Spartan Beast, Orte

Det är en mycket trött Clara som skall försöka skriva ihop en Race rapport.
Det luriga är alltid att få det kort och informativt, brukar gå sådär 😉

Spartan Beast - Italien, Orte. 21k 30hinder ca. 800hm.

Kalle, Maria och Robin i Marta

INFÖR
Vi landade på västra flygplatsen på onsdag natt, och sov där, i Fiumicino till torsdag. På morgonen kom Maria och Kalle och hämtade upp oss i hyrbilen efter en helt okej natts sömn. Kalle fick bli vår "designated driver" för denna helg. Vi bestämde oss för att hitta ett trevligt lunchställe innan resan gick vidare till Otricoli och vårt B&B där vi skulle sova 2 nätter. Vi landade i Marta, en liten stad vid stranden till en gammal vulkansjö, "Lago di Bolsena". Vi myste lite där och åt vår lunch. Köpte även en stor mängd jordgubbar för ynka 55kr.

Vidare till Otricoli och incheckning hos Ferdinando och hans B&B. Grymt fint ställe och en fantastisk värd. Vi sökte desperat efter någonstans att äta, vi har inte riktigt samma dygnsrytm som Italienarna. (det skulle bli vår största utmaning dessa dagar) Efter lite om och men tog vi bilen till Narni, även det en fantastiskt vacker stad på toppen av en kulle. Pasta konsumerades efter lite turistande.

Kalle, Robin och jag i Narni

Kalle och Robin vid boendet

Natten torsdag - fredag - dålig sömn.

Fredagen spenderades även den lite i halvfart. En långsam morgon med lite rörlighet och stretch i solen. Lunch och turistande i Orte. Efter lunch spanade vi in tävlingsområdet lite snabbt. (det hade börjat regna!) Handla lite förnödenheter till lördags-frukosten. Sedan hem och ta det lugnt igen. Jag och Maria gick en promenad med lite jogg i slutet. Vädret klarnade upp.
På kvällen tog vi bilen till stormarknaden och handlade middag. (allt öppnar så sent)

Natten fredag - lördag - dålig sömn.

TÄVLINGSDAGEN
Tidig utcheckning och iväg till tävlingsplatsen. Det var ca. 10 grader och väldigt fuktigt i luften. Vi anlände ca. 90min innan min start 08:45, maria startade 15 min efter mig 9:00. (mitt mål var att hon inte skulle komma ikapp 😇 ) Vi hämtade våra startpaket, tjötade lite med de andra svenskarna och gick tillbaka till den varma bilen. Jag var uppspelt och peppad, OCR är ändå bra skoj! Maria undrade varför hon hade valt att göra detta, nu igen. Jag valde några minuter innan start att tömma min vätska till häften ist. De stora flaskorna var lite för störande. De hårda bottnarna och topparna var ett problem också. Funderar på annan lösning till nästa gång.

I startfållan vällde in folk, Elitfältet skall ha varit slutsålt länge. Några specifika atleter ropades in och fick stå längst fram. ? Serieledarna? Jag hade gissat på en topp 20, baserat på föregående års EM-Beast. Jag visste inte hur många som var med, eller vilka de var. Den enda kändisen var min Svenska kumpan Linda Wiese. Nu ville jag bara iväg, ut i banan och besegra hinder!

Starten gick, in i bubblan. Det var trångt i början, jag ville inte komma för mycket efter. Men joggade ungefär i mitten av skaran. En svag lutning saktade ner många, när det planade ut och började gå nedför sprang jag om flera. Nedför är det bara att kötta på. Jag höll "lagom" tempo på platten och intalade mig om att loppet var långt.
Väggar, över, under, många folk i vägen, men gick okej. Ner till "mud lands", ett av mina sämsta hinder, får aldrig riktigt till det och blir alltid om"sprungen". Blöt och med skorna fulla av lera och några placeringar ner, sprang jag vidare.

Första "tekniska" hindret närmade sig, det låg högar av folk och gjorde burpees. Stängerna på armgången var blöta, ganska breda och "långt" isär. Det dröste ner folk. Jag tog det försiktigt, det var ett säkert hinder, men jag behövde koncentrera mig för att klara det. Där steg modet och jag löpte på, upp mot staden Orte.

till vänster sprang vi bort ur bild, till höger sprang vi ner.

