Toughest Oslo

Bästa racet i serien, Toughest Oslo - Holmenkollen.

Eftersom att jag redan för ett tag sedan beslutat mig för att hoppa av eliten stod jag nu, väst-lös med ett förvirrat leende på läpparna. Jag hade sovit gott på natten, jag var inte nervös, jag såg fram emot att springa och jag ville vara stark.

Vi kom sent på fredag kväll och efter en liten promenad på området kröp vi ner under våra täcken i bilen. Mysigt. Jag hade koffein i systemet och hade svårt att somna tills det började gå ur. Vi vaknade när klockan ringde, solen hade gått upp och värmde en annars kall morgon.
Vi kröp sakta upp ur vårt lilla ide och livet kom tillbaka, vi packade i ordning bilen direkt och stoppade sedan i oss maten. Under tiden kom det fler och fler till parkeringen, några vi kände, många okända.

Idag hade jag inte brådis, jag var lugn fast ändå peppad. Jag skulle göra ett bra race, för MIG, inte för någon annan, inte för några poäng. Solen sken på Holmenkollenbacken, men vinden var isande kall innan klockan började närma sig 10, och elit-herrarnas start. Jag hade hunnit prata lite med Maria och Linda innan dem båda var redo att inta elit-damernas start. Alla undrade hur jag kände mig, just då kändes det bra, men även lite.. tomt på något vis. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag kan göra, men utan elit-linne är man anonym. (än så länge) När mina "konkurrenter" exploderade iväg uppför den första backen passade jag på att fota dem i det mjuka motljuset, och den bästa, första höstdagen!

Jag värmde upp med knappt en km löpning och lite rörlighet. Jag visste att banan skulle ge oss 100% direkt. Ingen platt löpning att "värma upp" med. Här skulle det vara stentufft, hela vägen fram. Eftersom att jag nu dessutom fick springa med en vanlig startgrupp var jag noga med att spränga iväg tidigt. Man tappar mycket på att vänta vid hinder. Mål 1: vara första tjejen i gruppen. Medan jag köttade upp för de första backarna och över halmbalarna gick det smärtfritt. Jag hittade hyfsade luckor och kunde kämpa på. Jag dundrade förbi både tjejer och killar, blev omsprungen av någon, som jag senare kom ikapp och så vidare. Vi kom ut ur den första skogsdungen där jag köttat på för att ligga först (av tjejerna), första bärhindret. Dem små påsarna väger inte så mycket så jag höll en jogg trots snäva svängar. Jag kastade påsen och släppte på ner för asfaltsbacken mot dragons back. jag letade lucka och kunde obehindrat komma upp. Tror aldrig dragons backen gått smidigare, stod dem närmare varandra idag? (eller var det bara att mjölksyran inte tagit mig ännu)

Efter ring slide skulle vi snart vända upp mot trampolinerna, det enda jag tidigare skulle fasat för. Jag tog bestämda steg mot straffrundan. Den var lång, backig och med kraftig terräng, när vi var tillbaka fick vi springa runt den lilla pölen i grovt grus. Vi fick vad vi förtjänade och jag tappade många placeringar. MEN, munnen log och jag hade inget mentalt sammanbrott! FAN va skönt det var! (nästa säsong hoppas jag dock att jag, om så med gråten i halsen ATT jag faktiskt hoppar)

Nu gick det uppåt igen, trapp-hindret, enkelt, vidare igenom träskmarker, det var kallt, men eftersom att jag inte badat tidigare, svalkande. Jag kom upp till swing walk, där Robin stod "ta fast lane, den är enkel idag, varannan lång" Jaja, utan några poäng att jaga och blöta händer "kastade" jag mig in bland nunchucksen... Vilket öde. ÄNNU en straffrunda, jag hamnade efter på de låga A-hindren och folk var genast i vägen. Efter Robins lurerier fick jag snabbt upp farten och kutade förbi dem som hunnit ikapp efter straffrundan.

Det är i dessa lägen man skall testa det man annars fegar på och kör det man VET är enkelt. Idag var dagen. Nu gick det ner mot området igen och snart var platinum-riggen framför mig. Robin hade sagt att även denna var enkel idag.. Fast lane'n alltså. Jag kastade ett snabbt öga, vilka grepp var det, vilken ordning satt dem i... Idag skulle jag fasen klara det! jag andades och klättrade upp till den första flying monkey'n. Jag arbetade mig sakta och stabilt igenom min första Fast lane på riggen. YAY! vinst!

Vidare, upp för repen, mycket styrka kvar, vidare nedför, traverse walls, brant nedför, bara att släppa på , körde om 3-5 pers som bromsade sig igenom nedför. (tackar min backträning för detta.. man måste träna på att springa neråt också!) Stock i nedförsbacke och upp igen. Nu närmade sig första riktiga vattenhindret för mig. Förra året var det så kallt att jag nästan tappade andan halvvägs.. Så mina tankar gled mot straffrundan när jag såg den.. den lockade på mig, men jag sköt undan tankarna och fjantade mig i vattnet på stegen. KALLT!

Efter simningen, traverse rings, lätt, vidare uppför, här var det brant, jag gick mycket men sprang så fort pulsen gick ner lite. Benen är stumma nu, det kalla vattnet och de branta backarna.

Ovanför backarna kom de glashala ninja jumpsen, jag gled av trots att jag tog det säkra sättet. YTTERLIGARE en staffrunda till samlingen. Men jag var inte så ledsen, planken var så blöta och hala nu att ingen klarade det, alla ramlade, några lindrigt, några värre.

Nu var jag ikapp qualifier-tjejerna. jag jagade förbi flera av dem och kände mig stark. mål 2. avklarat.
Lite enklare hinder, sternum checker, halmbalar, jeep dunkar och längst upp, med utsikt över fjord och oslo, fast lane på ringarna.

Nu var jag ensam, jag pressade på mot mål, det var inte många hinder kvar. Jag hade kommit ikapp Anna vid jeepdunkarna, hon lämnade av dem när jag tog dem. Jag hoppades komma ikapp innan mål... efter några väggar och dips walken såg jag henne i armgången.

Flying monkey, en favorit, styrka, smidighet, säkerhet, greppstyrka, flyga! Förbi, medan Anna precis hade var klar med kryphindret. Vi pratade lite på vägen till den sista branta backen ner, innan holmenkollenbacken. (springer vi för sakta om vi kan föra konversation eller? >_<) Hon var så stolt, för hon hade äntligen klarat sin första fast lane, ringarna. Hon är så jävla grym, nu skulle hon jaga mig uppför branten och vinna sitt bästa race i år! Hoppas hon fick lite eld i baken av att jag gick förbi ;) Jag kröp på alla fyra upp för backen men släppte greppet och "sprang" de sista metrarna.. Det måste man!

(ja, varför vara arg när man kan vara glad?)

Trots en sketen 26de placering kände jag mig jätte nöjd med loppet. Hade jag kört elit hade jag naturligtvis pressat mig mer och förmodligen haffat en bättre placering, och kanske haft ondare i kroppen på söndagen. Men just denna gången var det kul att bara köra ett "lagom" lopp. Jag skall maxa mig till VM och har bara 1 trail-lopp kvar innan det är dags. Jag hoppas kunna göra bättre ifrån mig än förra året så lite nervös är jag allt. (Trail-loppen brukar jag annars MEST se som ett grymt träningspass) Jag vågar ändå hoppas på en tid runt 1h och 45min... pew!

