Monday, 7 October 2019

Spartan World Championships 2019

Nations parade på fredag, jag, Jennifer och Maria.
Skriver...
Måndag 30 sep... 


Jag börjar skriva min race rapport redan på flyget hem. (Men skriver färdigt resten hemma)

Jag vill ha loppet fräscht i huvudet. Som många kanske sett så blev vädret i Tahoe en riktig snackis. Det blev det även på plats, jag och Maria velade, ungefär 1000 gånger fram och tillbaka om vad vi skulle ha på oss under tävlingen. Jag återkommer med beslutet.

Första löpturen, runt denna sjön "Fallen leaf lake"
Jag har Robin hade varit på plats i USA nästan en vecka innan Maria anlände på tisdagen. Vi spenderade 3 nätter i South lake Tahoe där vi på onsdagen sprang ett lätt distanspass ca. 13,5k och sedan på torsdagen ett "snabbintervall" pass på 6k. (Ca. 7 fartökningar a 100m). South lake Tahoe bjöd på sol och perfekt väder, men rapporterna om den kalla helgen strömmade in.

Vi kollade väderleksrapporten ungefär 20 gånger varje dag, men vädret och kylan var oförändrad. Vi sökte råd från erfarna OCRare, swimrunnare och triatleter. Vi diskuterade och funderade, vi var rädda. Vi var rädda att vi inte skulle klara loppet och för vår framtida hälsa. Hypotermi är inget man gärna vill ha, det kan orsaka ett antal svåra skador på kroppen. Jag hade fått känna på en "mildare" variant under fjolårets Spartan VM... Jag var livrädd för att må så igen.

Efter lite farande i "byn" hittade vi båda två neoprenkläder. Jag köpte en "jacka" och Maria kortbyxor och en tröja. Vi kände oss nu lugnare. Vi sökte efter lanolin, men utan framgång.


På fredagen tog vi oss uppåt och till Truckee, ca. 20min från Olympic Village/Squaw valley där tävlingen gick. Vi bodde på Best western plus som visade sig servera resans bästa frukost. (Sjukt Nice inför en tävling)

Under fredagen gick vi Nations parade tillsammans med Jennifer, en av två andra svenskar som var på plats. Vi lyssnade och pratade om klädval och tävlingsnerver. Vi kom på att "handvärmare" kanske kunde vara bra. Sagt och gjort drog vi till ett apotek (typ världens största?) och införskaffade några var. Dessa skulle visa sig vara en av det avgörande delarna i vår utrustning. Idag var vilo- och ätardag.

Vi hade alltså fortfarande inte 100 valt vad vi skulle köra i för kläder. Vi visste att det skulle bli avgörande. OCR är inte bara ett lopp, det krävs att man är förberedd och har tänkt igenom både klädval, kost och träning (m.m) innan. Denna gången hade varningarna om vädret kommit tidigt, så vi hade god tid på oss att vela många gånger. :)

Maria någonstans i ett berg...
Lördagen kom och de som inte körde världsmästerskapet skulle köra sitt lopp. (Vårt hölls på söndagen) Innan vi åkte ut till området körde vi 4k, med 1k kontrollerad snabb fart. (I svagt nedförslut dessutom, toppen för lite ego bost)

Väl på plats bjöds det på Beast och Ultra. Nu hade vi chansen att se vad de tävlande hade på sig för kläder och utrustning. Dagen var några grader varmare än vad vi skulle få, men de hade ändå snö på toppen. Vi hade dratt på oss mycket kläder för dagen men började ganska snabbt frysa i de kalla vindarna. Vi plockade ut startpaketen och kollade lite på löparna. Precis innan vi började dra oss hemmåt kom regnet/snön. Snöblandat regn i dalen och snö längre upp.

Det var först på lördagen som vi började närma oss beslut om kläder. Men efter en instagramhändelse från en erfaren Spartanlöpare började beslutet åter att förändras. Vi hade utrustning så det räckte, men VAD skulle vi ta med och på?

Jag skulle starta 09:30 på söndagen och Maria 11:00. Vi hade med andra ord gott om tid att sova på natten, äta frukost och ta oss till området.

Klockan var ställd på 06:45 när vi gick och lade oss på lördag kväll.

Jag hade haft hög vilopuls några dagar och kände mig inte alls bra i kroppen. Ätardagen hade sabbat magen och min mentala hälsa. Löpturen på lördagen hade gått väldigt tungt och jag började misstänka att jag skulle ha samma känsla på söndag, som jag hade under Salomon 27k. Jag var rädd, ledsen och inte det minsta peppad. Jag önskar att vilan och sömnen hade fått vara bättre, men nu var det såhär. Det är svårt att beskriva besvikelsen och den trasiga känslan när kroppen inte är sitt bästa, utan sitt värsta, inför årets viktigaste tävling. ...

Efter ca. 9h av utslagen sömn ringde klockan. Jag hade packat iordning mitt kitt kvällen innan.

Beslutet landade i detta;
På mig från start: VJ Irock, låga tjockare Saucony-sockar, långa Skins-tights, (sporttopp) en tunnare långärmad sporttröja, underställströja, min orangea vattentäta vindjacka från Haglöfs. Löparvantar. 1 buff runt huvudet och en buff runt halsen.
Vätskevästen: 5 gels, 5 dl vätska med vätskeersättning, 3 par handvärmare, 1st tom 2 L fryspåse för vantarna, 2 st tomma fryspåsar för min jacka, och en dubbelpåse med torrt ombyte.
I ombytespåsen: 1st merinounderställströja, 1st sporttopp, 1 par långa 2xu-thights.

Vattenhindren skulle komma ganska tight in på varandra. Vi fick redan dagen innan veta att Dunk wall var avstängd - då man måste under med huvudet på det hindret.
Så planen var som följer: "Ape hanger" skulle komma först.
På detta hinder blir du inte blöt om torson, utan mest underkroppen. Så antingen lämna jackan på eller knyta den runt huvudet. Vantarna ner i plastpåse.
Efter ape hanger skulle simningen komma. Här var planen att ta av sig jackan och lägga den i två plastpåsar och trycka ner i västen. Vantarna ner i plastpåse.

Jag åt en ordentlig frukost, "uffla" inkluderat, (Våffla alltså) medan jag slösurfade. När vi var åter på rummet och skulle göra oss redo för avfärd såg vi meddelande från Spartan Crew: Alla starter framflyttade 2h! På grund av snöfallet och regnet, som senare frusit, kunde funktionärer och sjukvårdare inte komma upp på berget. De skulle behöva preppa banan för vår säkerhet.

Skriver...
Fredagen 4 okt...


Snart presenterades också vilka vattenhinder som skulle vara öppna. Jag och Maria hoppades IN I DET sista att simningen skulle bort, men... självklart var både den och Ape hanger öppen. Våra hjärtan sjönk medan vi skrattade, istället för att gråta.. "asså, det här är sååå sjukt"... (någon som instämmer?)

Vi chillade bara på hotellrummet tills det snart var dags att sticka till området, igen. Strax innan avfärd gick jag ner till frukosten igen och konsumerade ytterligare lite frukost. Nu hade jag fått i mig rejält med energi inför loppet. Jag visste att klockan skulle hinna bli mycket innan jag fick äta igen.

