OCR VM, 15k & Team

Inför

Den 11e Oktober postade OCR VM 15k-banan. Jag började omedelbart kolla igenom hindren med spänning. Jag läste hinder efter hinder som jag inte kände igen. Det skulle bli tufft. Men det var några hinder som väckte min uppmärksamhet extra mycket. Slide och Aquaphobia. Aquaphibia, ungefär det jag har. Inte riktigt, men i närheten. Alla som känner mig och min tävlingskarriär vet ungefär hur det ligger till. Jag började tänka på sliden. Min mentala förberedelse inför årets VM blev skrotad och Sliden var det jag drömde om på nätterna.

När det närmade sig var tankarna upp och ner, hit och dit. Väl i England hade jag siktet inställt på Sliden, jag ville se den. Jag var nog ingen trevlig människa dagarna innan starten, får ursäkta, men mina tankar var svarta. Maria och Kalle stod ut med mig, tack för det!! (och min bättre hälft) I min svagaste stund sade han att "allt denna banan innehåller är OCR, du kan inte se dig själv som bättre bara för att du är bra på allt utom vatten". Just då gjorde det ont, för jag var förblindad av rädslan, men det är sanningen. Efter allt det svarta och tankar på varför jag gör det jag gör, bestämde jag mig för att skita i Sliden och köra banan, för att ha kul! Att inte ha kvar bandet på VM skulle bli annorlunda för mig, men jag skulle ha det bra!

OCR VM - 15k

Dagen D. Jag var nervös, men rädslan hade släppt med vetskapen att jag inte skulle satsa på Sliden. Men jag skulle pusha på ändå. På startlinjen var jag ensam bakom de snabbaste tjejerna i världen. Speakern pratade om att han ville att hans dotter skulle växa upp och bli lika starka som oss. Det värmer alltid lika mycket att höra! Starten gick, steget var lätt, jag sprang på i ett lagom tempo, över gräset ner mot första "lerdiket" det skulle komma fler sådana på vägen...
Jag pressade inte onödigt mycket, jag vet hur man håller igång längre tider och jag vet att energin kommer droppa förr eller senare. Hellre ett jämnt tempo.

Jag har alltid varit svagare på bärhinder, det är jag fortfarande, de här påsarna t.ex. inte så tunga, men jag har svårt att springa med dem då de slår helt i obalans på benen. Är det kanske mina korta armar som gör det? 😆

Jag hade ingen aning om vilken placering jag hade, jag rullade på, Maja och Linda var inom räckhåll heltiden, men vid ett längre parti lerdiken tappade jag dem, hur tränar man på lerdiken? Rör, dra vikter, springa, väggar med mera. Allt är en röra i mitt huvud, vad hette alla hinder, vilken ordning kom de i? Jag visste att jag närmade mig vattenhindren, Sliden skulle vara runt hinder 35-40, jag hade sprungit i under en timme när första "vattenhindret" kom, en linbana över vatten. Det var lite läskigt, men på ett härligt vis. Så som jag antar att alla andra känner för Sliden??

Jag joggade på och tog fler hinder, Armgång, lergång, och ? Ja, minns inte allt, men tillslut kom jag till Sliden, där stod Robin. Jag kan ha legat runt 15-20 plats just då, och då ännu inga tekniska hinder, som är min grej. "Det finns flytvästar" ropar Robin till mig, i samma stund fattar jag beslutet att testa Sliden trots att jag inte tänkt det. På med flytvästen och upp. Jag satt där, i vad som kändes som evigheter, men jag kände det. Jag skulle klara det. Jag hade inte panik, min rationella hjärna besegrade paniken och stressen, rädslan. Efter 15-20 minuter åkte jag. Efter att ha pratat lugnt med funktionärerna länge åkte jag, lyckan och vinsten den sekunden är den största jag någonsin gjort i sporten. 

Underbart, en kram full av lycka, inte bara från mig utan från funktionären som stöttat mig igenom min vinst!