Race rapport kommer la snart från Risveden också.. (postar äntligen på fredagen .. nästan en vecka efter loppet. bra clara!)

Kör hårt!

Grymma brudar ❤👏!

Borås Action Run

I lördags startade jag mitt fjärde Action Run sedan jag för första gången deltog i ett OCR-lopp 2015. (som lustigt nog var ett Action Run) Förra året åkte vi till Örebro för revenge då Borås-loppet gick knack. Jag vann det i Örebro, så i lördags var jag väldigt nervös.

Jag hade anmält mig i sista sekund, vilket är olikt mig, men tanken var att egentligen vila den helgen. Som vanligt kunde jag inte låta bli, jag trodde dessutom att sambon skulle spela KM i golf och därmed vara upptagen HELA helgen. Klart jag skulle få tävla lite då! (Han beslöt sig sent om side att inte köra KM... och springa Action Run istället)

Min vinnare <3

Veckans träning hade varit bra och hård, benen var pigga men överkroppen var lite trött. Det gjorde inte så mycket, så länge benen är på g. Jag kände mig ordentligt peppad inför start och i vanlig ordning insåg jag hur starka alla tjejer såg ut. Usch, hur skall jag kunna ta dem?..

Jag hade beslutat mig för att försöka vara snabb i starten, det var många enkla hinder i början, uttömmande, men enkla. När alla springer iväg samtidigt så blir det ofta folk i vägen, trots att alla är snabba elit-löpare. - Jag satsade och klarade det, helt okej i alla fall. När första nya hindret dök upp kände jag mig spänd, jag låg etta här, jag andades och hoppade upp i repet. Det nya hindret var en mixad rigg som kan liknas vid toughest fast lane på swing walk'en. Med rep, pinnar, nunchucks, och några andra roliga grepp kom jag nästan hela vägen fram tills jag stressat tappade nunchucken. Skitockså! Om jag har problem med ett hinder har förmodligen även de andra tjejerna problem. Jag gick direkt på burpees och sneglade hela tiden åt sidan, de andra tjejerna var ikapp, men även dem föll.

Jag rusade iväg, fortfarande etta, men trött efter min hat-övning, burpees. Asfalten inbjöd till enkel snabb löpning, men med många täta hinder blev vi alla trötta direkt. Jag kämpade fram till rampen och i en oövervakad sekund hade Ivarsson klarat rampen medan jag gled ner efter mitt första försök. Jag spanade på den och funderade, på ett ställe hade dem satt en annan typ av plywood, DÄR skulle jag springa. Jag bytte plats och boom, uppe. Nu låg jag tvåa. Det kändes stabilt. Jag sprang på, hindren haglade men det var tomt på tjejer bakom mig.

Rören... (foto: Paulina)

Framme vid ett av de roligaste och mest spännande hindren, rören, stannade jag en stund. FAN, att vatten skall vara så läskigt. Jag andades och sprang, vid 3e sista röret halkade jag och druttade, förbannad, i. Det gick bra och jag var snart uppe. Strax där efter kom jag fram till ett av dem mest uttömmande hindren, nätet som hänger i bron, över ån. Kul, enkelt, men ack så jobbigt. I skrivande stund har jag fortfarande lite träningsvärk (!!) i underarmarna. Känslan av att vara totalt slut är sjukt peppande, tanken är det enda jag behöver vinna över. Benen kändes okej, jag pressade på med rejält hög puls, men utan att få mjölksyra.

Balanshinder, under bron, upp, sikte mot sjön, och så, efter några branta småbackar kom Lotta ikapp. Vilken löpare, stabil hastighet. Vi hängde jämsides över det låga Irish Table-hindret. Jag var tvungen att släppa henne lite, hon hade jagat mig ett tag och efter min skoknytning hade hon närmat sig med stormsteg. Jag är dålig på att vara jagad. Nu fick jag jaga henne. Mycket bättre. Kryp-hinder, bär-hinder, och snart in i stan igen.

Näst sista hindret.. (foto: Paulina)

Jag ville jobba på efter henne, det gjorde jag, det skulle bli spännande. Jag visste att ett misstag från henne skulle kunna ge mig tillbaka andraplatsen. Vi var nära centrum och mål, jag kämpade. På de sista stora hindren innan rullbandet och mål började jag närma mig, hon var trött. Precis som jag.

Jag kom fram till rullbandet och hon hade missat sitt första försök, förmodligen stressad över att jag närmade mig. Nu var min chans, jag fick inte missa. Jag andades lite extra, fokuserade och sprang.

Känslan av att komma upp och slå på "stoppet" är magiskt, jag slog extra hårt och kände mig extra stark. Helt slut. Fan vilken roligt lopp, spännande och pressat hela vägen.

Vi blev överkörda av världseliten Ivarsson, men vi var inte ledsna för det! Alla gjorde ett grymt lopp och jag tycker vi går segrande ur, fjantigt, men sant! Tack Action Run för ett välorganiserat och spännande lopp!

tjip!

Xletix, Tyrol

(Jag har snabbskrivit detta och får ursäkta för ev. stavfel eller saknade bokstäver)
Idag är det för många dagar sedan detta fantastiska lopp gick av stapeln. Man skulle kunna tro att man har mycket tid på semestern, men heter man Clara och Robin finns det natur och träning som går före skrivande på datorn. Idag är det söndag och drygt en vecka sedan jag sprang mitt första Xletix (förhoppningsvis inte det sista).

Veckan före Xletix spenderades i Dornbirn och Innsbruck, Robins mamma bor där nere och vi hade faktiskt i första hand planerat in det besöket. Tävlingen var bara ett plus, och en extra chans till Pro division på VM.

Det var otroligt svårt att inte vara ute i alperna och springa, cykla, vandra och hitta på fuffens, så svårt att jag sprang både tisdag och torsdag och cyklade på fredagen. Lördagsmorgon och tävlingsdag innehöll med andra ord träningsverk i hela kroppen. Jag var dock lycklig och spänd, jag gick in med inställningen att det skulle bli ett stenhårt lopp, men jag skulle ta det lugnt och tugga på. Jag hade bestämt mig för en maxpuls jag fick ha och beräknade 3-4h av löpning.

Solen sken medan vi slingrade oss uppåt från Innsbruck, det var inte långt till Kühtai, men byn låg ca. 2000möh. Vi parkerade mellan alp-kossor och bergstoppar. Vi var ovanför trädgränsen och snön hade nog inte för jätte länge sedan smält undan. Det var två stora alpsjöar nära, den ena sprang vi runt och den andra, på 2500moh prang vi förbi. (på dess fördämning)

Kühtai, 2100möh, Tyrol.

Jag hämtade upp mitt startpaket med tillhörande Elite-väst. Det är alltid en speciell känsla när man tar på sig elite-västen, den visar alla andra att jag är bra, jag är rent av en av de duktigaste tjejerna på plats. Det känns alltid lite olustigt, men samtidigt sjukt coolt. Jag tycker sällan att jag passar in och lusten att bevisa ATT jag gör det är stark. Jag var i ett "främmande" land där ingen visste vem jag var, jag hade fått springa Elite, nu skulle jag bara visa att jag verkligen hörde hemma där.