Väl på området försökte vi hålla oss varma, vi hängde i omklädningsrummet tills killarna startade... De går snabbt när de skjuter ut från start. Jösses. Jag var inte alls lika nervös som förra året, jag kände på mig att mycket skulle handla om kylan i år, mindre OCR-lopp, mer överlevnads-lopp. Jag joggade bara lite innan och körde lite stretch, rörlighet. Det viktiga var att hålla sig varm.

LOPPET

Snart fick vi samlas i startfållan. Jag hamnade längst fram, men lät snällt de snabbaste passera förbi. Jag pratade med några tjejer medan alla samlades, tills speakern började tala. Jag såg några tjejer jag kände igen, bland annat hade vi Ulrikke Evansen, den enda andra tjejen från Skandinavien i år (?). (hon fick tyvärr bryta och vad jag läst i efterhand låg hon riktigt bra till tills dess. Men hon var inte ensam om att bryta...)

Talet hölls kortare än vanligt (tack och lov) och rätt som det var gick starten och vi sköt ut ur startfållan!

Benen hade fått bly i sig, båda två. De vägde MINST 10kg extra, styck. Den där känslan som infann sig under Salomon 27k... haha, den var ingenting. (efteråt berättade Maria att hon hade precis samma känsla) Troligtvis var det den höga höjden i kombination med väder och vind. Jag hade i alla fall fått över en vecka att anpassa andningen till höjden, det hördes när jag joggade... och senare promenerade förbi många tjejer.

Jag startade som vanligt i lagom tempo, hetsade inte iväg på ett långt OCR-lopp. Jag vet att man är ute länge och jag vet att ett medeltempo hela vägen är bättre än att bränna ut sig efter 2km. Hela första stigningen plockade jag placeringar. Vi var många som gick i branterna och sprang på platten. Men jag höll taget. Jag hade svårt att jobba upp pulsen eftersom att benen var så tunga. Ser jag tillbaka på snittpuls under loppet har jag aldrig haft så låg, men benen gick inte snabbare helt enkelt.

Vi kämpade, första stigningen var drygt halva antalet höjdmetrar. Jag blev varm med mina två underställströjor och jacka, men kylan skulle komma, det var jag säker på. Först kom den lägsta väggen. Sedan fortsatte det uppåt igen. När vi närmade oss toppen kom de första "riktiga" hindren, monkey bars och inverted wall. Lätt, passerade ytterligare tjejer.

Mer uppåt, snart skulle det komma fler hinder, fler möjligheter att vinna placeringar och tid. Min styrka är just hinder och jag vet att många "Spartaners" styrka är löpning. (vädret var ju inte så förlåtande för händer och grepp heller...)
Först Z-wall, försiktigt, men lätt. Den är alltid lurig, lätt att halka. Bucket carry, nu började jag komma ikapp de snabbare löparna. Detta bärhindret har alltid varit tufft för mig, jag har svårt att bära hinken på ett bra sätt, jag tror mina korta armar är ett av problemen. Styrkan skall det inte vara något fel på.

Jag tappade ett par placeringar där, men de var inte långt ifrån när vi tog oss över Bender. Direkt på Bender kom spjutet, som jag aldrig träffat. Jag fiskade upp spjutet, lade repet på andra sidan av staketet, vägde in spjutet i handen, tog i denna gången. PANG, TRÄFF!! I glädjerus spurtade jag vidare, förbi alla tjejer som låg i leran och gjorde burpees. Olympusväggen dök upp efter en liten backe och i all iver han jag komma ungefär 2 grepp innan jag druttade i baken. "jävla skit" han jag tänka, ofokus efter träff på sputet. Orutinerat. Men här var det inte vatten och lera i burpee-området i alla fall.
Direkt på kom Armer, en atlasboll i kedja, första gången för det hindret... lätt.
Jag sprang vidare och hade fortfarande lite adrenalin från spjutet. Benen var fortfarande helt stumma och vägde bly, men jag kämpade på så gott det gick. Jag tappade inga placeringar på väggen trots allt.
Riggen dök snart upp, det var tätt med hinder. Men jag hade mina handvärmare, i händerna, i vantarna. Det BÄSTA beslutet någonsin, handvärmare!! (Kan varmt (!) rekommendera det på kalla lopp!) Här låg också folk och gjorde burpees, men jag gled igenom, trots att jag behövde ta i lite på de korta repen.

En kort tyrolean travers och sedan första "vattenhindret" - Ape hanger. Jag tog av vantarna och lade dem i sin plastpåse. Sedan druttade jag i vattnet, upp för ett rep, med isklumpar vid vattenkanten. Bra grepp, säker stigning upp i "repstegen/armgången". På nervägen poserade jag för fotografen innan jag slog i klockan och släppte taget för att åter bli blöt och kall.
Vattnet kom upp över jackans nedre kant, men inte mer. Det var ISKALLT. händerna trycktes ner i vantarna igen medan jag kastade mig ner under taggtråden. När benen är is, då gär det JÄVLIGT ont att krypa på grus/steg/lera. Det tog lite tid då jag konstrade massa i försök att slippa bli blöt om handskar och slippa få ännu ondare i knäna.

Atlas carry kom strax efter, lätt, slip wall, lätt...

Nedförslöpa till ytterligare ett av de sjukaste hindren på tävlingen. Double sand bag carry... Kan det vägt.. 20 kg x 2? Av löst packade, avlånga sandsäckar. Otympligt och OTROLIGT tungt. Jag kastade upp första över axlarna, och tänkte bära den andra framför mig... För tungt, måste ändra. Fipplar, lägger ner, tar nya tag. lyckas få upp vardera påse över vardera axel. Där låg dem "bra". Jag började traggla mig ner för backen. Det gick sakta,.. men säkert. Det låg två påsar i mitten av backen, utan ägare... hade någon brutit här?.. Jag hörde hur en kille vrålade bakom mig, han tog i ALLT han kunde. Jag gick förbi en tjej. Jag fick ta lite omtag, men kämpade på. Det började göra ont.. Hela kroppen trycktes ner mot marken, axklarna och ryggen värkte. Men jag gick. Jag vägde plötsligt nästan 100kg... Jobbigt. (påminn mig om att aldrig gå upp så mycket i vikt 👆 ) Jag såg ytterligare två tjejer framför mig, de kämpade, de fick inte till de, de hade ont. Jag gick SAKTA, men framåt. jag fick inte stanna. Ju längre jag kommer, desto snabbare är det över. Förbi tjejerna, de hade stannat. Killen bakom mig vrålade fortfarande.. undra om han skulle klara det?
Under Marias framfart såg hon minst två killar som svimmade under detta hinder, de var så tungt, de tog i så mycket att de tuppade av. Folk hade skrikit efter "medic" och andra hade bara lagt sina säckar i backen och brutit. Det var en krigszon. Helt sjukt.

Efteråt kändes det som att ha vingar... Jag hade inte stannat en enda gång, jag var riktigt nöjd över mitt jävla annamma!