Efter denna vinsten blev det kallt i kroppen (men varmt i hjärtat), jag höll mig rörlig och stoppade händerna i armhålorna. Jag var rädd att jag skulle bli lika kall som på Spartan VM. Jag tuggade på, det enda som hjälper. Heavy pull, A-frame, Ringar. Jag kom ut i solen på fältet och joggade fram till Stairway to heaven, där stod Emelie, vilket förvånade mig... Men med mina kalla händer och ett första misslyckat försök, förtid jag varför. Avståndet mellan övre plankorna var långt, och i kombination med kalla händer blev det ännu längre. Jag misslyckades på ett så enkelt hinder, men jag skulle klara det, om det så var på 2a, 3dje eller fjärde försöket. Solen sken på oss, men luften var kall. Vi var många som kämpade...

Det var fjärde försöket gillt, jag var försiktig och taktisk, med kommande blåmärken joggade jag glatt vidare. Robin sprang bredvid mig, vi pratade lite medan jag närmade mig fler hinder. Nu skulle resten av vägen vara lätt. Eller, inte lätt, men med tanke på det stora hindret jag för några minuter sedan övervunnit så var allt lätt, i jämförelse! Löpningen var vacker och platt, ingen teknisk trail och inga skidbackar. (lite tung lera på sina ställen, men...)

Jag kom upp på området och riggarna, de roligaste jag vet. Jag hade leriga och blöta händer, hindren var fortfarande blöta, men solen började torka dem... Jag tog det lugnt, jag gungade igenom rigg efter rigg och närmade mig mål.

Jag hade inte den blekaste var jag låg, placeringsmässigt, men jag antog att jag hade en ganska dålig placering. p.g.a. tiden jag tittade ut över den lilla leriga pölen framför Sliden. Det stressade mig inte, för jag hade klarat något jag aldrig trodde jag skulle klara. Jag var vinnare oavsett. "Weavern" togs långsamt och tekniken är helt obefintlig. Kanske skulle nöta den lite gran på OCRfältet i vår, sommar!?

Jag fortsatte nöta på, jag fick använda nunchucks i det nya hindret Skitch, som jag tidigare tränat på hemma. Jag joggade vidare ut över fältet, stubbåker med tung lera. Jag älskar England, och att "fritt" få löpa över fälten och igenom bokskogarna var underbart, och jag passade på att mysa medan tankarna höll sig lugna. Upp mot fjärde sista hindret, Bomb carry (?), Ja, ni ser ju på bilden.

De hade byggt banan med slughet, ett bär-hinder där man inte får lägga vikten på axlarna, utan var tvungen att bära i armar/händer. Det var inte jätte tungt, men efter alla riggar och 15k löpning gav det önskad effekt: Pump... Jag kände det inte så farligt, men jag tog det lugnt fram till Skull Valley, sista tekniska hindret. Jag pressade underarmarna lite, "spånade" händerna och gav mig på det.

Lätt!

Skull Valley, det hinder som skulle ta många armband denna dag...

Nu var det bara lite löpning tillbaka mot området, två leriga rör och en "liten vägg". Allt rullade på, jag fokuserade. Över mållinjen är alltid känslan lättnad, men också tomhet. Det är aldrig någon där som uppmärksammar ens prestation. Man måste själv värdesätta den, jag måste själv vara nöjd och hejja på mig. I år kom jag på en 25e plats, trots min lilla paus uppe på Sliden. Vi var fler toppatleter i år och konkurrensen hårdnar, DET är grymt. Det sporrar mig till storhet och mod. I år är jag 25 bäst i världen, jag kan prestera bra både på OCR VM och på Spartan. - Mina stora mål för 2019. Jag skall slipa mig ännu vassare till 2019 och ha gör kul på vägen.

Team, Women, pro 

Det roligaste under VM-helgen, Team, Jag var glad-nervös, om ni vet vad det är? Jag, Maria och Maja, mina kumpaner och team-mates skulle ta oss an löpning, styrka och teknik. Vi skulle kämpa ihop och göra vårt bästa, inte för oss själva, utan för varandra. Sedan gå i mål nöjda, glada och helt slut! Maja skulle starta med löp-delen, vi visste att den var 4k lång utan riktigt svåra hinder. Hon värmde upp medan vi andra planerade vems jacka vi skulle ha mellan stationerna, allt var lite rörigt och pirrigt, men  på ett bra sätt. Vi skulle ha maassa kul!