Varför gå uppför utan sten?

Top-3 tjejerna presenterades med namn, likt herrarna, sedan släptes vi andra på. Starten gick, nu skulle jag tugga 21km, 1400hm och ca. 40 hinder. Eliten hade fått en härlig överraskning vid start, stenar att bära upp för den första backen. Jag tog det försiktigt, ingen mjölksyra det första som hände, detta lopp skulle ENDAST vara roligt.

Det rullade på, höll ett vakande öga på pulsklockan, det var direkt 2 tjejer efter mig trots att jag gick ut försiktigt. De 5 duktigaste tjejerna hade stucki iväg direkt, men jag hade 19km på mig att komma ikapp. Ganska tidigt, redan första slingan gick jag förbi tjejen på 6e platsen, jag joggade försiktigt, men kom ändå förbi. Hindren var en del nya för mig, men det är ju min styrka, vatten och klätterhinder, alltid lite snabbare än de andra. 5,5km var första slingan och medan jag gick in i målområdet första gången låg jag 6a.

Andra slingan skulle bli den längsta, sjukt tuff, men tuffare skulle det bli. Den inleddes med en mental urladdning då en water slide uppenbarade sig efter ca. 6,5km.  Mina ben började instinktivt att gå, det tog liksom emot. Jag började hyperventilera och gråta. Robin hade tagit sig till detta hinder och pratade med mig, jag hörde honom inte, jag bara satte mig ner och upprepade "jag kommer inte klara dethär!!!"... Jag hade ett krig med migsjälv, inombords. När hörseln kom tillbaka hörde jag att han sa att vattnet bara gick till magen ungefär, "du kommer inte ens under med huvudet!"...
jag andades och torkade tårarna, jag klättrade upp på hindret.. Mannen där uppe pratade tyska med mig, jag förstod inte, men han var ändå lugnande. Nu kom 7de tjejen ikapp mig, jag hade varit där för länge. Hon klättrade sakta upp och sa att hon tyckte det var obehagligt också. Hon satte sig på högersidan, tog ett hårt tag om högra kanten på rutchkanan och liksom sakta tog sig neråt tills hon tappa taget och åkte ner.

Jag följde henne, tack vare hennes idé klarade jag mig. Jag gjorde precis som henne men kom ännu längre ner innan jag släppte och åkte ner i det klara alpvattnet. Jag var uttömd en stund efteråt och slarvade på ett rephinder som kom snabbt där efter. Jag fastnade med benet och fick ett fett blåmärke på höger lår. Jag gjorde om och gjorde rätt, sekunden efter började jag nästan grina igen, bara för att alla känslor gick bananas. Jag höll mig.

Här började den första stigningen. Jag började snabbt närma mig tjejen som gått förbi mig, hon var ingen superlöpare. Tack för det. haha. Tillslut kunde jag inte springa på längre för backen var inte längre en backe utan snarare en sick-sack-stig i maxlut. Jag gjorde det jag gör bäst, marschera på, länge.
Jag tror ca. 800 hm togs i den stigningen, efter ca. 500-600hm kom dessutom rampen. Den var hal som fasen då den var byggd av sånär blankbehandlad plywood.. Jag tog den på första försöket.

Jag hade gått förbi tjejen igen och hade tagit många minuter på henne i uppförsbacken, jag höll ett öga bakåt, men såg henne inte mer under loppets gång. Nu skulle jag börja jaga 5an.

Under hela resan tog jag mig tiden att se på naturen, helt unikt och vackert. Jag har alltid funnit lugn i skogen och bergen och så som jag kämpade på under loppet infann sig samma lugn och frihet.

Jag är den där ensamma pricken i mitten..

Nu börjar nedvandringen, jag springer för det mesta, men det tar på benen att bromsa sig nerför, tyvärr gick det inte att släppa på med branterna. När jag kom ner från andra loopen såg jag tjejen som låg framför mig. Jag närmade mig. Jag skulle hinna ta några hinder och åter komma in på området innan jag svängde höger för den sista loopen.






Där väntade de fruktade "sand bagsen" Jag tror tjejernas vägde 10-15kg, och herrarnas 15-20. Vi skulle bära dem 2km, 300hm. Jag hade ont i rumpan, benen, ländryggen, armarna, ryggen och .. ja, överallt. Jag lät inte huvudet lägga av, kroppen hade ont, men jag gick ändå. Det slutade handla om mjölksyra ungefär 1 tredjedel upp och vilja resten.

Här startade stigningen...

Jag kom ikapp 5te tjejen i backen, hon hade det tungt och vi bytte några ord. Jag tuggade på, men jag tror att hennes hjärna hade vunnit över henne. Hon tog många pauser och jag led med henne medan jag kämpade på. Jag tittade heltiden efter slutet på backen. Vi kom fram till ett hinder, där vi fick lägga ner bagen för att slutföra hindret. Det gick lätt och vattnet på vattenstationen smakade smasken tillsammans med energi gelén. Jag plockade upp bagen igen och joggade ner för den enda lilla nedförsbacken, nu skulle det snart vara slut på bärandet.

Vid vattenstationen hade jag kommit ikapp även den 4de tjejen, men hon var stark och jag hade svaga förhoppningar om att komma ikapp henne. Men när jag släppte av bagen och började lubba plant, mot de tre höga väggarna ca. 17km in i loppet var hon där. Hon kämpade mellan 2a och 3dje. 3dje, 2,6m hög var den, bara plank, UTOM 3 hål, 1 decimeter höga och breda längst till höger och vänster kant. Lägsta så lågt att det var oanvändbart högsta 2,5m upp. Det i mitten, också helt oanvändbart från marknivå.

Vi är i kornas woods, så vi får helt enkelt flytta på oss!

Jag testade att ta sats och ta steg mot väggen, det var nära. Jag visste att det inte skulle gå att nå kanten, men jag var så nära att hålet 2,5m upp skulle vara inom räckhåll. Det är dock ett litet hål när man satsar allt. Jag vilade länge, jag pratade med den andra tjejen. Hon hade problem. Jag tror eventuellt hon var lite kortare än mig dessutom. Hon var trött.
Jag satsade och fick precis tag i hålet. Resten var biff.
Jag gav henne några sista tips innan jag droppade ner på andra sidan väggen och började jogga nedåt, mot mål.
Nu låg jag 4a.

Resten av resan gick smärtfritt, det var nedförslut och jag kunde släppa på i lagom fart utan att bromsa. Jag visste att jag aldrig skulle nå 3an så min fjärde placering var säker, jag var supernöjd medan jag ökade på takten in på målområdet.

3,5h tog loppet, jag satte mig efter målgång och med skakande händer knöt jag upp skosnöret för att ta loss blippen.

FYFAN vad jag var stolt och glad och trött och allt. Jag ville gråta och skratta och dö och leva och.. allt. Det är sällan jag känner en sån emotionell urladdning efter lopp, men detta var något helt annat. Det är definitivt inte sista gången jag springer ett så långt OCR-lopp.