Simningen, det både jag och Maria fasat för, skulle snart tona upp sig framför mig. Jag ville inte. Hela hjärtat och kroppen och hjärnan bara.. "NEEEJ!!! gör inte detta".. Jag tvekade aldrig på att jag skulle klara det. Men att frivilligt simma ca. 50m i 4 (?)gradigt vatten, med snö, isande vindar och minusgrader runt omkring, det gör man inte. Idag var det tävling, Spartan World championships, så idag skulle jag ändå göra det.
Av med jackan, ner med den i plastpåsar, av med vantarna, ner i plastpåse. På med en kall, blöt flytväst (med is/frost på). Ner till simningen. "Tänk på att vattnet är varmare än vad det är i luften" Sade funktionären som stod vid vattenbrynet och dubbelkollade att västen satt ordentligt. Det lättade faktiskt mitt sinne medan jag försiktigt steg i. Andas, andas, andas, simma, ju snabbare desto kortare tid i vattnet, andas, andas.... Jag var uppe. Direkt bet vinden, jag skyndade upp dit flytvästarna skulle ligga.

Av med västen, det började bli kallt, händerna blev sämre och sämre, det gick fort. Ur med plastpåsarna, jacka, mitt torra underställ, min torra sporttopp. Skulle jag skita i byxorna? Jag slet av mina blöta kläder, sporttopp inkluderat, jag sket i om någon såg. På med torrt. Det var knöligt, man var ju fortfarande blöt. Fick på mig allt. Nu gjorde händerna ont och jag hade förlorat förmågan att greppa saker. Jag sket i byxorna, det skulle hinna bli för kallt. Ner med allt i en påse och sticka iväg.
På med vantarna och in med värmepåsarna i nävarna... Nu måste jag få upp värmen!

Löpning började nu gå neråt mot området igen. Enligt kartan över hinder skulle nästa tekniska hinder vara monkey in the middle, men den kom först där nere. Fingerspetsarna på vantarna hade blivit blöta, så jag undvek att sticka ut fingrarna. Det tog en stund att få på sig när händerna inte gick att använda.

Kort kryphinder för att korsa banan, halvvägs ner kom 2 st väggar. Händerna började bli varma nu. Kroppen kom tillbaka, torson var varm. Jag skulle klara det. Fötterna hade typ ingen känsel, men det var ett mindre problem.
Jag tog av de halvblöta vantarna och använde ärmarna på min tröja istället. De var torra, och tillsammans med handvärmarna funkade det bra.

Nere. Helix (nytt hinder för mig), rope climb, där stod en av tjejerna jag pratat med vid starten. Hon fick en torr tröja av sin bättre hälft (?), Bröt hon där, eller fortsatte? Förhoppningsvis bröt hon då det är regelbrott att ta emot något ut efter banan.

Monkey in the middle - Twister, armgång, twister. Jag hade kollat på hindret innan, jag kände mig ganska säker på att jag skulle klara det så länge händerna var okej och hindret inte var blött. Allt klaffade.

A-frame, the box (nytt hinder för mig) - Nu började det gå uppför igen. Solen började titta fram liiiite då och då. Jag började vandra, bestämt, upp, upp, upp. Det var "varmare" nu och jag var säker på att jag skulle kunna gå i mål. Det var fortfarande ca. 6-7km kvar, men de skulle bli "lätt". Pipe lair (nytt hinder för mig), Stairway to Sparta (nytt hinder för mig, liiite lurigare) och sedan Vertical Cargonet (nytt för mig). Nu började det gå nerför igen. Jag hade plockat placeringar på vägen upp. Duktiga löpare som inte pallade mer, de branta uppförsbackarna tog knäcken på oss. Men jag marscherade på.

Hurdles kom när jag snart var nere, jag sprang förbi ett par killar på vägen ner, elit-killar?

Sand bag carry, NERE, på området. Det stod mycket folk här. Det kändes så sjukt härligt. Det var tungt och mentalt att bära den lilla sandpåsen... Den var mer än hälften så lätt som den tidigare (med två), men än dock så tung efter ca 21km.
Direkt efter kom Beater, (nytt hinder för mig) som är en armgång med roterande stänger x 3 mitt i. Kul hinder, enkelt.
Välta däck, A-frame och sedan in på torget i Squaw Valley, in till Hercules hoist.

Jag hade trott att jag kanske som allra bäst närmade mig plats 20, Det var så många före mig i start. Men efter ett tag ute på banan måste jag mösat mig förbi en stor mängd tjejer, och kanske killar också. Mitt stabila tempo och mängden avklarade hinder gav mig en fördel idag. Att jag klarade av ombyte och hade varma händer inför varje hinder blev allt denna tävlingen.

Robin hade peppat mig när jag kom in på området, "du ligger typ 12-13-plats!!" Han trodde det inte, jag trodde det inte. TRETTON, vad hade hänt!!

Jag sprang i mål och har aldrig varit så full av skratt, gråt, glädje, trötthet, lättnad. Så sjukt glad och nöjd med min insats. Att jag under hela tävlingen kämpade på, jag stannade inte, jag lyfte tungt, jag tog hindren snyggt och klarade spjutkastningen. Jag är sjukt peppad in för försäsongen och LÄNGTAR till nästa Spartanlopp. (När blir det? Mallorca i Mars?)

Det börjar försvinna, minnet av rädslan innan loppet. Sker det igen, ett sånt här kallt lopp, då kommer jag vara beredd. Jag kommer veta hur jag skall klä mig för att klara det. Alla känslor börjar lägga sig och tävlingen börjar sjunka in.

Årets sista tävling, blev helt klart årets bästa och.. sjukt nog, roligaste. Utmana sig så som vi fick göra, det är fan det roligaste som finns!

Precis efter målgång... Behöver jag säga att det betyder allt att han är med?

Jennifer, jag och Maria - vi var 3 svenska tjejer med, vi gick alla i mål!
Direkt efter Marias målgång.. Kallt och jävligt och en dålig bild, men... vi var fan i mål!

Jag är så tacksam över att jag fick dela detta loppet med Maria, vi kommer vara de enda personer här hemma som faktiskt förstår hur sjukt detta loppet var. Vi kommer alltid ha med oss denna tävlingen och är en erfarenhet rikare. En tuff, hård, karaktärsbyggande erfarenhet rikare.

Nu skall jag "vila" i två veckor, sedan gå på min försäsong, längre löpturer, mer styrketräning och klättring står på schemat.

Tack och hej!

(med reservation för att inte allt är 100% enligt tidslinjen och sååå)

Friday, 5 July 2019

Spartan European Championships Dolomiterna

1. Jag älskar Alperna!
2. Jag drack Prosecco!
3. Idag har jag anmält mig till Spartan World Championships i Tahoe!




Här kommer en full Race-rapport, hela vägen från Italienska Alperna.

För knappt en vecka sedan skrev jag föregående inlägg. Läs igenom det först. Det ger förståelse för en del i detta inlägg också.