Majas start gick, de snabbaste elit-tjejerna i världen, alla skjutna ur en kanon. Maja var med, hon låg inte i täten, men med en stabil fart plockade hon snabbt några placeringar, sedan försvann hon bakom kullen. Hur länge skulle hon vara borta? Maria började värma upp, hon skulle göra den tunga biten. Bära, dra, bära lite till och kötta - det hon gör allra bäst. De snabbaste löparna började dyka upp, vi var nervösa, jag sprang neråt banan för att möta Maja. Där kom hon, stabilt tempo med spurt till slutet. De byttes av och Maria kastade sig iväg i sitt traktor-tempo. Nu skulle det snart vara min tur, men hur lång tid var det kvar? Jag gav min jacka till Maja, hon fick inte bli kall. Jag började jogga fram och tillbaka på gräset. Maja återhämtade sig i lugn och ro och följde med spänning de andra tjejerna.

Snart började de droppa in en och annan stark tjej till nästa byte. Bytet till teknik. Karin Karlsson och Karin (toughest) sprang iväg. Var är Maria, jag började bli kall i skuggan... Där, där kom hon, utan att ha tappat tempo matade hon på upp mot sista hindret. Så lätt! Maja var återhämtad nu, vi skrek på Maria! jag han tänka "Fan va grymma dem är" innan jag fick kasta mig in i banan. 

Jag tog första riggen, "Platunimriggen" jag ville vara snabb, men fick sned-gung mot riggen i slutet och tappade några sekunder. Lätt, jag köttade vidare ner mot La Gaffe (stavning?). Dagen innan hade jag fått en sinnes-sjuk smäll på knät på det hindret. Idag tog jag den snabbt och tekniskt. Köttade vidare, tog in på framförvarande tjej. Upp till Varjagen Saga (namn?) Denna var blöt under gårdagen, men idag med grymt bra grepp. Jag hade hejjarklack med mig hela vägen. Den gick snabbt och i ett fint flow. Spinning Weals, Super Snake och sedan några.. "D"formade grepp. Fler riggar. 

Kroppslabbet var med mig och hejjade. In till "armgången" LÄTT, hoppade över flera grepp och hade fin sving. Vidare till Force 5-riggen. Lite lurigare och för bråttom i slutet gav en extra sving bakåt. Riggar, FY FAN va kul det är! Jag var trött, sprint är INTE min kopp av te. Ner till Fire mans pole och dragons back. Ninja rings gick lätt, kom nästan ikapp ytterligare en. Hade tagit flertalet tjejer under min framfart. Men löpningen gick tungt. Lilla rampen och vidare upp till Skitch. På lördagen hade jag tagit den med högern först, av oklara anledningar. Idag fokus, och vänstern först. Lätt. ner till Weavern, detta jäkla hinder. Mitt i hindret GLED en spanjorska förbi, helt GALET snabb och jag kunde inte annat än att imponeras, grymt!!

Nu kom team-delen. Jag var helt slut, andningen var ur kontroll och vi skulle bära en bår med atlas stenar på. Vi hade innan bestämt att jag och Maja skulle bära och Maria hålla stenarna på plats. Såhär i efterhand skulle nog jag hållit koll på stenarna istället. Jag var så trött att min hjärna var tveksam.

Vidare upp för ett rep, vi tog det var för sig, jag sist. Jag han andas lite, vi var över och köttade löpning. Tjejerna fick hålla igen lite, utvilade efter sina grenar. Min andning var fortfarande ur kontroll, men det var kort kvar nu. Över ler-ån och över fältet, sedan upp mot väggen.

Vi hade redan från början bestämt tekniken. Vi satte den och gick förbi flera lag på sista hindret. Vi sprang över mållinjen med glädje i själen. Att få tävla med dessa två atleter är så JÄVLA kul. Jag är så lyckligt lottad, att få känna såhär starka människor. Jag hoppas att vi kan hålla laget samman till nästa år, och då köra ännu hårdare och ha ännu roligare!! (glömde helt av att skriva upp placering för er som är intresserade, 11a kom vi... 11a i världen💓 )

Tack till alla som förgyllde helgen och som stod ut med mitt Slide-tjat innan lördagen. Tack till alla starka människor som inspirerar och värmer! OCR är helt faktiskt och jag funderar inte en sekund på att inte köra en säsong till!

