lättare än mig.

Ninja walls, trappa, löpning, och där var hon om mig. Hon sprang på, jag försökte haka på i samma tempo, men pulsen låg stabilt på 180. Jag behövde sakta ner för att inte gå het totalt. Efter rampen, som båda klarade galant såg jag att hon, precis som jag gjort tidigare, blickade bakåt mot mig. Jag kämpade på. Vid de flytande rören "safeade"/fegade jag och ålade mig över, här skulle Sara snart vara så pass långt ifrån mig att jag hade gett upp hoppet om att komma ikapp. Hon skulle behöva missa på ett hinder, men jag var ganska säker på att det inte skulle hända. Det var en bra bit platt löpning med få tekniska hinder en ganska bra bit nu. Jag körde så hårt jag kunde, jag var ikapp en elitkille som hade det kämpigt. Vi följdes åt under de tunga kryphindren, jag efter honom på första och han efter mig på andra. jag fick kass flow i Ringarna till en början (inga problem, men osnyggt) men kom i form halvvägs.

Fjärde tjejen syntes i ögonvrån, jag skulle behöva fortsätta springa på för att hålla min 3dje plats. Jag kände mig dock säker. Hon kom inte närmare, men jag höll ett öga på distansen ändå.

Över slangarna i vattnet var jag ensam, det var skönt, jag kunde tekniskt säkert ta mig över. Publiken fick njuta. (applåder lyfter alltid humöret!!)
Ytterligare en rigg, det gick stabilt, men långsammare än planerat. Det var inte långt till mål nu. Pulsen varierade mellan 180 under löpningen och 175 under hindren. Bära, armgång, vatten, biltvätt, ner runt. Nu såg jag A-frame och fattade att målet var nära. Nervositeten inför rullbanden infann sig precis som vanligt. Över A-frame, under bilen och fram till banden.

Andas. fokusera. Jag blir trea tänkte jag och sprang upp. Lätt!

Efter varje tävling förundras jag över att jag får stå där tillsammans med dessa starka tjejer, ibland bredvid pallen, ibland på den. Jag är så sjukt glad att jag träffat alla glada, starka, positiva, stencoola tjejer, alla skulle ha sådana som er i sina liv. Att komma trea idag var en etta-placering för mig, jag vet, det är löjligt. Men att "förlora" mot Sara och Emelie, det är inte att förlora, för det är två grymt starka tjejer. 👊💕

Tack och Hej leverpastej!

(PS. Oklart vad nästa tävling blir, men nu är mentaliteten inte krossad efter loppet, utan höjd DS.)

Fredriks mamma gjorde en fin "heja"skylt!

Pallplatserna

Tough Viking, Slottsskogen

Okej, som många av mina nära vet, så slutade detta loppet med en sämre känsla än Spartan. Jag skall försöka återberätta så gott jag kan. Hej och hå!

På fredagen anlände Maria med tåg på GBG centralstation, vi skulle reka banan och sedan oka hem och sussa hos mig och Robin. Vi testade de "tekniska" hindren och kändes oss nog ganska redo för lördagen. Jag hade ingen tävlings-känsla, men tänkte att "den kommer nog imorgon när jag är på plats". Jag sov ganska dåligt och misstänkte att jag kanske var lite nervös trots allt.

På lördagen dök Kalle upp kl. 07:30 med våra nya tävlingskläder och jösses, vi blev snabba. Kul att de passade, så vi kan springa säsongen i snygga Team Kroppslabbet-kläder. Jag hade fortfarande en olustig känsla, jag kände ingen pepp men var ändå nervös. Det var inte rätt helt enkelt. Vi drog ner till GBG, vi snackade med folk, kissade och värmde upp. Känslan var fortfarande inte där.

Jag och Maria (Foto-cred: Robin)

Vid start kändes allt avigt, jag kämpade på och hade för avsikt att inte släppa Marias rygg, hon springer ifrån mig, men jag tar ikapp på hinder. Det gick enligt plan. I kaoset som uppstår i start tryckte jag på så gott det gick. Fotbollsspelarna är obehagliga och många folk knuffas omkring. Framme vid Ankdammarna var jag någonstans mitt i röran, det var svårt att veta hur många elit-tjejer som var före och efter. Det var bara att köra. Ner i vattnet, kallt, lerigt, segt, pressa. Över, ner, över, ner, över, ner och upp, krypa och ut på asfalten. Benen hade blivit stela och tunga precis som förra året, jag skulle gå kämpa igenom detta lopp också. "Fan!" tänkte jag och kämpade på.

