Eftersom att jag redan för ett tag sedan beslutat mig för att hoppa av eliten stod jag nu, väst-lös med ett förvirrat leende på läpparna. Jag hade sovit gott på natten, jag var inte nervös, jag såg fram emot att springa och jag ville vara stark.
Vi kom sent på fredag kväll och efter en liten promenad på området kröp vi ner under våra täcken i bilen. Mysigt. Jag hade koffein i systemet och hade svårt att somna tills det började gå ur. Vi vaknade när klockan ringde, solen hade gått upp och värmde en annars kall morgon.
Vi kröp sakta upp ur vårt lilla ide och livet kom tillbaka, vi packade i ordning bilen direkt och stoppade sedan i oss maten. Under tiden kom det fler och fler till parkeringen, några vi kände, många okända.
Idag hade jag inte brådis, jag var lugn fast ändå peppad. Jag skulle göra ett bra race, för MIG, inte för någon annan, inte för några poäng. Solen sken på Holmenkollenbacken, men vinden var isande kall innan klockan började närma sig 10, och elit-herrarnas start. Jag hade hunnit prata lite med Maria och Linda innan dem båda var redo att inta elit-damernas start. Alla undrade hur jag kände mig, just då kändes det bra, men även lite.. tomt på något vis. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag kan göra, men utan elit-linne är man anonym. (än så länge) När mina "konkurrenter" exploderade iväg uppför den första backen passade jag på att fota dem i det mjuka motljuset, och den bästa, första höstdagen!
Jag värmde upp med knappt en km löpning och lite rörlighet. Jag visste att banan skulle ge oss 100% direkt. Ingen platt löpning att "värma upp" med. Här skulle det vara stentufft, hela vägen fram. Eftersom att jag nu dessutom fick springa med en vanlig startgrupp var jag noga med att spränga iväg tidigt. Man tappar mycket på att vänta vid hinder. Mål 1: vara första tjejen i gruppen. Medan jag köttade upp för de första backarna och över halmbalarna gick det smärtfritt. Jag hittade hyfsade luckor och kunde kämpa på. Jag dundrade förbi både tjejer och killar, blev omsprungen av någon, som jag senare kom ikapp och så vidare. Vi kom ut ur den första skogsdungen där jag köttat på för att ligga först (av tjejerna), första bärhindret. Dem små påsarna väger inte så mycket så jag höll en jogg trots snäva svängar. Jag kastade påsen och släppte på ner för asfaltsbacken mot dragons back. jag letade lucka och kunde obehindrat komma upp. Tror aldrig dragons backen gått smidigare, stod dem närmare varandra idag? (eller var det bara att mjölksyran inte tagit mig ännu)
Efter ring slide skulle vi snart vända upp mot trampolinerna, det enda jag tidigare skulle fasat för. Jag tog bestämda steg mot straffrundan. Den var lång, backig och med kraftig terräng, när vi var tillbaka fick vi springa runt den lilla pölen i grovt grus. Vi fick vad vi förtjänade och jag tappade många placeringar. MEN, munnen log och jag hade inget mentalt sammanbrott! FAN va skönt det var! (nästa säsong hoppas jag dock att jag, om så med gråten i halsen ATT jag faktiskt hoppar)
Nu gick det uppåt igen, trapp-hindret, enkelt, vidare igenom träskmarker, det var kallt, men eftersom att jag inte badat tidigare, svalkande. Jag kom upp till swing walk, där Robin stod "ta fast lane, den är enkel idag, varannan lång" Jaja, utan några poäng att jaga och blöta händer "kastade" jag mig in bland nunchucksen... Vilket öde. ÄNNU en straffrunda, jag hamnade efter på de låga A-hindren och folk var genast i vägen. Efter Robins lurerier fick jag snabbt upp farten och kutade förbi dem som hunnit ikapp efter straffrundan.
Det är i dessa lägen man skall testa det man annars fegar på och kör det man VET är enkelt. Idag var dagen. Nu gick det ner mot området igen och snart var platinum-riggen framför mig. Robin hade sagt att även denna var enkel idag.. Fast lane'n alltså. Jag kastade ett snabbt öga, vilka grepp var det, vilken ordning satt dem i... Idag skulle jag fasen klara det! jag andades och klättrade upp till den första flying monkey'n. Jag arbetade mig sakta och stabilt igenom min första Fast lane på riggen. YAY! vinst!
Vidare, upp för repen, mycket styrka kvar, vidare nedför, traverse walls, brant nedför, bara att släppa på , körde om 3-5 pers som bromsade sig igenom nedför. (tackar min backträning för detta.. man måste träna på att springa neråt också!) Stock i nedförsbacke och upp igen. Nu närmade sig första riktiga vattenhindret för mig. Förra året var det så kallt att jag nästan tappade andan halvvägs.. Så mina tankar gled mot straffrundan när jag såg den.. den lockade på mig, men jag sköt undan tankarna och fjantade mig i vattnet på stegen. KALLT!
Efter simningen, traverse rings, lätt, vidare uppför, här var det brant, jag gick mycket men sprang så fort pulsen gick ner lite. Benen är stumma nu, det kalla vattnet och de branta backarna.
Ovanför backarna kom de glashala ninja jumpsen, jag gled av trots att jag tog det säkra sättet. YTTERLIGARE en staffrunda till samlingen. Men jag var inte så ledsen, planken var så blöta och hala nu att ingen klarade det, alla ramlade, några lindrigt, några värre.
Nu var jag ikapp qualifier-tjejerna. jag jagade förbi flera av dem och kände mig stark. mål 2. avklarat.
Lite enklare hinder, sternum checker, halmbalar, jeep dunkar och längst upp, med utsikt över fjord och oslo, fast lane på ringarna.
Nu var jag ensam, jag pressade på mot mål, det var inte många hinder kvar. Jag hade kommit ikapp Anna vid jeepdunkarna, hon lämnade av dem när jag tog dem. Jag hoppades komma ikapp innan mål... efter några väggar och dips walken såg jag henne i armgången.
Flying monkey, en favorit, styrka, smidighet, säkerhet, greppstyrka, flyga! Förbi, medan Anna precis hade var klar med kryphindret. Vi pratade lite på vägen till den sista branta backen ner, innan holmenkollenbacken. (springer vi för sakta om vi kan föra konversation eller? >_<) Hon var så stolt, för hon hade äntligen klarat sin första fast lane, ringarna. Hon är så jävla grym, nu skulle hon jaga mig uppför branten och vinna sitt bästa race i år! Hoppas hon fick lite eld i baken av att jag gick förbi ;) Jag kröp på alla fyra upp för backen men släppte greppet och "sprang" de sista metrarna.. Det måste man!
 |
| (ja, varför vara arg när man kan vara glad?) |
Trots en sketen 26de placering kände jag mig jätte nöjd med loppet. Hade jag kört elit hade jag naturligtvis pressat mig mer och förmodligen haffat en bättre placering, och kanske haft ondare i kroppen på söndagen. Men just denna gången var det kul att bara köra ett "lagom" lopp. Jag skall maxa mig till VM och har bara 1 trail-lopp kvar innan det är dags. Jag hoppas kunna göra bättre ifrån mig än förra året så lite nervös är jag allt. (Trail-loppen brukar jag annars MEST se som ett grymt träningspass) Jag vågar ändå hoppas på en tid runt 1h och 45min... pew!
Race rapport kommer la snart från Risveden också.. (postar äntligen på fredagen .. nästan en vecka efter loppet. bra clara!)
Kör hårt!
 |
| Grymma brudar ❤👏! |