Idag har jag tagit kontakt med VM igen och skall förflyttas till Womens Pro istället för åldersklass. Det känns skönt att veta att jag faktiskt inte blivit sämre i år utan börjar ta igen mig ordentligt efter skadan. Jag kan bara bli starkare nu. Jag har distansen och höjdmetrarna i mig. Det skall bli kul att ladda fram till VM.

Xletix är ett välorganiserat, snyggt och riktigt härligt lopp som jag varmt kan rekommendera! De flesta lopp är i Tyskland, men har jag vägarna förbi Tyrol samma datum nästa år, kan dem räkna med mig!

Toughest London South

Jösses! (dagens huvudtitel)

Pre race -

Jag och Robin kom fram till Stansted på torsdagskvällen ganska sent, vi hyrde bil och tog oss nervöst till vårt Inn. Vi somnade ganska snabbt och drömde om hinderbanor.
På fredag morgon skulle vi hämta Maria på Gatwick, vi käkade en grym frukost på vårt hotell (Inn) The Roebuck Inn och gav oss sedan iväg.
Idag gick körningen enklare, ljust och utvilad.

karta + område

Det perfekta vädret och hela fredagen spenderades på området med en lunch-paus på vårt hotell. Fredagen var väldigt mysig med ett trevligt sällskap.
Vi var nervösa inför trampolinen och när vi såg den tilltänka distansen mellan vatten och ställning började vi alla tre bli nervösa. (vid tävling hade dem ändrat och byggt till) Jag hade försökt, TVÅ gånger att få hoppa från 3an för att förbereda mig inför lördagen. Men alla gånger hade jag gått förlorad ur matchen, utan att den ens startat. Tyvärr har trean varit stängd ALLA tre gånger. Torsdagen (dagen av avfärd) försökte vi först på Valhalla i GBG, stängd, så Robin (snäll som han är) ringde till Frölundabadet och kollade om 3an var öppen där. "Inte just nu, men säg till badvakten bara så löser han det". ELLER INTE! när vi kom dit betalade vi naturligtvis inträde och gick in, jag började "värma upp" på lägre nivåer. Sedan gick jag och frågade badvakten om han kunde

The Roebuck Inn

öppna 3an lite. Men det kunde han inte. kul. så vi åkte hem. Jag var förbannad, besviken och ledsen. Skall jag aldrig få chansen att klara av det? Det är livrädd för att hoppa och jag tycker fortfarande att de obligatoriska hindren är löjliga och taskiga mot mig. (då jag är sjukt säker på allt annat, och jag verkligen försöker övervinna mina hinder, men kan man inte ta ramp eller annat är det lugnt... varför?) anyway.. Kommer alltid tycka att det är fel med några obligatoriska hinder som BARA alltid är vatten, tills det är borttaget. tack och hej ;) 


Race-rapport

När startskottet gick och jag kutade iväg kändes det så sjukt bra, mina ben var starka och andningen var lätt. Jag kom iväg snabbt och tryckte utan problem på, den ojämna marken var inget problem, helt vanlig skåpsmat. Det blev jobbigare efter swingwalken, men jag var ganska säker på att detta tempot skulle hålla. Värmen kom smygande, jag hade förberett mig så gott jag kunde. Vi peppade varandra att dricka vatten, äta salt och hålla oss i skuggan.

Det stekte uppifrån och varma mjuka vindar kändes nästan svalkande. Det gick fort, efter swingwalk kastade jag mig ut i terrängen efter att jag safade, i vanlig ordning. Jag är snabbt över de tre net climb’sen, och ojämnheterna fortsätter, jag pressar på förbi några tjejer, det går så lätt. Jag springer med ett leende på läpparna, detta blir min revansch, äntligen är jag mig själv. Framme vid Bag carry kunde jag jogga utan att det var döds-jobbigt, jag kastade mig iväg stark som en björn. Minns att jag tänkte ”mina uppförs promenader med Bulgarian Bags har lönat sig”.

Sedan blev det jobbigt. Jag kände det i hela kroppen, vid travers wall skulle värmen ta mig. Jag låg jämsides med Anna Svensson, hon är bra, bättre än mig rent av. Men jag hade haft det så enkelt fram till dess att vi låg bredvid varandra. Enkelt klättrade jag förbi greppstyrkehindret, ner, dags att jogga. För det var just det som skulle bli mitt slut.

Värmen fick min puls att rusa och ett joggtempo på under 6 slevade iväg pulsen till ca. 185. Det var inte bra, jag ville ju bara göra ett roligt lopp!? Ett lopp att vara nöjd med! Irish Table fick jag gå upp till, men enkelt att ta sig över.. ingen vila. Jag ömsom joggade, ömsom gick, pulsen låg kvar på 185 när jag joggade, när jag promenerade gick den sakta ner till 170..-175. Jag var tvungen att ha stenkoll. Jag började tänka ”Jag skall i alla fall avsluta loppet, om inte annat får jag promenera hela vägen”. Vippbrädorna besegrades försiktigt, jag var nästan ikapp Fanny som hade missat flera gånger. Men hon kunde ju springa, och snabbt var jag endam igen. Jag låg själv ganska långt, jag kände mig ganska säker, trots den onormalt höra pulsen. Jag försökte tänka ”alla har det lika jobbigt” och joggade sakta vidare.

Ringsliden, safe på Ninja jumps och fin skogsjogg fram till jeep dunkarna. På vägen tillbaka, efter två pauser kom Maria och en av fransyskorna, de såg starka ut fortfarande! Hejja Maria! Dem var tunga, men jag kämpade på, Spinning Weels närmade sig med en fast lane som jag visste var enkel. Jag torkade händerna och kastade mig ut. Säkert och tekniskt tog jag mig igenom. Här stekte solen, kroppen började ta stryk av den höga pulsen, jag blickade bakåt och såg Maria, i de röda ringarna.. Hon satsade och klarade det! Jag kände mig glad, trots att de båda brudarna snart skulle jogga förbi mig i uppförsbacken. Min kropp tillät inte högre fart än ”kryp”. På ”toppen” stod Digby och hejjade på oss precis som jag började jogga lite lätt nedför.

Efter detta är allt lite suddigt, jag minst inte ens alla hinder när jag tittar på kartan. När jag kom till Carry a Logg kom en obehaglig känsla. Första biten var nerför och min draghjälp (läs: maria och fransyskan) gick uppför när jag gick nerför. Men i svängen upp blev jag kall, men varm.. det snurrade till. Min kropp kämpade mot värmen. Jag fick en fross-känning. ”helvete, kommer det igen, och ordentligt, måste jag avbryta”.. Så jag promenerade försiktigt, men bestämt upp för backen. Jag hade ingen i ryggen men båda tjejerna fortfarande framför mig. Jag kunde inte springa, jag var rädd att jag skulle tvingas avbryta. Dipswalken, lätt, repet, tungt… vatten… ”måste va vatten” tänkte jag medan jag kröp över net climb. Vattnet innan riggen var underbart, en dricka, en över huvudet.

Riggen gick lätt, sedan rulla.. nu kom Qualifierkillarna. Jag hade gett upp jagandet nu, det skulle aldrig gå, jag ville bara ta mig i mål och inte avbryta. På vägen mötte jag Maria som hejjade på mig! ”hejja mig, jag är kass” tänkte jag.. Flying monkey och vidare mot sliden, en kort enkel slide. Gott att få bli blöt!