Nu skall jag vila helt i en dag till ... (måndag-onsdag) sedan får jag börja smyga igång igen. I helgen måste jag springa igen, annars dör jag ;)

Tjipp
Clara

Spartan VM Lake Tahoe

Jag skall fatta mig kort och förklara mitt bortfall från bloggen. Jag har varit väldigt stressad, till den punkt att min kropp slutade återhämta sig. Det var först då jag förstod att det började bli ganska dåligt. Jag har inte skrivit i bloggen på nästan hela säsongen men har inte reflekterat över varför. Inte fören det påverkade min kropp och träning reagerade jag. Jag har fortfarande kvar vissa stress-faktorer, men medveten om dem, kan jag arbeta bort dem eller förändra. Jag skall försöka ge mig tid att skriva i bloggen. För det är egentligen väldigt befriande. Så, nu hoppas jag skriva om både Spartan VM och snart OCR VM.

Spartan VM - Lake Tahoe

Det är en vecka sedan vi kom hem från Lake Tahoe och USA. Helt slut och med rejäl jetlag, som först nu är borta. Som många kanske redan läst och/eller hört så fick jag bryta. Nu skall jag ta er igenom tävlingen, steg för steg. (nästan  i alla fall)

Natten mellan fredag och lördag var dålig, hotellet var mycket lyhört, rummet var varmt och jag kunde inte sova. Med mörka ringar runt ögonen intogs frukost på hotellrummet. Jag var nervös, allt smakade äckligt. Jag flätade håret, bytte till tävlingskläder, fyllde vattenryggan med vätskeersättning och vatten, såg till att allt var med, allt enligt rutin. Jag tog med min långärmade kompressionströja, ifall det skulle bli för kallt med väst, kortisar och calfs. Jag var beredd, trodde jag. Jag visste ju inte vad som väntade egentligen. Eller,  4 grader kallt vatten och ett vattenhinder där jag skulle under med huvudet väntade, inget annat var på tankarna.

På området hade inte solen gått upp, det var mörkt, men spänningen , nervositeten och glädjen, den vibrerade i luften. Jag hade inte varit nervös under veckan, men väl på plats fanns bara nervositet, huvudet var tomt på vett och sans. Jag värmde upp så gott jag kunde, jag blev varm nog att ta av tröjan och kände mig ganska säker på att det skulle räcka med västen. Luften var dock kall, jag visste att det skulle bli kallare än föregående dagar, men springer man, brukar det bli varmt tillslut.

Herrarna startade mycket tidigare än damerna, förmodligen för att underlätta TV och filmning. Jag skulle starta tillsammans med världens bästa Spartan-löpare kl. 07:45.

Topp-atleterna presenterades, de hoppade en och en över den låga väggen och in på startlinjen. Sedan kom vi. Jag ville inte vara sist ut, jag har tröttnat på det, jag hamnade ett par personer bakom startlinjen. Jag hade börjat bli kall igen, men var fortfarande okej. Jag visste att jag skulle bli varm igen. Banan började med en stigning på 1000hm och 1 hinder.

Starten gick, jag ville springa så länge jag orkade, det var tufft, väggen framför oss fortsatte och fortsatte, pisten var lättsprungen tekniskt, men jobbigt mellan-brant. Tillslut började jag marschera tillsammans med över hälften av tjejerna. Jag hade den enda andra skandinaviska tjejen framför mig. Jag tänkte inte släppa henne. Jag blev inte varm, i skuggan var det kanske 10 grader och benen orkade inte kötta på så snabbt att puls gick upp tillräckligt. Jag frös inte, men kylan var påtaglig.

När vi tagit knappt halva kom ett litet överhinder som var meningslöst. Backarna fortsatte. Jag sprang så fort lutningen flackade eller det blev platt. Jag pressade allt jag kunde. Uppe på första "platån" efter kanske 800hm? kom hercules hoist, tyngre än i England, men inga svårigheter, här tog jag placeringar. Jag hejjade på Norskan på vätskestationen efteråt och och blev glad av att ha en skandinavisk vän på banan. Vi följdes åt upp till toppen där jag pressade förbi henne.

Up till flytvästarna, min var blöt och kall. Men det var bara att hoppa i. Utan en redan varm kropp svalkade vattnet inte alls. Det smärtade. Men jag andades, jag viste hur viktigt det var. Djupa andetag och bara simma. "simma, simma, simma, andas lugnt, ta det lugnt" jag matade orden igenom huvudet.