Jag tog det varligt, men joggandes, uppför backarna. Nu var staden nära, över en inverted wall och vidare upp för några trappor. (här hade vi promenerat dagen innan) Upp till centrum och riggen. Jag var nervös att den skulle vara lika blöt som armgången. MEN, greppet var som limmat och jag kunde leka igenom. Även här plockade hindret folk och jag kunde ensam springa vidare över kullerstenen.

Lycklig att dessa hinder kom tidigt hade modet ökat ytterligare. Det kändes bra. Men höfterna fanns där och påminde mig om hur sleten jag egentligen var. (Ingen trötthet som påverkade, än...)

Ner för kullen som Orte står på och ut runt stora fält med olika sädesslag. Här kom några duktiga löpare om mig, för här gällde löpning för hela slanten. Några väggar och andra småhinder dök upp och den snabbaste km gick i 5-tempo. Rejäl trail, snarare än OCR.
Cat crawl (hänga upp och ner i rep) dök upp, och där stod Kalle och Robin. "Du ligger 8a" grymt jobbat!" ropade Robin. Maria låg ca. 10 min efter mig (+ 15min, så 25). Jag fick styrka av att veta att jag låg 8a, med tanke på mina förväntningar.

Se staden Orte i bakgrunden

Peppad lämnade jag fälten, Robin och Kalle, ner i ån. Jag var kissnödig, förstod jag medan jag joggade igenom vattnet. (hela loppet var jag kissnödig.. haha) Jag låg ensam hela vägen, upp på bron vi tidigare korsade åt andra hållet. 12km stod det på en skylt.

Nu kom spjutet, missade trots lite annat tänk denna gången. 31 burpees och vidare. Här gick iaf 2 tjejer om och jag pushade hårdare. Bära, dra och springa. Upp och ner, över kullar, igenom ån ytterligare, säkert.. 2-3 gånger. Jag plockade placering efter placering. Jag plockade till och med i de tunga, vilket gjorde mig otroligt stolt. Har alltid sett det som en svaghet.

Jag missade på ytterligare ett hinder, balans, vilket irriterade mig, det skall vara ett av de lätta hindren. Men är det one try, så är det. 30 snabba burpees och ut precis efter en annan tjej som också missat.

Jag hade ofta ryggar att hålla mig till, det är min favorit, att jaga. När målet började närma sig började också höfterna göra sig mer och mer påminda. Men jag visste också att uthålligheten är min styrka. Jag visste att de andra skulle sacka efter, att hinder för hinder skulle bli jobbigare. En tjej som såg riktigt snabb ut joggade förbi och jag tänkte "henne släpper jag inte", hon såg fräsch ut i steget. Jag närmade mig vid stockarna, och låg precis bakom henne då. Hon hade sackat efter. Upp för backarna och vidare, fortfarande före. Jag fixade åter igen slacklinen, men det gjorde hon med.



Jag hörde musiken från området nu, snart skulle vi gå i mål. Ner i ån en sista gång, och där valde jag rätt väg en gång, och hon fel. Sedan försvann hon bakom mig. Twistern gick stabilt, men är alltid jobbig, av någon anledning, det är inte det att det är dåligt grepp, men.. den gör ganska ont i händerna... Anyway. Runt området och ner, in bland folket. Det var många åskådare. Hindertätt och folk, det gillar jag. Nu kan jag styla. Jag låg 6a, och Robin vrålade att 5an gjorde burpees efter Ape Hang. Jag hade henne inom räckhåll. Jag drog lätt igenom armgången, när jag startade den var hon klar med burpees. Jag kastade mig ner under taggtråden, hon kröp fortfarande. "kryp, du har henne" "kötta bara" "KRYYYYP!!!" Grabbarna vrålade, jag kröp, det gjorde ont i mina knän. Sen kom Dunk wall och allt sket sig. Jag hade för hög puls för att våga mig under. Jag varvade ner och kom under. Nu var hon så långt före att det var kört. Slip wall och sedan A-frame. Över elden och in i mål! 6a, och grymt nöjd med min placering och mitt lopp, trots att jag snubblat på mållinjen och en kvalplats till OCR VM. (Hade inte räknat med det, så...)

Jag, Maria och Linda!

Haltandes gick jag igenom måldelen och ut till grabbarna. Nu väntade vi på Maria!!