Maria och trampolinhindret

Nu spelade det ingen roll att Fast lane på ringarna gick lätt som en plätt, jag var långt ifrån dem andra. Jag kanske kunde vinna några sekunder inför trapolinen där straffrunda väntade.

Mudlands har aldrig varit så skönt, jag orkade springa en bit efteråt, igenom traverse rings och uppför höbalarna, jag kämpade. Frossan kom och gick lite, lite lätt, knappt där, men jag viste att jag inte kunde ta i mer. Jag joggade och gick om vartannat hela vägen till rampen. Jag viste att jag behövde lite sista power upp.

Stanna, andas, fokusera. Explodera och komma upp. Färdig. (rampen är min vän!)

Jag var nära att falla i frossa i mål. Jag vätskade upp mig och kramade om de andra tjejerna. Besviken på min reaktion på värmen, besviken att jag aldrig kan få vara mig själv på ett lopp. Besviken på att alltid ha en ”ursäkt”, besviken. När skall jag få ha ett bra lopp, som är så viktigt? Jag tappar tron på mig själv…

Robin frågade hur det gick på hindren, och jag tänker alltid ”vilka hinder”… skämt och sido.

After race -

På lördag efter loppet fick Robin och Maria svårt att återhämta sig, båda mådde illa och fick tvångs-äta den söta lilla hamburgaren med "toughest"logga på. Planen hade varit att bara hänga och ta det lugnt tillsammans efter loppet och käka middag på vårt hotell. (fanns inte så mycket annat i närheten, vi var ju ute på vischan) Men Maria kände sig svag och bestämde sig för att åka hem till sitt hotell. Hon kunde så praktiskt dela taxi med Linda som hade hängt på tillbaka till vårt hotell också.

Vi var sega som kola och vi var nog inte så roliga vi heller, så, middagen trycktes ner tillsammans med efterrätt. Vi ville sova vid 19tiden med fick se på en film och sedan dö.

Jag vaknade utvilad på söndagen och förstod ganska snabbt att det verkligen varit värmen som tog mig på lördagen. Benen var fullt pigga och hade det funnits stigar runt omkring hotellet hade jag tagit en härlig morgontur.



Vi hade spanat in ett slott som låg praktiskt på vägen och efter frukosten (bestående av våfflor!!!) gav vi oss av. Det var farsdag i England så hela området var fullt av fräsiga Ferraribilar från olika år. Mest intressant för mig var naturligtvis slottet och dess historia, Anne Boleyn's barndomshem. Temperaturen i bilen visade 32 grader som varmast. och som synes på bilden var det klarblå himmel. Dövarmt. Förmodligen varmaste dagen denna sommaren.

När vi spenderat flera timmar där gav vi oss av hem.

Jag tänkte fylla på lite mer senare, men kan inte vänta längre med att posta detta avsnitt.
Kanske fyller på mer senare...

Tjohej for now!
(längtar redan tillbaka till mitt hjärtas England)

Toughest Sthlm

Jag skall försöka sammanfatta denna helgen på bästa sätt. Jag har haft väldigt starka känslor och kommer ha svårt att förklara. Jag vet att funktionären som tog mig på axeln och frågade om jag var okej vet hur rädd jag var. Men det är bara han. Han gjorde helt rätt och jag är evigt tacksam.

Vi snabbspolar fram, från fredagens bilfärd, grillning och rekning av banan. Vi hade en härlig kväll tillsammans och jag hade en mindre bra natt. Efter kanske 4h sömn vaknade vi, 06:30. Solen värmde på trappen men gick snart i moln bakom ljusa moln. Frukost intogs utomhus tillsammans med gänget, jag var nervös, ville vara ensam men samtidigt ville jag bara vara nära folk. Magen kändes tom och jag ät inte någon bra frukost. Mina 22km på tisdagen verkade sitta kvar lite i benen trots turen på torsdagen. Jag ville så gärna göra ett lika bra lopp som förra året. Jag behöver jaga mina egna placeringar och det har hittills inte gått så bra.
När vi var nere vid vårt tält hade hjärnan kopplat på, jag pratade med folk, men tanken var någon annan stans. Den var ute på banan, på näst sista hindret. Jag övertalade mig om att jag skulle våga ta det, jag skulle klara trampolinen. Efter genomgången var det beslutat, jag måste ta den, det var obligatoriskt. Den sugande, tomma känslan kröp sig på redan innan start. Jag sprang, vad som skulle bli dem kortaste, jobbigaste och psykiska 8km (9km)  i mitt liv.

I starten kom jag iväg sist som vanligt, men jag tabbade mig på A-frame och kom efter rejält, inte bra, jag fick redan från början jaga alla. Ett hinder jag annars brukar vara så snabb på, jag svor för mig själv. Nu skulle jag vara tvungen att springa, jävligt hårt, för hårt, det skulle ta på mig. Det var långa sträckor med löpning i början och jag funderade på var alla hinder var, när skulle jag få ta igen mig. När skulle jag kunna knappa in? Tillslut var jag mitt bland folk, jag såg gula linnen, röda linnen och gröna linnen runt mig. Men löpningen dit hade varit tung. I platinumriggen kom jag bra ikapp, Trolte låg före mig i den leden jag valde. Jag hade lyckats sparka Maria på föregående hinder men hon verkade ha klarat sig. Lätt pinsamt. Jag tog mig snabbt och kontrollerat ikapp Trolte som hade blivit hängande på sista biten av riggen. Något stämde inte? Jag blev hängande efter henne, jag visste att hon snart skulle klara det, hon är stark. Tillslut klingade det i bjällran och jag kunde fortsätta.
Jag "safade" på riggen.

Vidare, dragons back, förra året hade jag svurit medan jag klättrade ner på sidan av första höjden. I år skakar det lite i kroppen, men jag bara kör. Inga konstigheter, lätt som en plätt. Så fortsätter det, hinder efter hinder bara flyger förbi. Ringarna, fastlane, så jävla enkelt. Allt är så jävla lätt, flying monkey, spinning weels, sternum checker, till och med mudlands, utan en droppe lervatten på benen sprang (läs mer.. kröp) jag vidare mot super sliden. FY TUSAN va rolig! Jag blev lite påkörd längst ner av en kille men, "rygg mot rygg är jag trygg", eller vad säger man.

Jag vadade igenom vattnet, jag visste vad som närmade sig.. Jag låg nog 12a eller 13de nu, jag hade gått förbi många tjejer precis i slutet. Magen knöt sig. benen ville inte springa, dem kämpade emot, jag släppte tre (?) tjejer bara på vägen ut på bryggan. Jag kämpade emot viljan att fly, likt en skrämd häst. Magen låg som i stiltje, som lugnet före stormen. Bröstkorgen började fyllas med sand. Jag andades, men allt var bortkopplat. "jag måste" repeterades i huvudet, om och om igen.
Jag klättrade upp på riggen, upp på platån. "Jag måste klara detta, annars får jag inte gå i mål" jag minns att jag tänkte det. Jag mins hur jag slutade andas, jag satte mig på huk så långt ifrån trampolinen jag kunde. Jag hade huvudet mellan benen när tårarna kom. Jag skulle inte klara detta. Jag flyttade mig ett steg närmare, jag höll i ställningen för att inte falla handlöst, paniken hade tagit mig.
Väl nere i vattnet grät jag vidare, kroppens spänningar hade släppt, men känslan av tomhet och förtvivlan, orättvisa och ensamhet tryckte i hjärtat. Jag höll för näsan och doppade huvudet i det ljumna vattnet, bort med känslan, rampen är kvar.