Jag klarade det, jag frös inte ännu, men kylan, den isande kylan. Den bet in i skelettet på mig, vindarna, de var ju kalla. Jag hade inte känt det tidigare, men efter simturen i 4 grader kallt vatten så insåg jag hur kallet det var. Jag gick, joggade, viftade med armarna, ryckte på axlarna, stoppade händerna i armhålan. Bucket carry. Händerna började tappa känsla nu, men det gick. den kändes lättare än i England, så jag bar, snabbt. Ländryggen smärtade så kraftigt på vägen upp att jag skrek. Men det var snabbt över. Jag fortsatte till den absoluta toppen, sled pull (?) - lätt, atlas stone - lätt. Kryphinder, långt, stenigt, sandigt, taggtråd. Det blåste här uppe, på 3000möh, stormbyar, isande som drog med sig småsten, sand och halm. Jag kunde inte andas, men kämpade på. Det började bli kämpigt. Jag gillade det.

jag fortsatte försöka värma mig med extra rörelse när nästa vattenhinder dök upp. först 3 smådopp upp till knäna, sedan Dunk wall. Jag visste att jag skulle klara det! jag spanade på hindre, tog in det, gick av och ann 1 gång. Sen gjorde jag det. Isande kyla, under väggen i vattnet och upp. Stolt som FAN kom jag iskall upp på andra sidan. En hög snedvägg med rep på andra sidan. folk kom inte upp.
Jag satsade, lätt.

Det var kallt nu.
.
.
.
Jag började skaka. (det var nog ungefär här som jag började bli dålig på riktigt)

En bit löpning och fram till min nemesis, spear throw. Jag missade, jag skakade, jag frös jag var iskall. Mina händer hade svällt upp av kylan, det smärtade för varje nedgång på mina 30st burpees.


Jag började nästan gråta, jag hade så ont i mina händer, men samtidigt hade jag ingen känsel i topparna. Nu kämpade jag på sista viljan. Sedan kom ett tekniskt häng-hinder. Så enkelt det brukar vara. Innan jag hoppade upp i det försökte jag få värme i händerna, tillslut körde jag.

Burpees. jag frös, skakade, smärtade, kämpade. Jag var trasig nu. mitt under de 30 burpees'arna kom en isande stormvind med sten, sand, dam och kyla. Jag blev så kall att jag bara stod stilla och inte kunde röra mig.

Jag joggade, brevid Marie (som jag lärde mig att norskan heter) ner mot sand bag carry. Hon såg inte bra ut, jag såg förmodligen likadan ut. Väl där nere, vid sandbad carry gick hon av banan, hon grät, men hennes sambos varma armar omfamnade henne.











Jag såg att vi skulle ha både en Bulgarian bag OCH en pancake med oss. Jag skulle fan kämpa, tänkte jag. Jag fick upp bulgarian bag, den skulle ligga över axlarna, men när jag böjde mig för en pancake gick det inte.

Jag pausade, försökte, pausade, försökte, men det gick inte. Jag fick inte upp den. Jag skakade, händerna hade slutat funka... En funktionär kom fram till mig och frågade hur jag mådde... jag svarade "jag vet inte" .. sedan sade han, "It's okey to get of the course" ...

Jag åkte med foliefilt tillsammans med Marie på en fyrhjuling till "sjuktältet". Vi var inte ensamma. Vi mådde bättre än några och sämre än andra. Sjukvärdare tog pulsen på oss, kollade pupiller och ställde lite frågor. jag vet inte hur lång tid allt tog. Jag skakade och skakade, försökte slappna av men allt var så jobbigt.

Två timmar (?) senare var jag nere i dalen igen, jag hade fått tag på Robin och vi var på väg tillbaka till hotellet.

Jag är inte besviken idag, jag var lite ledsen då, men aldrig bitter eller sur. Att bli så nedkyld och fortsätta så länge som jag gjorde är varken dåligt eller svagt. Jag är nöjd med loppet som var och jag fick en fantastisk upplevelse. Nästa år, nästa kalla tävling, vet jag att jag behöver ta med varmare kläder. Jag startar om idag, i skrivande stund. Om mindre än 2 veckor är det OCR VM, och då skall jag leverera mitt livs lopp!

Hejhopp!