Resan ner gick bra, det tog ca. 22h, vilket var ungefär vad vi tänkt oss. Blir alltid lite köer, och så måste man ju kissa också.
Vi åkte direkt till Alleghe, där vi mötte upp trion, Maria, Kalle och Jonas. Vi hade tänkt bada, då temperaturen visade ca. 38 grader, (alltså inte 28, utan, TRETTIOÅTTA!) men kom inte riktigt intill. Vi fick i alla fall kollat upp var vi skulle hämta ut startpaketet på fredagen.
Vi käkade MASSA pasta som vi lagade själva "hemma" i lägenheten i Falcade. (ca. 20min bilfärd från Alleghe)

Jag och Robin somnade som två stockar och vaknade inte fören 6tiden på fredag. Jag och Maria gick ut på en löptur innan frukost. Vi fick mycket häng och chill gjort innan vi åkte till Alleghe igen. Vi käkade lunch, och denna gången badade vi lite i floden som rinner ner i sjön i Alleghe. Iskallt, såklart. Men SJUKT gött, när termometern åter visade 37 grader. Sedan gick vi för att hämta ut våra startpaket, medan grabbarna käkade glass.
Logistiskt blev det mycket fram och tillbaka, då vi senare skulle gå på den obligatoriska briefingen alla Eliter och Age Group-löpare skulle vara med på.
Handla, hem, chilla, och tillbaka.
Åter igen inget vettigt som sades under briefingen och vi återvände hem för att trycka mer Pasta.
Jag skulle starta 08:10 och Maria 09:10 på lördag morgon.

Det vi diskuterade mest var nog hur vi skulle göra för att inte dö av värmeslag ute på bergs-sluttningarna. Vi var både ödmjuka för loppet framför oss, jag med skada och Maria, som aldrig gjort något liknande. Vi drack mycket, åt salttabletter och resorb. Vi kunde inte mer än så. Nu skulle vi välja vätskeersättning och/eller sportdryck i våra vattenflaskor, ta me salttabletter?, gels, osv.

------ Loppet! ------

Ja, om ni nu läst föregående inlägg vet ni hur jag mådde i övrigt.
Klockan ringde 05:20, tryckte frulle och åkte iväg. Jag var så redo man kunde vara.
Upp med liften till området ca. 1400möh. SÅ vackert. Att bara få vara där hade varit tillräckligt. Tjejerna såg starka ut, jag var INTE redo för detta fysiskt/styrkemässigt. Allt jag önskade var att jag skulle få ta mig runt.

I starten träffade jag Yoanna och Marie, två tjejer jag vet att jag kan ta rygg på. Men jag tänkte, "kanske inte idag, utan riktig träning i 2 månader har jag nog inte mycket att ge". Direkt efter start var det en uppförsbacke, jag tänkte inte släppa gänget där, för snart skulle det komma en nedförsbacke, där plockar jag alltid. Sedan skulle jag gå på min strategi, för att ljumsken skulle hålla så länge som möjligt.

Starten gick. Jag gjorde precis som planerat. Kom ut typ mitt i klungan, något senare. Marie och Yoanna spurtade iväg och när andra uppförsbacken kom började jag omedelbart min marsh.

Planen var att hålla pulsen nere för att inte dra på mig för mycket mjölksyra, (då blir benen trötta och  skadan kommer göra sig påmind snabbare) jag joggade så fort pulsen var OK och gick när jag behövde.

Det fortsatte uppåt tills första toppen var nådd. Tror det var Ape hang som var första utmanande hindret. Med uppsvällda händer fick jag ta det försiktigt, var aldrig nervös att jag inte skulle klara det, men safe'ade. Där var även Robin och fotade. Kul att se honom längst med banan, det ger alltid energi. Jag följde en rysk tjej, som under mud lands fick lite längre distans från mig. Dessa mud lands var de sjukaste jag varit med om, inte så många, men HÖGA och rejält branta. Jag kom knappt upp vid en av dem.
Helt utpumpad. Sedan fortsatte det lite uppför till.
Minns att twistern kom ganska tidigt. Sedan lite armgång. Repklättring, travers-rep Totalt var det 5 bär-hinder, två gånger pancake, en stock, en kedja, en bucket carry, (som man fick fylla själv). I år var de inte jättelånga, så det gick lätt att övervinna mentalt.

Nere på området igen var det dunk wall, som INTE kostade mig en placering i denna gången. Det var iskallt, men med 37 grader så var det gött. Efter målområdet var det dags att börja mörda benen uppför igen.

Två balanshinder, två draghinder, upp och upp. När vi andra gången nådde en topp började det bli riktigt jobbigt i benen. Jag hade marscherat på ordentligt bra och låg på typ en 20 placering. (vilket gav mig kraft). På vägen ner efter ca. 15-16 k började ljumsken göra sig påmind. Men inte fören efter ca. 17-18km började jag smått halta. Fokus kopplades om och jag tänkte ännu mer på "väster först"... som "tur" var kom ytterligare en riktigt tung uppförbacke innan vi skulle ner mot mål. Jag stannade och stretchade fort flertalet gånger efter 18k. Under sista delen av banan började jag sakta med säkert gå om tjejer. De flåsade ordentligt tungt och jag märkte att de tappade snabbt när jag gick om.

På sista balanshindret låg en tjej jag inte sett tidigare och köttade burpees. Det var det hindret jag missade på tidigare, denna gången hade jag bra fart upp och klarade det.
Jag gick förbi henne. Nu var det snart mål. Undrar om jag skulle klara av att hålla henne bakom?
Det började gå nedför, precis som alla andra nedförslöpor var den för brant för att släppa på. (framförallt med en skadad ljumske) Nu visste jag att jag skulle klara det. Det hade varit ett lopp där funderingarna låg mest på steg och hinder och mindre på placeringar.
Ordentligt teknisk, superbrant nedförslöpning till målområdet, nu var det bara två riktiga hinder kvar!


Jag hade tränat på spjutkastningen hemma, nu skulle det kanske gå denna gången. Men icke! Det var i alla fall närmare än någonsin. Nu fick jag kötta mina första och sista burpees på loppet. Jag höll huvudet högt och kikade bakom mig, tjejen jag gick om var ikapp. Men hon missade också spjutet. Utmattad efter mina burpees gick jag vidare till riggen, och sista hindret.

Fokus, skaka lite i händerna, och köra. Lätt. Glädjeskutt över elden och i mål!

I sjuk"tältets" skugga

Jag snackade snabbt med de andra tjejerna, Marie hade gått i mål precis innan mig, Yoanna tre placeringar över mig. (tror jag det var) Jag var så nära dem hela vägen. Vi var ganska tighta mellan 5-20-placering vilket var väldigt kul. Att få se andra tjejer och kanske springa om varandra om vartannat är alltid peppande och gör att man tar i lite extra.

Jag gick till sjuktältet och hämtade en Icepack. Satt och kylde ljumsken ett tag innan jag kände mig redo för en "spartan dusch" och ombyte. Jag känner mig sjukt nöjd och glad, och ibland, när jag tänker på det, så är det nära till gråt. Jag kämpade mig till en 15e placering, TROTS skadad ljumske, TROTS att jag inte kunnat träna ordentligt på 2 månader. Nu kan jag bara bli bättre till Spartan VM. (Som jag i skrivande stund är anmäld till!)

Maria hade legat ungefär 1h efter mig hela vägen (hon startade 1h efter mig)  Jag fick lite Gelato, sedan gick vi för att se Maria gå i mål, som 2a i sin åldergrupp! (Jag var ca. 10min snabbare än henne, då skall tilläggas att hon ibland fick köer osv.) Jag skall övertala henne att köra Elite nästa år tror jag. För då kan jag ha en kompis med mig, som jag kan jaga! (och som kan jaga mig)

Jag blir alltid lika varm i hjärtat av att omges av så sjukt starka människor! Man blir bortskämd! Speciellt supertack till de tre grabbarna som fick stå ut med oss under och före tävlingsdagen! Våra bättre hälfter (med släkt) gör allt för oss när vi kör!