Jag gav det två försök, jag har aldrig missat på rampen förut. Men i min kropp och i hjärtat var loppet över redan innan. Jag tog straffrundan och sprang, tom, över mållinjen.

I målet fanns ingen Robin som mötte mig, ingen famn att gråta i. Jag bet ihop, gick till MIT-tältet, pratade med folk, berättade. Men ingen visste att jag inombords bara grät och skrek av förtvivlan. Jag gick undan för att ringa Robin, det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Men jag fortsatte bita ihop. Jag ville helst vara själv, gick och köpte käk och satte mig vid en av våra flaggor.

Jag pratade lite med lagkamrater och vad som inom sinom tid kommer bli bra vänner. Men ännu är jag inte redo att släppa allt framför dem. Jag ville bara hem. Ia ville springa Fun run med de andra så jag var själv i bilen hem. Nästan lättad. Jag satte på hög musik och sjöng 5h hem. Ibland, när låten handlade om att kämpa, eller stå emot, eller att vara ynklig kom nästan tårarna igen.

På kvällen i sängen bröt jag ihop och Robin fick krama om mig tills jag, trött, förtvivlad och helt slut somnade. Jag älskar OCR, det är så orättvist att jag är så bra på ALLT, utom vatten, och så skall vattenhindret alltid vara "ett måste" jag förstår det inte. Borde inte alla i Eliten ta Rampen, eller sternum checker.. eller något annat som förknippas som ledmotiv i OCR-historien. Inte ett vattenhinder?

I skrivande stund tänker jag i alla fall fortsätta kämpa, allt annat med OCR är så JÄVLA underbart kul att jag inte kan ge upp ännu. Jag har lovat att klara trampolinen i år, om så i GBG, så skall det gå. Det är det största hinder jag KOMMER ta mig förbi i hela mitt liv. Jag har aldrig varit så rädd som i lördags, så förtvivlad och ledsen. Jag har känt orättvisa över vattenhinder tidigare, och det återkommer, men i lördags var värst. Vill aldrig mer känna så när jag gör något jag tycker är så roligt i övrigt.


...

Det har tagit några dagar att posta detta, men idag, efter en härlig nationaldag får det gå iväg. Jag hoppade från ettan "utan problem" i dag och målet är att ha hoppat från 3an inför London. Helgen skall spenderas i simhall och även torsdagen, dagen D skall hoppandet malas. På fredagen hoppas jag kunna testa hindret i London och klara det.
Denna veckan skall jag försöka att endast springa, min rygg är stillastående i "smärta" och en veckas vila kanske kan hjälpa. På måndag skall jag träffa min massör för att se om det har blivit någon förändring.

Peace Out!

(PS. vill bara säga: GRATTIS TILL MARIA som får köra ELITE i år, SÅ HIMLA grymt!! Vi skall fightas på mållinjen men kramas efteråt! kul!, hon skall förövrigt ta 1st fastlane i London! 👌❤)

Vilden X-trail

Jag skall fatta mig kort.

Gött väder, brända axlar, svett, träsk och HUR kul som helst!!!

Tyvärr var det färre startande i år än förra året :( Jag hoppas verkligen att det tar sig till nästa år. Ett perfekt, asjobbigt X-trail lopp där man som löpare får bekänna färg indeed!

Längtar redan till nästa år!

Tjohej!

Toughest Malmö

I bilen på väg hem efter Toughest Malmö, vi sov en extra natt i Malmö för att kunna slappa Max på lördag eftermiddag. Robin sprang sitt första Toughest och jag kan inte vara mer stolt över hans insats! Han klarade massa fast lanes och klarade av att jogga nästan hela vägen. För honom tog det 1h och 39 minuter. Idag har han ont!

Jag var väldigt nervös inför eftersom allergin har varit påtagligt påverkande de senaste dagarna och även senaste tävlingen. I går smekte en fräsch bris in från havet men andningen var ändå svag. Jag och Maria (som fick starta som wildcard, !!! 😍) hade joggat sakta bortåt banan för att värma upp. 6-minuters tempo påverkade mig, alltså, redan i jogg-tempo. Min kropp spände sig,  hur fan skulle jag klara detta? Jag hade inte fått namn på mitt linne ännu så jag sprang runt anonym än så länge. I startfållan presenterades de bästa tjejerna och jag stod längst bak, nervös och rädd.

Nervös, foto: ? (någon i MIT?)

Vad jag inte nämnt tidigare är också att jag slagit i mitt knä ganska rejält på Ultimate och att det fortfarande inte var helt okej. Jag har inte känt det värt att oroa sig, jag visste att jag kunde springa, jag visste dock inte om jag kunde ta mig över höbalar osv. Som tur var skulle det snabbt visa sig, eftersom att höbalar var det första hindret.

När startskottet går så kommer alltid kämparglöden och ersätter nervositeten. Jag ville pressa lite i löpningen i början för att inte tappa alla helt på de enkla hindren. Jag visste att jag skulle kunna ta många på hinder, men det var inte många "svårare" i början. Mitt kämpande i löpningen tog snart ut sin rätt, efter ca. 2-3km pep det i luftrören och benen blev inte syresatta ordentligt. Jag hade mitt egna lopp i lungorna. Jag safade på swing walk, en fastlane som jag verkligen måste bli mer teknisk på, i lugnet på labbet tar jag det, ute på banan orkar jag inte. Men det är kul att det finns förbättringar att göra, framförallt efter som det är sååå kul!

Banan var platt och tog oss ca. 4km söder om området med en sväng tillbaka igenom Mudlands XL. Vidare började andningen bli bättre, vinden kom in från havet, ren och obesudlad! Tyvärr hade syrebristen redan tagit ut sin rätt, men andningen blev lättare och därmed blev loppet också roligare. Strax innan ringarna sade Maria hejdå, "vi ses i mål". Stabila fastlanes och matande igenom hindertäta områden, detta är min grej. Jag jobbade på, flying monkey, riggen (safade dock här) och vidare. Repet, och vidare till den stora rutchbanan som varit ett mörkt moln över den annars peppande banan. Jag vågade inte hela vägen upp... stod där vad som kändes som 3 år, men det var det nog inte... Tog staffrundan och fortsatte vada igenom det iskalla vattnet. Jag hade förmodligen dött om jag åkt ner.. Jag kom upp till Spining weels med lugn i kroppen, denna kan jag, andades och hoppade upp i den första röda ringen. Det gick som vanligt som en dans, MEN jag nådde inte riktigt fram på sista ringen och landade lite för långsamt på ställningen, greppade efter kanten men drog istället med mig ställningen på vägen ner. "jävla skit" han jag tänkte men lubbade, inte jätte besviken runt staffrundan. Det var nog mest komiskt. Jag tappade flera placeringar på de två straffrundorna, rampen var näst på tur, mitt o-jinxade superhinder. Jag såg att nästan alla tjejer före mig sprang straffrundan, skulle rampen kunna vara extra svår i dag?