Maria kom snart efter mig och hade sprungit ett grymt lopp, och precis som jag förutspådde kom hon 1a i sin åldersklass. Hon hör hemma i Eliten den traktorn! Nu håller jag tummarna att hon hakar på till Spartan EM i dolomiterna också!

Kroppen är slut efter 3 helger med slit. Inflammation i Peroneus (tror jag) och en mycket trött ljumske som smärtar vid promenad m.m. Benen behöver återhämta sig och inte tävla på ett tag. Jag längtar till vardagen och vanlig träning. Inför Spartan EM skall lite mer gren-specifik träning läggas in och schemat gå tillbaka till normalt. Under Kristi himmel-helgen åker vi till Öa för massa spring och chill. Längtar!


Tack och hej!
Clara

ÖST - Österlen Spring Trail, 60k Duo

Hej och Hallå!

 Rapport från Öst, spring trail 60k Duo, med Helene. Vi delade alltså på sträckan 60k, Helen fick ca. 33k "platt" sandlöpning och jag fick 27k backig fin-löpning. (Jag drog definitivt det längsta "gött"stået i alla fall!)

Vi åkte ner på Fredag efter jobbet och bodde på vandrarhem "Kuskahusen" (som jag VARMT kan rekommendera, kan bokas på booking). Fint boende lite "utanför", men nära till nummerlappsutdelning och målgång.

Jag kände mig otroligt lugn, vilket kanske var bra, då den andra i teamet var nervös och pratade konstant om olika taktiker och tankar och upplägg.

Vår sträcka var uppdelad så att Helene startade i Simrishamn och bytte av med mig i Brösarp, jag sprang sedan till mål, vid Christinehof Slott. Det blev ca. 33k för Helene, där över 10k var i sand. Hon kämpade tappert, så tappert att hon efter bytet blev sittande och inte kunde resa sig fören efter flera minuter. Jag fick en riktigt lättsprungen vacker trail-sträcka på ca. 27k med gröna (..okej, grön-gula) kullar, bokskog och sol.

So, here we go!

Vid start blåste det kallt, temperaturen låg nära nollan och vindarna kändes som minus. Alla som sprang ultrat och duo huttrade i hamnen, kl. 10 skulle vi starta. Strax innan start kom en rejäl regnskur som lite härligt blandades ut med snö.
Jag och en tjej vi precis träffat, som skulle samåka med mig till bytet, stod på kajen ovanför start, medan Helene stod i mängden av alla (400?) startande.
Säckpipan hördes spelande en klassisk låt samtidigt som tutan ljöd över vinden. De var iväg.
(eftersom att jag naturligtvis inte var med Helene här kan jag bara återberätta vad hon sagt till mig)

Helene - Sträckan startade med strandlöpning, en mil, samt senare även fläckvis. Snö och vind ven kallt i ansiktet snett framifrån, syd-ostligt, in från det kalla havet.
Hon höll ett stabilt tempo igenom sanden och tog i precis lagom, hon skulle inte vara färdig fören efter 33k. Det gällde att vara försiktig. Vid 15k och den enda långa backen gick hon och smsade samtidigt mig. Hon kände sig stark. Magen funkade, benen funkade, kroppen arbetade, ingen smärta i varken knä eller fot.
Vid 27k skickade hon ytterligare ett sms, fortfarande stark. Men nu började distansen kännas. Här kom branta kortare backar där hon nästan fick krypa upp, vid ca. 30k kom en genomträngande smärta från håll. Hon fick kämpa resten av sträckan.
Men inne på Bängtemölla gård, där jag (inte) väntade vid bytet log hon trots hållet!

Inne vid Bängtemölla gård, långt innan Helene kom

Jag - Efter start åkte vi ganska snart vidare till Bängtemölla gård, där jag och min nyfunna samåkare skulle byta av med våra team-mates. Det var kallt och trots min dry robe började jag frysa. Vi smackade på med ordentlig värme i bilen och drog dit.

Gården låg ca. 1k promenad från parkeringen, mysigt belägen vid en å. Det var lite mer lä här än vid havet, men kylan gick inte att komma ifrån.
Vi pratade med funktionärerna och lät tiden gå.
Jag åt lunch och gick en promenad för att försöka bli varm. Det gick inge vidare. Rätt som det var sade en av funktionärerna att man kunde gå in i ett av "husen", där en eld hade tänts.