Tack för en riktigt bra långhelg! Längtar tillbaka redan!

Två nöja tjejer, en 2a i sin ålderklass och en 15de i Europa!

Omge dig med starka fantastiska människor! Det är så sjukt fint!

Wednesday, 26 June 2019

Snabb - Status, uppdatering


Här kommer årets deppigaste uppdatering:

Idag sätter jag och Robin oss i bilen för att åka till Italien och Spartan EM.

Från slutet av Maj har jag varit skadad, och smärta finns fortfarande kvar. Jag trodde att 2 månader skulle vara gott och väl för att komma tillbaka, trots missödet med ljumsken.

Jag trodde inte att det skulle vara så illa. Jag har fortfarande inte kommit tillbaka 100%. Den längsta sträckan löpt är 15.2k. Vilket är en kort sträcka i min värld. Spartan EM KOMMER vara MINST 21k, och det kommer vara ca. 2000hm. 15k sprangs för 3 veckor sedan (vid tävlingstillfället). Och jag har kunnat stegra distansen hela tiden. Det har bara gått framåt. Det har känts bra och okej. Jag valde att springa Toughest Sthlm, istället för att ta ett längre löp-pass. Jag tror inte valet har skadat min ljumske, mer. Det kändes okej under hela loppet. Men jag missade ju chansen att testa lite längre sträcka. Jag viste att midsommar skulle ge ett långpass, så det kändes lugnt. (om ändå… liite stressigt)

På midsommaraftons natt låg jag vaken, jag blev plötsligt skitnervös inför långpasset. Det skulle bli tufft, vi skulle ut till bohus och klipporna. Jag hade sprungit på klippor en gång tidigare. Jag viste att det var något HELT annat än trail eller asfalt för den delen. Jag velade, mellan att vara rädd, och lugn. Skulle jag skriva till Helene och säga att jag skiter i det? Eller överdriver jag bara? Jag vet att jag blir negativ när jag är trött. Men, det kanske är dumt att köra på klippor, innan jag ens testat trail 21k… fan. Jag övertalade mig om att jag bara var överdrivet nojig. Jag hade ju inte sprungit långt helgen innan och det har gått 2 veckor sedan förra gången jag längde distansen. Jag borde klara det utmärkt. Jag hoppades att det skulle gå finfint. Men det gjorde det inte.

Att springa på klipper, kan mer beskrivas som, ”hoppa” på klippor. Jag är högerfotad och landar gärna, och utan att tänka på det, med högern först. Massa ”en-bens-hopp”, långa, korta, fler, höga, uppför, nedför. Ja, enkelt räknat ca. 8000 sådana. Inte någon fin jämn löpning. Det började göra ONT efter ca. 7k. Mitt hjärta sjönk, och resten av turen var bara jobbig. Jag kunde verkligen inte njuta trots att det var hur vackert som helst. Jag ville bara gråta. Jag ville gråta när jag kom hem, jag ville gråta dagen efter…

I skrivande stund har jag betat av ett 10k pass och ett 8k pass. Ljumsken är som vanligt. Okej, men jag känner den. Jag arbetar på kontor, som ALDRIG kommer vara bra för mig som idrottare. MEN, hade det bara varit ljumsken hade jag på något vis kunnat samla sinnet. Jag har börjat få ont i vänstra hålfoten. Som grädde på moset liksom. Känns precis som när högra fotvalvet kollapsade. Jag kan alla övningar, men det är för sent nu, eller, det är för kort kvar till EM. På lördag kör jag. 21-25k med 2000hm.

Målet är att kunna gå i mål. Men jag har inte mycket hopp om att det kommer ske. Just nu känns det som att ”Bryta” är det enda ordet jag kan tänka på. Vi kör 50h i bil för detta. Jag skulle kvala till Spartan VM, jag skulle vara pepp, stark och bättre än någonsin. Men med en icke befintlig upptrappning och uppladdning, och ONT ÖVERALLT … är hjärtat sjukt tungt. Jag skulle ju tillbaka till Tahoe, och få revange! Till råga på allt, har jag inte kvalat till OCR VM, elite ännu. Jag kan köra Age Group, men det är inte där jag hör hemma. Denna säsongen, som startade så SJUKT bra, är just nu rätt trasig och undermålig.

Kommer jag i mål på lördag skall jag FAN dricka champagne och gråta lite!

Monday, 17 June 2019

Toughest Sthlm

Hej!

Efter Spartan i Orte blev skadan långvarig och jag kunde först 1 månad efter loppet börja jogga igen. Och då korta sträckor, 1k, 400m x5.. 5k.. osv. I skrivande stund är det mindre än 2 veckor kvar till Spartan EM i Dolomiterna. Jag har INTE fått den träningen jag tänkte och kommer inte komma dit med den tilltänkta styrkan i backar och kroppen.

Jag har börjat, sedan Kristi himmel helgen, kunna springa "längre". Jag testade mina första backintervaller på nationaldagen, söndagen efteråt sprang jag 15k "lätt" terräng. Jag bestämde mig för att spontant köra Toughest Sthlm för att få tävla lite helt enkelt. Jag saknade pumpet, utmattningen, nervositeten och känslan efter målgång. Jag ville också testa ljumsken, bara 8k, men om jag inte kan springa en 8k tävling utan smärta, då kanske Spartan inte är en bra ide.

Jag visste att det skulle bli precis skitjobbigt. Men jag skulle trycka på och ge järnet ändå (jag vet inget annat). Kände jag av ljumsken för mycket, skulle jag bryta.

Jag fattar mig kort.

Det var varmt, jag stack i starten. I min vanliga hastighet och med vanlig känsla. Innan skadan höll jag det tempot i 2,7mil. I röd zon i 1h 40 min.. Nu höll jag ungefär 2k och 11 minuter. Efter första hindren förstod jag att tävlingen var slut. Jag kämpade såklart, men visste att en bra placering var utom räckhåll med den otroligt låga mängden riktig träning. Jag tog slut helt enkelt.

Jag latjade igenom alla hinder. Värmen var påtaglig, alla hade problem. Jag gick mycket, hällde vatten över mig vid stationerna. Lerbadet har nog aldrig varit skönare!

Jag gick om på hinder, men joggade i typ 6 tempo på platt grusväg. (med 172-176 i puls, den gick faktiskt ner lite i slutet av platten) Borde kunna ligga i 5-tempo på sådana ställen. Ja, ni förstår.

Gick sista backen upp mot rampen, jag vet att det är värt att komma "fräsch" dit. Putte det nya "putt"hindret och mösade mig mot rampen. Fokus, andas, hitta inställningen. ladda, närma mig, små steg, spräng stället! UPPE.

Jag har en go känsla efteråt trotts att det gick så tungt. Jag visste det ju. Men trots att det verkligen blev svart på vitt, "Jag är INTE i den form jag vill", så gav hela tävlingsmomentet mig kraft och glädje. Jag är mer peppad nu än innan.

Innan Spartan skall jag ha sprungit i alla fall en gång 21-23k. Jag skall sticka in 2 intervallpass till, ett backpass och ett där jag får hålla hög puls lite längre. Sedan vila mig i form. (Vi skall bila ner så, på ca. 24h kan jag inte annat än att sitta ner i alla fall :P)

Uppdaterar med bilder när / om det kommer!
(jag brukar ju inte fastna på bild så...)