Asså, ärligt, hur ser man normal ut?

Nej, det var den inte, andas, fokusera, jogga och PRESSA!.. uppe. Tack vare rampen fick jag tillbaka dem placeringar jag tappat. Jag kände mig nöjd när jag gick i mål, trots det starka startfältet och pip i luftrör kom jag på 15de plats.


Jag hade en riktigt bra helg, och åter igen lyfts modet. Fram till Toughest Stockholm är det OCR-tävlingsfritt och därmed återhämtning. Nu skall jag få springa långpass och träna swing walk yao!


Vill också tacka Maria och Kalle för en trevlig kväll och alla i MIT och Lynx och Toughest och .. ja, alla och allt som förgyller Toughest Malmö 2017! Världens bästa sport,

Mer hinder åt folket!
(mer foton på mig tack, också.. för det finns aldrig några 💔)

Ultimate OCR (En allergifest)

Jag var inne i en mystisk stämning hela förmiddagen som ledde upp till loppet. Kände mig trött-nervös, eller bara omotiverad. Vi hade tagit bilen upp till Åkersberga på fredagen och hade kommit i säng i god tid. 06:20 vaknade jag utan klocka och var både utvilad och hungrig. Le Mat B&B var enkelt men rent och snyggt. Vi käkade frukost länge och pallrade oss tillslut vidare till området. Vi struttade runt lite och funderade på hindren.
Vinden var kall mot ansikte och händer, jag hade ångest. Skulle jag försöka köra med de enda vantarna jag hade med mig? Såna där för 10kr på H&M, eller skulle det funkar utan?...

15 min till start joggar jag bort till Irish Hell för att spana lite, det verkar funka att springa utan handskar. När jag är på väg tillbaka till området möter jag elit herrarna som precis gått iväg och tagit sig över de första hindren. Jag blir lätt stressad och lubbar på, slänger av mig min MIT hood i tältet och lubbar till start. Lite lagom sådär glider jag in på startlinjen 3 min innan skottet.

Det är tungt, från första andetaget känner jag hur luften liksom inte riktigt kan rinna igenom. Det brukar alltid så mig hårt, hur jobbigt det är att tävla, men detta var något annat. Jag tappade direkt, min andning funkade inte. Första hindret, lätt, andra, tredje, fjärde. Jag fick kämpa i löpningen, hindren gick lätt, jag tog in och gick förbi över hinder. Krypa, bära kedja, över väggar, hänga i armarna, lätt.

När andningen blev tuffare och tuffare, när lungorna började göra ont och benen inte längre syresattes gav jag upp. Allergin skulle ta över hela loppet. Det var ingen idé att försöka ta placeringar eller kämpa på med löpningen. Det skulle inte funka. Upp för Merrell hill kom en kylig frisk vind och jag kunde för första gången på loppet ta ett djupt andetag, men ner i skogen skulle jag åter. Stocken som låg på axlarna och chip-banden som gnagde på hälsenorna var övertagande.

I stunden tänkte jag inte så mycket på det, jag kämpade på, loppet var inte viktigt och det är alltid roligt med hinderbana. Det sista hindret, ett något "tekniskt" hinder där många hade fastnat gick utmärkt efter två försök. Det sista doppet hade liksom fått våra händer att bli både hala och kalla. Greppet ville inte riktigt funka på det kalla stålet och den plastiga ringen. 1h och 5minuter tog det. (enligt den "slutliga" tidtagningen tog det 6min mer, men det kan inte stämma...)

Idag är det tisdag.

På lördag är det Toughest, inte det viktigaste loppet, men ett av dem. I Malmö går den största tävlingen för året av stapeln, konkurrensen brukar vara maxad. Så även i år, alla dem bästa är där. + ca. 7000 motionärer. (Otroligt!) Allergimedicin skall inhandlas och jag hoppas att andningen skall börja fungera.

Men, hur skall lite allergimedicin kunna hjälpa? Det är helt omöjligt som svag löpare att kunna göra en placering om jag inte kommer kunna andas ordentligt. Jag brukar kunna kämpa på med mina trötta stockar till ben, jag brukar till och med kunna springa förbi ett fåtal. Hindren kommer inte vara svårare/lättare än vanligt, men om jag inte kan syresätta mina ben, så kan jag lika gärna avbryta.

Mitt hopp om en bra säsong börjar bli svagt. Den där viljan och glädjen börjar sina... Robin tjatar så om VM, ett VM som jag förmodligen inte ens kommer kunna kvalificera till. Hur skall jag kunna göra ett bra lopp när jag måste bära med mig en sten i bröstet? Hur skall det bli bra när skadorna inte försvinner och allt bara blir sämre?

skit också!

(som vanligt inga bilder... också kul.)

Tough Viking - Slottsskogen

Kl. är 11:00 på fredag förmiddag... Jag har sedan promenaden till jobbet känt mig trött i kroppen, tankspridd och otroligt nervös. Förra året hade jag ett fokus, drömmar och mål, jag visste inte hur jag skulle klara alla tävlingar. Jag hade inga förväntningar på mig själv, det var skönt. I år har jag för höga krav på mig, jag vill alltid prestera bättre, vara starkare, snabbare, segare. Jag är så stressad över att prestera att min kropp inte orkar. Inför morgondagens tävling, (som jag kommer skriva om längre ner i inlägget) har det känts väldigt tungt. Vad jag hoppas på är en bra tävling, för mig. Jag fick ingen boost av Bootcamp och veckan som följde var full av stress över det som hände efter tävlingen. Även om jag alltid jagar placeringar är det viktigaste imorgon att jag gör ett BRA lopp, för mig. Att jag har gjort det bästa jag kan, jag behöver det. Jag behöver känna mig nöjd med min insats. Jag vill vara glad efteråt. Jag hoppas vi ses på tävlingen, ❤


Nu är det gjort. Jag var nervös som tusan innan start, skakade nästan av spänning. Jag visste inte hur det skulle gå och det kändes som vanligt som att alla andra var snabbare och starkare och.. ja, jag är ju bara jag. Men jag känner mig nöjd. Jag gjorde ett så bra lopp jag kunde med dem förutsättningarna jag hade. Benen var riktigt sega idag, det har dem varit ett tag. Har tappat mycket fart på grund av skadan och min tuffa försäsong. (tuff som i "inget har funkat som det skall")

Foto: Hom Television: Foto och Video Note: det ser värre ut än vad det var..

Efter startskottet var nervositeten som vanligt bortblåst, nu var det bara att kriga som gällde.och det gjorde jag. Pollensäsongen har höjt min puls till skyarna och toppar snabbt efter start. Första hindret var röjdykarnas goa, kalla, leriga och överjävliga hinder. Det gick bra, kylan var inte alls så påtaglig som jag trodde att den skulle vara.Jag började redan där känna att min löpning inte skulle räcka till, hindren skulle få vara min räddning. Vi fortsatte vidare, fortfarande hyfsat många runt omkring, herrar och damer. Kryphinder, uppför och vidare. Tunga styrkehinder kom ett efter ett, Jeep dunkarna, heavy pull och så fortsatte det. Jag är klen, så det är alltid lika jobbigt. Vidare tog jag mig i alla fall, jag hade ingen aning om hur jag låg till, men det kändes som att många var före.