Pulsen var hög, jag hade mjölksyra, men jag kan inte släppa nu! kryphinder och börja klättra. Efter 3km hade jag fortfarande Marias rygg, hon var en bit framför men jag såg henne. Floating Plates, lätt, rampen, lätt, jag älskar hinder, jag måste ha mer. Behöver mer för att kunna kämpa mot de bästa löparna. Jag ligger okej till, jag kämpar på för att håll de bakomvarande, just, bakom. Eld, klättring, upp för backar. Jag ser mig nervöst om, det är lugnt. Men mentalt gråter jag, det är jobbigt. Backarna känns som väggar, benen är tunga, jag växlar plats med några killar på vägen. Nere vid Spinning weels vet jag att ice tank närmar sig, jag kastas mig igenom hindret. Jag kämpar vidare.

På väg mot "floating tables"

Floating table

Vid armgången står Erland och filmar, han hejar på, det går lätt, men jag vet vad som väntar. Jag vet att jag har Maria inom räckvidd, jag vet att jag har ett antal elit-tjejer bakom mig, inte hur många, men några i alla fall. Jag saktar ner mot tankarna.. Jag klättrar upp och stannar. Jag tänkte låta pulsen gå ner, men medan jag står där kryper obehaget på mig.

Jag börjar tveka, jag kommer inte klara det. Helvete, jag får panik. Jag blir förbannad, rädd. Erland är bredvid, Robin är där... Men det kvittar, det går inte. Jag samlar mig, torkar tårarna, tjejerna börjar komma förbi mig nu. En efter en hoppar de i vattnet och förbi. Jag hoppar i.. Men jag känner inte botten, jag klarar det inte. Funktionären ber mig kliva ur, jag får inte blir för kall. Jag sätter mig och gråter och hyperventlierar tills jag samlat mig igen. Nu var en bra placering körd, allt var kört, ett bra lopp, en bra känsla. Nu behöver jag bara vinna över migsjälv.

Jag ställde mig upp och fråga om det var okej att bara doppa huvudet, utan att gå under trossen. "Nu är det bara en fight mot dig själv" sade funktionären. Jag fick avgöra. jag hoppade i Isen och doppade huvudet. (ej under trossen)

När jag sprang där ifrån var allt kass. Jag grät, försökte samla mig, men tankarna var kvar vid istanken. Jag hatar mig själv i dessa situationer. Jag hatar att hjärnan bara ger upp, att den säger åt mig "du kommer dö".. Mitt förnuft säger ju att det kommer gå bra, för det kommer det, jag kommer inte dö, jag kommer hata det, men jag kommer klara det.

Jag tog det lugnt resten av loppen och framme vid super sliden försökte jag åka sakta, men glidet var bra, det gick fort. Hoppet kom när det gick som snabbast, jag landade hårt på högra höften/ländryggen så att huvudet dunsade i den håra backen. Jag kved till. Farten minskade och jag stannade. HELVETE, jag kände mig snurrig, jag fick omedelbart ont i huvudet. Jag gick en bit, skulle jag våga springa. Sakta men säkert började jag jogga.

Kunde loppet bli värre nu? 

The face of defeat! 😩

Jag gick i mål, ca. 5 min efter näst sista Elit-tjejen. Jag grät. Jag var så otroligt besviken på mig själv. Så krossad av mitt egna mentala hinder. Man kan inte alltid tänka OM, men idag tänker jag göra det. OM jag hade kört vidare hade jag satt en typ.. 9 placering. Jag behöver tänka så, för att inte krossa mig mentalt. Jag är inte dålig på hinder, jag vill ha mer dock. Löpningen var tung, men det var inte bara jag som tyckte det. Vi satt i samma båt.