Tack och hej!

Tuesday, 30 April 2019

Spartan Beast, Orte

Det är en mycket trött Clara som skall försöka skriva ihop en Race rapport.
Det luriga är alltid att få det kort och informativt, brukar gå sådär 😉

Spartan Beast - Italien, Orte. 21k 30hinder ca. 800hm.


Kalle, Maria och Robin i Marta

INFÖR
Vi landade på västra flygplatsen på onsdag natt, och sov där, i Fiumicino till torsdag. På morgonen kom Maria och Kalle och hämtade upp oss i hyrbilen efter en helt okej natts sömn. Kalle fick bli vår "designated driver" för denna helg. Vi bestämde oss för att hitta ett trevligt lunchställe innan resan gick vidare till Otricoli och vårt B&B där vi skulle sova 2 nätter. Vi landade i Marta, en liten stad vid stranden till en gammal vulkansjö, "Lago di Bolsena". Vi myste lite där och åt vår lunch. Köpte även en stor mängd jordgubbar för ynka 55kr.

Vidare till Otricoli och incheckning hos Ferdinando och hans B&B. Grymt fint ställe och en fantastisk värd. Vi sökte desperat efter någonstans att äta, vi har inte riktigt samma dygnsrytm som Italienarna. (det skulle bli vår största utmaning dessa dagar) Efter lite om och men tog vi bilen till Narni, även det en fantastiskt vacker stad på toppen av en kulle. Pasta konsumerades efter lite turistande.

Kalle, Robin och jag i Narni
Kalle och Robin vid boendet

Natten torsdag - fredag - dålig sömn.

Fredagen spenderades även den lite i halvfart. En långsam morgon med lite rörlighet och stretch i solen. Lunch och turistande i Orte. Efter lunch spanade vi in tävlingsområdet lite snabbt. (det hade börjat regna!) Handla lite förnödenheter till lördags-frukosten. Sedan hem och ta det lugnt igen. Jag och Maria gick en promenad med lite jogg i slutet. Vädret klarnade upp.
På kvällen tog vi bilen till stormarknaden och handlade middag. (allt öppnar så sent)

Natten fredag - lördag - dålig sömn.

TÄVLINGSDAGEN
Tidig utcheckning och iväg till tävlingsplatsen. Det var ca. 10 grader och väldigt fuktigt i luften. Vi anlände ca. 90min innan min start 08:45, maria startade 15 min efter mig 9:00. (mitt mål var att hon inte skulle komma ikapp 😇 ) Vi hämtade våra startpaket, tjötade lite med de andra svenskarna och gick tillbaka till den varma bilen. Jag var uppspelt och peppad, OCR är ändå bra skoj! Maria undrade varför hon hade valt att göra detta, nu igen. Jag valde några minuter innan start att tömma min vätska till häften ist. De stora flaskorna var lite för störande. De hårda bottnarna och topparna var ett problem också. Funderar på annan lösning till nästa gång.

I startfållan vällde in folk, Elitfältet skall ha varit slutsålt länge. Några specifika atleter ropades in och fick stå längst fram. ? Serieledarna? Jag hade gissat på en topp 20, baserat på föregående års EM-Beast. Jag visste inte hur många som var med, eller vilka de var. Den enda kändisen var min Svenska kumpan Linda Wiese. Nu ville jag bara iväg, ut i banan och besegra hinder!

Starten gick, in i bubblan. Det var trångt i början, jag ville inte komma för mycket efter. Men joggade ungefär i mitten av skaran. En svag lutning saktade ner många, när det planade ut och började gå nedför sprang jag om flera. Nedför är det bara att kötta på. Jag höll "lagom" tempo på platten och intalade mig om att loppet var långt.
Väggar, över, under, många folk i vägen, men gick okej. Ner till "mud lands", ett av mina sämsta hinder, får aldrig riktigt till det och blir alltid om"sprungen". Blöt och med skorna fulla av lera och några placeringar ner, sprang jag vidare.

Första "tekniska" hindret närmade sig, det låg högar av folk och gjorde burpees. Stängerna på armgången var blöta, ganska breda och "långt" isär. Det dröste ner folk. Jag tog det försiktigt, det var ett säkert hinder, men jag behövde koncentrera mig för att klara det. Där steg modet och jag löpte på, upp mot staden Orte.
till vänster sprang vi bort ur bild, till höger sprang vi ner.

Jag tog det varligt, men joggandes, uppför backarna. Nu var staden nära, över en inverted wall och vidare upp för några trappor. (här hade vi promenerat dagen innan) Upp till centrum och riggen. Jag var nervös att den skulle vara lika blöt som armgången. MEN, greppet var som limmat och jag kunde leka igenom. Även här plockade hindret folk och jag kunde ensam springa vidare över kullerstenen.

Lycklig att dessa hinder kom tidigt hade modet ökat ytterligare. Det kändes bra. Men höfterna fanns där och påminde mig om hur sleten jag egentligen var. (Ingen trötthet som påverkade, än...)

Ner för kullen som Orte står på och ut runt stora fält med olika sädesslag. Här kom några duktiga löpare om mig, för här gällde löpning för hela slanten. Några väggar och andra småhinder dök upp och den snabbaste km gick i 5-tempo. Rejäl trail, snarare än OCR.
Cat crawl (hänga upp och ner i rep) dök upp, och där stod Kalle och Robin. "Du ligger 8a" grymt jobbat!" ropade Robin. Maria låg ca. 10 min efter mig (+ 15min, så 25). Jag fick styrka av att veta att jag låg 8a, med tanke på mina förväntningar.

Se staden Orte i bakgrunden
Peppad lämnade jag fälten, Robin och Kalle, ner i ån. Jag var kissnödig, förstod jag medan jag joggade igenom vattnet. (hela loppet var jag kissnödig.. haha) Jag låg ensam hela vägen, upp på bron vi tidigare korsade åt andra hållet. 12km stod det på en skylt.

Nu kom spjutet, missade trots lite annat tänk denna gången. 31 burpees och vidare. Här gick iaf 2 tjejer om och jag pushade hårdare. Bära, dra och springa. Upp och ner, över kullar, igenom ån ytterligare, säkert.. 2-3 gånger. Jag plockade placering efter placering. Jag plockade till och med i de tunga, vilket gjorde mig otroligt stolt. Har alltid sett det som en svaghet.

Jag missade på ytterligare ett hinder, balans, vilket irriterade mig, det skall vara ett av de lätta hindren. Men är det one try, så är det. 30 snabba burpees och ut precis efter en annan tjej som också missat.

Jag hade ofta ryggar att hålla mig till, det är min favorit, att jaga. När målet började närma sig började också höfterna göra sig mer och mer påminda. Men jag visste också att uthålligheten är min styrka. Jag visste att de andra skulle sacka efter, att hinder för hinder skulle bli jobbigare. En tjej som såg riktigt snabb ut joggade förbi och jag tänkte "henne släpper jag inte", hon såg fräsch ut i steget. Jag närmade mig vid stockarna, och låg precis bakom henne då. Hon hade sackat efter. Upp för backarna och vidare, fortfarande före. Jag fixade åter igen slacklinen, men det gjorde hon med.



