Alingsåsloppet - en kort summering.
För drygt en vecka sedan, söndagen 10 juni spontananmälde jag mig till Alingsåsloppet 5k. Jag har aldrig sprungit ett snabbt 5k-lopp men kände mig ändå lugn. Jag funderade på hur snabbt jag "borde" kunna springa och hur jobbigt det skulle bli. Det var varmt ute och jag hade sprungit på lördagen.
Förhållandena var inte ultimata.
Förmiddagen passerar och starten närmar sig. Det är många som skall springa i år, fler snabba än föregående år. (banrekordet krossades i år) Många i vägen, jag ville ju jaga de snabba tjejerna. *PANG* Starten går och jag börjar kötta. Första kilometern ligger jag under 4min-tempo och tänker att "det här kommer aldrig gå", men jag fortsätter pressa max. Vi drar ifrån hopen av folk och är några utspridda, damer och herrar. Jag jagar en kort bredaxlad, vältränad tjej. Henne tänkte jag inte släppa. 2a kilometern gick också under 4a-tempo, det började kännas, det började mota. Det var som tyngst mellan 2-3km. Vid ca. 3k fanns en vätskestation, jag kastade vatten i ansiktet medan jag bytte några ord med Robins chef, Robert. Han gick förbi nu. Jag hade tappat ordentligt med fart.
4-5k var ett riktigt mentalt krig. Jag spurtade för tidigt och tvingades sakta ner innan jag på nytt kunde spurta över mållinjen. Jag lade mig ner. Detta skall jag aldrig göra om, tänkte jag. (Men det kommer jag nog)
Jag kom 7a i ett "snabb"lopp. Jag tycker att det är viktigt att vi OCR-atleter visar att vi faktiskt är löpare också. Inte bara "dåliga löpare, som valt något annat pga. det"... Jag är jättenöjd och med tanken att "2017 hade jag varit på pallen med den tiden" i huvudet går jag hemåt. (och mot ReVolt OCR)
Tjohej!