Jag har redan innan tävlingen beslutat att bada mer i år, eller bada och bada. "Träna" får jag la kalla det. Springa och hoppa i vattnet. Ner med huvudet, vara där, upp och springa vidare. Jag måste se att vatten inte kommer döda mig. Det kanske är obehagligt, men det är okej. Bara jag vågar ta steget ATT hoppa, ATT komma under, att vara i vattnet.

Jag skall tänka att jag är en grym atlet, för jag behöver ha med mig det till ActionRun Örebro som skall springas på Lördag. Vi kanske se där?

PÅT' IGEN BARA!

Spartan UK South East - Super

Okej! God morgon, eller kväll, vi får se när min post är redo att publiceras. I skrivande stund ligger jag i sängen på måndagen och väntar på frukost. Jag skall starta med det första först, helt enkelt.

Spartan Super är Spartans ”standard” mellandistans och brukar hamna mellan 13-16km. Jag har i år bestämt mig för att försöka satsa på längre lopp där uthållighet är viktigare än snabbhet. (Jag jobbar på sistnämnda) Spartan har även en ”Beast” som brukar hamna på dryga 20km. (Den är siktet inställt på nästa gång)
Jag var anmäld i Eliten såklart. Även om jag inte tror att jag vinner, är det ju där jag hör hemma.

När vi kom till vackra England denna gången bjöd de på lagom värme och vår. Jag älskar detta landet, så det tar inte lång tid innan hjärtat bankar hårt.

Lycklig Mig på engelska landsbygden!

För att ”köra igång” benen sprang jag en långsam trevlig tur över kullen utanför vår historiska stad Wrotham.
Andningen var ganska tung, så jag började bli nervös. Våren var ju här, allergin, som jag enligt testen inte har, kanske också var på g. (Efteråt tror och hoppas jag att den höga ansträngningsnivån var pga. lite sömn och resande)

Jag hade gett min axel en så bra möjlighet jag kunde. Var på behandling i början av veckan och tog ledigt en extra dag från jobbet för att röra mig. Kontorsjobbet gör mig väldigt stel och gör tyvärr axeln sämre. Efter torsdagen, full av rörelse var det okej och jag var förhoppningsfull. Jag ville ge allt jag hade på tävlingen, men hade ändå inställningen att, får jag ONT i axeln under loppet måste jag avbryta.

Lördag morgon kom, och den där klassiska nervositeten började fylla upp kroppen. Vi var tidigt på plats då jag startade 08:15. Helene och jag tjattrade (är nog rätta ordet) på och var båda spända över vad som väntade. För mig, starten på min tredje säsong av OCR, för henne, 3e loppet, ever, och för oss båda, första Spartan.

Vädret var okej, men på startlinjen började dropparna sakta falla. Vi fick genomgång "såhär gör du en burpee", jag kollade runt på de andra tjejerna i Elit-ledet. Några såg starka ut, andra snabba, en del bara helt oövervinnerliga. Nu var det dags igen.

Till vänster, löpsteget.. liiite bättre än förra säsongen?

Starten gick, jag pressade på för att inte hamna sist, men planen var att sakta ner något efter någon kilometer. Det är viktigt att inte hamna helt sist i start, framförallt för att slippa "köer" vid hinder. Jag tuggade på igenom en cross-bana när de första hindren ko. vanliga "över"-hinder.. Lätt över, över, över, in i cross-spåret igen.. ut, fler överhinder, än så länge besparade på backarna.. (men de skulle ändra sig)