Jag hörde musiken från området nu, snart skulle vi gå i mål. Ner i ån en sista gång, och där valde jag rätt väg en gång, och hon fel. Sedan försvann hon bakom mig. Twistern gick stabilt, men är alltid jobbig, av någon anledning, det är inte det att det är dåligt grepp, men.. den gör ganska ont i händerna... Anyway. Runt området och ner, in bland folket. Det var många åskådare. Hindertätt och folk, det gillar jag. Nu kan jag styla. Jag låg 6a, och Robin vrålade att 5an gjorde burpees efter Ape Hang. Jag hade henne inom räckhåll. Jag drog lätt igenom armgången, när jag startade den var hon klar med burpees. Jag kastade mig ner under taggtråden, hon kröp fortfarande. "kryp, du har henne" "kötta bara" "KRYYYYP!!!" Grabbarna vrålade, jag kröp, det gjorde ont i mina knän. Sen kom Dunk wall och allt sket sig. Jag hade för hög puls för att våga mig under. Jag varvade ner och kom under. Nu var hon så långt före att det var kört. Slip wall och sedan A-frame. Över elden och in i mål! 6a, och grymt nöjd med min placering och mitt lopp, trots att jag snubblat på mållinjen och en kvalplats till OCR VM. (Hade inte räknat med det, så...)

Jag, Maria och Linda!
Haltandes gick jag igenom måldelen och ut till grabbarna. Nu väntade vi på Maria!!

Maria kom snart efter mig och hade sprungit ett grymt lopp, och precis som jag förutspådde kom hon 1a i sin åldersklass. Hon hör hemma i Eliten den traktorn! Nu håller jag tummarna att hon hakar på till Spartan EM i dolomiterna också!

Kroppen är slut efter 3 helger med slit. Inflammation i Peroneus (tror jag) och en mycket trött ljumske som smärtar vid promenad m.m. Benen behöver återhämta sig och inte tävla på ett tag. Jag längtar till vardagen och vanlig träning. Inför Spartan EM skall lite mer gren-specifik träning läggas in och schemat gå tillbaka till normalt. Under Kristi himmel-helgen åker vi till Öa för massa spring och chill. Längtar!


Tack och hej!
Clara

Tuesday, 23 April 2019

ÖST - Österlen Spring Trail, 60k Duo

Hej och Hallå!



 Rapport från Öst, spring trail 60k Duo, med Helene. Vi delade alltså på sträckan 60k, Helen fick ca. 33k "platt" sandlöpning och jag fick 27k backig fin-löpning. (Jag drog definitivt det längsta "gött"stået i alla fall!)

Vi åkte ner på Fredag efter jobbet och bodde på vandrarhem "Kuskahusen" (som jag VARMT kan rekommendera, kan bokas på booking). Fint boende lite "utanför", men nära till nummerlappsutdelning och målgång.

Jag kände mig otroligt lugn, vilket kanske var bra, då den andra i teamet var nervös och pratade konstant om olika taktiker och tankar och upplägg.

Vår sträcka var uppdelad så att Helene startade i Simrishamn och bytte av med mig i Brösarp, jag sprang sedan till mål, vid Christinehof Slott. Det blev ca. 33k för Helene, där över 10k var i sand. Hon kämpade tappert, så tappert att hon efter bytet blev sittande och inte kunde resa sig fören efter flera minuter. Jag fick en riktigt lättsprungen vacker trail-sträcka på ca. 27k med gröna (..okej, grön-gula) kullar, bokskog och sol.

So, here we go!

Vid start blåste det kallt, temperaturen låg nära nollan och vindarna kändes som minus. Alla som sprang ultrat och duo huttrade i hamnen, kl. 10 skulle vi starta. Strax innan start kom en rejäl regnskur som lite härligt blandades ut med snö.
Jag och en tjej vi precis träffat, som skulle samåka med mig till bytet, stod på kajen ovanför start, medan Helene stod i mängden av alla (400?) startande.
Säckpipan hördes spelande en klassisk låt samtidigt som tutan ljöd över vinden. De var iväg.
(eftersom att jag naturligtvis inte var med Helene här kan jag bara återberätta vad hon sagt till mig)

Helene - Sträckan startade med strandlöpning, en mil, samt senare även fläckvis. Snö och vind ven kallt i ansiktet snett framifrån, syd-ostligt, in från det kalla havet.
Hon höll ett stabilt tempo igenom sanden och tog i precis lagom, hon skulle inte vara färdig fören efter 33k. Det gällde att vara försiktig. Vid 15k och den enda långa backen gick hon och smsade samtidigt mig. Hon kände sig stark. Magen funkade, benen funkade, kroppen arbetade, ingen smärta i varken knä eller fot.
Vid 27k skickade hon ytterligare ett sms, fortfarande stark. Men nu började distansen kännas. Här kom branta kortare backar där hon nästan fick krypa upp, vid ca. 30k kom en genomträngande smärta från håll. Hon fick kämpa resten av sträckan.
Men inne på Bängtemölla gård, där jag (inte) väntade vid bytet log hon trots hållet!
Inne vid Bängtemölla gård, långt innan Helene kom

Jag - Efter start åkte vi ganska snart vidare till Bängtemölla gård, där jag och min nyfunna samåkare skulle byta av med våra team-mates. Det var kallt och trots min dry robe började jag frysa. Vi smackade på med ordentlig värme i bilen och drog dit.

Gården låg ca. 1k promenad från parkeringen, mysigt belägen vid en å. Det var lite mer lä här än vid havet, men kylan gick inte att komma ifrån.
Vi pratade med funktionärerna och lät tiden gå.
Jag åt lunch och gick en promenad för att försöka bli varm. Det gick inge vidare. Rätt som det var sade en av funktionärerna att man kunde gå in i ett av "husen", där en eld hade tänts.

Den värmen räddade nog mitt lopp. Jag satt där säkert 1,5h och väntade medan Helene kämpade ute i spåret. Jag fick uppdatering vid 15k och 27k. Där började jag räkna. Det var dags att klä mig för ett snabbt byte. På med Irock'en, jackan och västen. Ett toabesök. Nu kunde hon komma. Jag stod redo inne i huset när en turkos jacka kom springande.

Jag skyndade ut, kramade om henne, vräkte av mig Dryroben och löpte iväg.

Nu var det min tur. Flertalet duo-löpare hade redan bytt av men jag skulle minsann visa dem. Jag hade tidigt bestämt mig för att ha ett "gött"lopp, framförallt i början, så illa som jag tog slut på Edsvidsleden skulle jag inte ta slut idag!

Jag trampade på, det var lätt löpning, platt, gött, lite smålut, jag sprang om en efter en. Jag höll något lägre än 5 tempo ganska stabilt. Jag visste att det skulle komma backar, 600hm ungefär. Tydligen klättrade vi sakta hela tiden dessutom.
Jag hade ingen koll på placering, men ju fler jag sprang om, desto högre chans var det ju att någon av de tjejerna var i "duo - dam". Ultra-löparna var starka och gav mig sån inspiration, att de höll ett tempo strax under mitt är helt galet. I 6 mil liksom!