Den värmen räddade nog mitt lopp. Jag satt där säkert 1,5h och väntade medan Helene kämpade ute i spåret. Jag fick uppdatering vid 15k och 27k. Där började jag räkna. Det var dags att klä mig för ett snabbt byte. På med Irock'en, jackan och västen. Ett toabesök. Nu kunde hon komma. Jag stod redo inne i huset när en turkos jacka kom springande.

Jag skyndade ut, kramade om henne, vräkte av mig Dryroben och löpte iväg.

Nu var det min tur. Flertalet duo-löpare hade redan bytt av men jag skulle minsann visa dem. Jag hade tidigt bestämt mig för att ha ett "gött"lopp, framförallt i början, så illa som jag tog slut på Edsvidsleden skulle jag inte ta slut idag!

Jag trampade på, det var lätt löpning, platt, gött, lite smålut, jag sprang om en efter en. Jag höll något lägre än 5 tempo ganska stabilt. Jag visste att det skulle komma backar, 600hm ungefär. Tydligen klättrade vi sakta hela tiden dessutom.
Jag hade ingen koll på placering, men ju fler jag sprang om, desto högre chans var det ju att någon av de tjejerna var i "duo - dam". Ultra-löparna var starka och gav mig sån inspiration, att de höll ett tempo strax under mitt är helt galet. I 6 mil liksom!

Vi kom fram till de vackra kullarna där det bara spratt i mitt sinne! upp och ner, vissa nedförslöpor var fantastiska och jag var nära till vår-skrik.
Jag höll koll på både känsla och puls, det rullade på och när jag, vad jag trodde, hade ca. 10k kvar förberedde jag mig för att börja pressa lite.
För att fortsätta hålla tempot skulle jag snart behöva ha det lite obekvämt. Vid ca. 20k började jag tappa "go-känslan" för att gå över till vilja och pannben.

Den vackra naturen fortsatte, jag började känna mig sleten, men jag skulle fa* plocka fler duo-löpare. Nu började magen göra sig påmind. Med både frukost och lunch förväntade jag mig inget annat, men hoppades, det gjorde jag.

Det började bli rejält tungt, jag sprang förbi en man, med en skylt 4,5k kvar till Christinehof Slott. Nu var det bara att pressa. Nu var det ingen vila kvar. (bara ett snabbt toabesök utan konsekvenser)

Jag började känna igen mig.
Där, där var slottet!

Upp för de sista trapporna vid sidan av slottet, upp på grusplan framför byggnaden och in över mållinjen. Där kramade jag om Helene som stod och hejjade för glatta livet! Hon viskade spänt "jag tror vi kommit 3a"...

Jag lade mig ner i gräset på min Dryrobe och stretchade medan Helene gick upp till resultaten och kikade. Äppelmusten från Österlen smakade smaskens. Jag hostade som vanligt efter hård ansträngning. Jävla skit också!
Resultatet var inte uppdaterat ännu, men ett dam-lag hade gått i mål. Vi väntade med spänning till nästa uppdatering. Jag gick ner till bilen för att byta om till torra kläder. Vi hade på känn att prispallen väntade. Precis som jag öppnade backluckan fick jag ett sms... Vi kom 2a! Vi hade fan kommit TVÅA!

Världens snyggaste prispall?

Efter prisutdelningen satte vi oss, sjukt nöjda, i bilen och började den ca. 4h långa resan hem.

Både jag och Helene hade gjort vårt bästa idag. Det hade resulterat i en andra plats bland damerna och en 11plats totalt, bland 61 (?) lag. Jag jobbar på att se det för den prestation det verkligen är. Att kunna springa ca. 30k trail är starkt, att kunna PRESTERA på ett 30k traillopp är ännu starkare. Oftast hamnar tankarna lite fel, framförallt när man sprungit bredvid män och kvinnor som sprungit 60k. Känns som att 30k är en fis i rymden då... Jag försöker inte bli blindad av den lilla bubblan vi befinner oss i, utan se det utifrån. Ibland behöver jag det för att känna mig nöjd och stolt.

Tack och hej!

(på långfredag kör vi ultraintervaller och landar förhoppningsvis på ca. 50k)