Det lilla regnet som kom hade slutat och vi sprang vidare, inga svåra hinder än så länge. Banan gick mycket kors och tvärs och efter skogspartiet kom vi ut på fältet (där många av de "tekniska" hindren var) Rulla under taggtråden, tog en tjej, vidare (bild till höger) till ringarna, där låg flera av de löpstarka tjejerna i leran och gjorde burpees. Jag svingade mig igenom och joggade förbi. Nu började det kämpigaste partiet. banan gick upp och ner, upp och ner, upp och ner.. OCH SÅ VIDARE. Vi kom ut på nästa fält. Här kom ett nytt hinder, likt stairway to heaven fast med ställning, halvägs och väl uppe skulle man liksom.. över. De var hala av regnet, men med lite teknik gick det bra. Vidare till Däck-promenad på ... kan det varit.. 1-2km? Vi tjejer tog 1 däck. Inte så tungt, men långt och opraktiskt. Jag gick om 1, men blev omsprungen av en annan. (uppför gick det allt som oftast) Vidare till Z-wall 1, den jag "fasade" för.. Raka väggar med travers-rep och repstumpar om vart annat. Det var tungt, men jag klarade det. Här låg minst 2 tjejer och gjorde burpees. Yes, något skall man ha för att vara hinderexpert. Vidare till det tyngsta hindret av alla, Bucket Brigade. Sträckan var inte jätte lång, men hinken var tung. Jag fick verkligen kämpa. Gick om en tjej och blev om-promenerad av en annan, hon var stark ! Vidare till nästa tekniska vägg, likt traverse wall på Toughest, lätt. gick om minst en tjej här. Ner i skogen igen. Nu kom mer upp och ner tills vi kom ut på nästa fält. Här kom ytterligare tt nytt hinder för mig, den fruktade Twistern. Jag stod länge för att känna in greppet, sen kastade jag mig ut, avslutade med "V"tecken och häng i en arm. lätt.

Funktionären såg nervös ut, men blev imponerad när jag var klar!

Vidare till Atlas stenen, som jag väntat mig var astung, det var den inte. Vidare till Hercules Hoist som också gick bra. Detta var ett hinder jag fasat för pga. axeln, men den var såpass lätt att jag kunde dra bara med högern. Pew.

Nu blev det en sträcka löpning till spjutet, jag hoppades lyckas, det hade gett mig minst en placering till. Men efter lite vägning och sats missade jag precis balen och fick göra mina första, och enda burpees.
Löpning upp och runt, kringelikrokar och vidare ner till stockar, i vardera hand. Sprang ner, gick upp.
Jag visste inte vilken placering jag hade men visste att jag tappat en klar efter spjutet. Vi sprang vidare över fältet, vi var några tjejer som hela tiden låg om vart annat och hack i häl här. Balans, lätt, vidare till Z-wall men klättergrepp, lätt, vidare, löpning upp till någon.. pulka med vikt, lätt. Började bli galet trött nu. Det var lång skogslöpning, upp, upp, upp, upp... En supersnabb tjej sprang om mig och försvann fort. Jag kämpade. gick uppför men sprang så fort det blev platt... Nu var målet nära. Jag tuggade upp för sista backen och kom tillbaka in i målområdet. (6 just då) Det skulle hålla sig, över väggar, repet, mud pits, välta däck... "höga" väggar x2, hoppa över elden, MÅL!!

Jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar OCR. Jag är sjukt lycklig när jag får utöva denna sporten. Känslan efteråt, utmaningen under loppet. Jag är också glad just idag, för att axeln funka okej under loppet och inte blev värre efteråt. Rörelse är inte fienden! Ja, det gav mig vatten på min kvarn, och i detta fallet är jag väldigt glad för det. Rörelse gör mig lycklig!

Efter att funktionärerna kollat igenom filmerna på oss eliter blev jag uppflyttad till en 5e plats och min biljett till OCR World Championships i England i oktober blev kirrad. (precis enligt plan)

Jag gjorde en grym insats och är galet nöjd. Jag var snabbast av Svenskarna (Herrar inkluderat) som var på plats. (kan inte säga mer än så, det borde vara givet att jag är stolt)

ALLA tre pallplatser i åldersklass (30-39) togs av SVENSKA tjejer!! Galet kul att vi kom dit och visade varit skåpet skulle stå. Grattis till er alla!

Innan start. Glad? japp!

Z-hinder med klättergrepp.

Jag kommer absolut köra fler Spartan race, men siktar då på Beast. Årets start har gett mig energi och jag hoppas att det kan fortsätta gå bra och att jag kommer få känna mig stark på majoriteten av loppen i år.

Hoppas ni orkade läsa årets första race rapport... Jag är kanske ingen författare, men det är kul att skriva ner det, svart på vitt. Jag söker fortfarande sponsorer för året, eller längre, eller VM. 

Robin "in action"

Tack till mitt evigt största fan och tillika sambo Robin som alltid hänger med! Utan dig hade det inte varit lika roligt. Och tack till alla andra galna människor som var med på årets första tävling! Ses på nästa tävling!!