Vi kom fram till de vackra kullarna där det bara spratt i mitt sinne! upp och ner, vissa nedförslöpor var fantastiska och jag var nära till vår-skrik.
Jag höll koll på både känsla och puls, det rullade på och när jag, vad jag trodde, hade ca. 10k kvar förberedde jag mig för att börja pressa lite.
För att fortsätta hålla tempot skulle jag snart behöva ha det lite obekvämt. Vid ca. 20k började jag tappa "go-känslan" för att gå över till vilja och pannben.

Den vackra naturen fortsatte, jag började känna mig sleten, men jag skulle fa* plocka fler duo-löpare. Nu började magen göra sig påmind. Med både frukost och lunch förväntade jag mig inget annat, men hoppades, det gjorde jag.

Det började bli rejält tungt, jag sprang förbi en man, med en skylt 4,5k kvar till Christinehof Slott. Nu var det bara att pressa. Nu var det ingen vila kvar. (bara ett snabbt toabesök utan konsekvenser)

Jag började känna igen mig.
Där, där var slottet!

Upp för de sista trapporna vid sidan av slottet, upp på grusplan framför byggnaden och in över mållinjen. Där kramade jag om Helene som stod och hejjade för glatta livet! Hon viskade spänt "jag tror vi kommit 3a"...

Jag lade mig ner i gräset på min Dryrobe och stretchade medan Helene gick upp till resultaten och kikade. Äppelmusten från Österlen smakade smaskens. Jag hostade som vanligt efter hård ansträngning. Jävla skit också!
Resultatet var inte uppdaterat ännu, men ett dam-lag hade gått i mål. Vi väntade med spänning till nästa uppdatering. Jag gick ner till bilen för att byta om till torra kläder. Vi hade på känn att prispallen väntade. Precis som jag öppnade backluckan fick jag ett sms... Vi kom 2a! Vi hade fan kommit TVÅA!
Världens snyggaste prispall?

Efter prisutdelningen satte vi oss, sjukt nöjda, i bilen och började den ca. 4h långa resan hem.

Både jag och Helene hade gjort vårt bästa idag. Det hade resulterat i en andra plats bland damerna och en 11plats totalt, bland 61 (?) lag. Jag jobbar på att se det för den prestation det verkligen är. Att kunna springa ca. 30k trail är starkt, att kunna PRESTERA på ett 30k traillopp är ännu starkare. Oftast hamnar tankarna lite fel, framförallt när man sprungit bredvid män och kvinnor som sprungit 60k. Känns som att 30k är en fis i rymden då... Jag försöker inte bli blindad av den lilla bubblan vi befinner oss i, utan se det utifrån. Ibland behöver jag det för att känna mig nöjd och stolt.

Tack och hej!

(på långfredag kör vi ultraintervaller och landar förhoppningsvis på ca. 50k)

Monday, 18 March 2019

Edsvidsleden Trail Run 28k

Jag skall försöka fatta mig ganska kort. Trail lopp är ju oftast inte mer händelserika än att man springer, and that's that.

1. Jag har varit väldigt nervös inför detta loppet. Förra året sprang jag 14k (som då var enda valet), jag läste vad jag skrivit efter den tävlingen och mindes exakt hur jobbigt det var. I år skulle jag, av någon sjuk anledning springa TVÅ varv, alltså 28k och 880hm. (enligt arrangörernas höjdmätning) Tuffa branta backar både upp och ner. Nervöst! som fan!

Uppvärmning
2. Aldrig förr har jag gjort en riktig kolhydratsladdning, det tänkte jag testa denna gången. Då jag visste att det skulle bli ett av de jobbigaste traillopp jag kört so far. Det gick halvbra. (lyckades komma upp på 300g kolisar fredag och lördag i alla fall)
Beställde Umara-gels "paket för Lidingöloppet/mara"... Aldrig testat Umara förut, det skulle få bli en chansning. Man skall aldrig testa första gången på tävling, det vet jag. Men jag gjorde det ändå.

3. Kroppen var stark inför, 3 löp-pass tisdag, onsdag, torsdag på låpuls ca. 60 min. Ingen löpning fredag och lördag. Vilopulsen berättade om en läkt och återhämtad kropp efter Spartan.

4. Startlinjen.
Nervös. Skulle jag hänga med?
jag gick ut som 2a och tänkte, så länge jag orkade hänga på tjejen med grönt. Det gjorde jag. in i det sista. Första varvet, 1 gel, kass mage, men lyckades avvärja ett skit-stopp. Det gick FÖR fort, 28k tävlingsfart vet jag innerst inne att jag egentligen inte har. 24k (trail alltså) går gränsen just nu. Men jag körde, gick när hon gick, sprang när hon sprang. Hon var jämn.

Varvning. (3a) - 80 min in, nästa gel, med koffein. Det gav mig en liten kick. Första biten av leden är trevligast löpning, branta backar men på något vis enklast... ? Possitiva tankar. Det började bli jobbigt, jag fick gå när hon sprang. Negativa tankar började komma... 20k. Helvete, det var långt kvar och jag kände att slutet i kroppen var nära. De negativa tankarna tog över, jag ville bara att det skulle vara slut. Men jag låg fortfarande 3a. Jag skulle fan komma trea. Jag vände tankarna. Håll ut bara, 7k till och det är slut. 7k är inte mycket. Håll ut.
Vätskestation på första varvet

Magen. "hej, jag gillar inte gel" sade den. Helvete... Det kändes inte bra. Jag kämpade i flera kilometer. Benen var stela, stumma, de sprang, men de fanns inte mycket kvar. Magen började balla ur. Jag sökte frenetiskt efter perfekta busken. Nära leden, men dolt.

Stopp, skit-paus. Fortfarande 3a.
Men bröstkorgen var ond, benen onda, magen mådde kass. Mentalt svag.

Jag plågades lätt nu, kändes inte som att jag skulle hålla länge till. När jag kom ut på motionsspåret andra och sista gången blev det så stopp att jag GICK upp för en liten backe på grusväg. Då joggade 4an enkelt förbi mig. Jag fick en liten extra skjuts "och tänkte fan inte släppa hennes rygg". kilometer 25 gick i 4:30tempo. Sen joggade hon lätt upp för sista asfaltsbacken och försvann. Då sade allt i kroppen stopp. Jag visste ju också att jag inte kunde ta någon mer gel så en extra skjuts i form av kolisar fanns inte. Den sista energin tog slut när jag försökte haka på. Men det var det värt. Nu var det "bra" ca. 3k till mål. (nu skulle jag inte låta det bli en 5e-placering i alla fall)

De gick plågsamt och tankarna var mörka. jag hade legat 3a, hela vägen, jag ville så gärna. Jag är tyvärr fortfarande inte god till mods, utan pratar ner mig själv.

För att ha det nedskrivet, för det är såhär det EGENTLIGEN är:

Jag kom 4a på ett 28k LÅNGT traillopp. "tätt" inpå 2an och 3an. Jag kämpade till 120%, jag hade inte kunnat göra det bättre där jag är idag. Jag kom FYRA. 5an låg 11min efter mig. Detta var mitt första 28k lopp där jag faktiskt hade chansen att prestera bra. Det gjorde jag också, för jag kom 4a. Första varvet kändes jättebra. Det var kul (nästan hela vägen). Jag var helt slut efteråt, och det får jag vara. Jag var ute och tryckte på 120% i 2h och 44min. Jag skall vara SUPERnöjd.

MVH
Stamborg
Nu hänger den där i alla fall!