Jag kämpade mot mina tankar och känslan att jag var helt slut redan efter 2km, jag kämpade bara mot mitt huvud idag. (även om jag faktiskt hade stockar till ben och en kropp som vägde ungefär 100kg?) Det är ungefär efter 4km in i alla lopp som jag tappar orienteringen, vilka hinder har varit? vilka skall komma? jag minns inte, jag bara sprang. Jag kommer ihåg armgången, lätt.. jag kommer ihåg istanken, jag vet att två tjejer gick förbi mig där. Jag tvekade på tok för länge. Jag ville inte ner under vattnet med huvudet. (ni som vet, ni vet att jag inte är så bra kompis med vatten) jag blev hängande... Tillslut beslutade jag mig bara, ett stadigt grepp om riggen under vattnet, en fot på sidan av containern, handen för näsan. Bröstet trycks ihop av chocken så att andningen stannar och innan man kommer upp ur vattnet har man dött minst en gång. Dem längsta hundradelarna i världen.

Sedan var resten en barnlek, den gigantiska lekplats, som är OCR tog mig ned för den ingöttade långa rutchbanan, under något typ av konstverk? och över, otroligt, hala väggar, vidare till dem tunga 50kg "bollarna" (atlasklot?), jag provade en.. den gick inte att lyfta så jag tog en annan, det gick. Jag tuggade vidare, jag tog nog i alla fall en tjej på det hindret, hon trampade in efter mig i mål i alla fall. Dem höga Reebok väggarna hade kunnat vara mer utmanande, och då jag har fobi för el valde jag utan att fundera 2millisek högerfil och under.

Mål. Trodde jag var.. 11a? Men slutade på en grym 8de plats. Nöjd!

Ont i benen, trött, satte mig på gräset och pillade av chippet. Gick till fotograferingen och lämnade sedan in elit-västen. Det var många som kom och kollade, familj och gamla vänner. Det är så otroligt uppskattat när folk kommer och tittar, jag hinner inte alltid uttrycka mig ordentligt efter loppen och jag måste alltid gå och byta om. Ofta fryser jag så mycket att jag vill hem fort dessutom. Jag hoppas kunna lära mig något tricks för att inte frysa så, så att jag kan krama alla och säga hur kul det är att ni kom.

I vanlig ordning har jag inte fastnat på många bilder, trodde det skulle bli lättare när man var elit, men, tydligen är jag så ofotogenisk att kameran inte ens vill trycka av. haha

Over and out
CS

Bootcamp Challenge

Första loppet för säsongen är nu avklarat, i skrivande stund sitter jag i sängen med allt för många tankar i huvudet. Tyvärr fick lördagen ett snöpligt slut och loppets prestation fick flyttas åt sidan. Helgen har varit ... jobbig, på många vis.


Jag hade i veckan som gick varit väldigt dålig i magen och fått både vätskebrist och ont om näring. Jag kunde träna, med VÄLDIGT mycket vilja på onsdagen och sedan på fredagen, efter ett besök på apoteket. Jag var väldigt glad över att kunna få både springa loss och köra lite ben på fredagen efter jobbet. Kroppen var väldigt svag och hade tagit rejält med stryk efter veckan.

Foto: ? Note: strax efter start...

Lördags morgon dök som väntat upp plötsligt och obekvämt snabbt. Vi tog bilen ner till Stenungsund och race-mode infann sig. Jag var mer nervös än någonsin tror jag, kände press på mig att jag behövde göra bra ifrån mig, mest för min skull. Har haft en så dålig off season; med skada strax inpå säsongsstart och dessutom denna urlakning samma vecka. Jag behövde verkligen visa för mig själv att jag blivit bättre och starkare, att jag inte är dålig, svag och långsam.

Bootcamp Challenge var lika jobbig och jävlig som förra året. Det är kärlek att lera ner sig, bada i för kallt vatten och plåga kroppen till max.

På startlinjen hade jag inga tankar, utan körde på som vanligt, till mitt stora förtret. Efter varje lopp så säger jag till mig att jag måste gå ut hårdare precis i start så att jag inte fastnar bakom folk när det tjockar-till sig. Åter gick jag ut i mitt tempo, som jag tänkt hålla hela loppet. Det är hållbart för det mesta, men jag blir irriterad när jag tappar dyrbar tid på att vänta medan dem som går ut ordentligt i början kan dra ifrån. Jag brötar mig över de första hindren, som även i år består av däckhinder och låga väggar. Jag passerar några på vägen och kommer upp till första "svåra" hindret där det naturligtvis blir stopp. Otåligt får jag vänta till chansen kommer, dips walken passeras fort och jag drar vidare. Över och under, mycket kryp och många väggar, mindre höga och mer höga...

Jag börjar knappa in på topp-tjejerna och det känns inte omöjligt då jag springer in på stranden... Tunga lastbilsdäck ligger bredvid varande med feta kedjor. Jag tar genast tag i en av kedjorna. STOP, totalt jävla skit-stop. Jag är för svag. (är det enda jag tror då) Jag orkar inte dra. Jag kämpar nästan tills tårarna rinner. (jag ser ut som en slagskämpe på axlarna idag och ont har jag) Jag klarar det med två slutliga krigsvrål och hoppar med "glädje" ner i det "härliga" havet.

Benen blir som två raka obehagliga stockar efter utmattningen av däcken och det iskalla badet. Men jag kämpar till sista droppe ändå. Det är i vanlig ordning ett härligt långt kryphinder på stranden och jag rullar förbi ytterligare en tjej. Jag tar mig igenom lite trail-löpning och benen ger mig ingenting fortfarande. Dunkarna med lite vatten i skall bäras för långt och första qualifier killen gås förbi.

Nere på parkeringen väntar nästa qualifier kille, han ser nervös ut och blickar ut över den något annorlunda dragons backen. Robin ropar "hoppa på kanten", and, so be it. Jag hoppar på övre kanten av hindret och det går enkelt förbi det förut läskigaste hindret på Toughest.

Foto: #fotomoije  Note: 

Målet närmade sig, men jag visste att det jobbigaste var kvar. Action zone, eller vad kallade dem det? Jag brötar med känslan "jag orkar inte mer" igenom området och hämtar hem några extra knä-blåmärken på köpet. Armgången där var den mest utmanande jag gjort. Trött och lerig utan grepp blev jag hängande, tills jag bestämde mig för "det här går inte clara, du måste klara detta" Så gjorde jag det. Skulle jag tagit ett varv till hade jag troligen fallit som en fura där. Ren vilja kan ta dig långt.

Målet var nu nära, jag kämpade på, jag hade tappat rygg på de 3 framförvarande tjejerna, och trodde faktiskt att det var hopplöst i detta skede. Hade jag gasat på LIIITE till, hade jag varit lite tuffare vid rampen kanske 3dje platsen varit min. Jag gillar att jag är en "gentlekvinna" jag har aldrig varit den som pressar mig fram eller är otrevlig. Så jag lät henne springa  upp för rampen och plöjde sedan själv upp för de blöta underlaget. Två av tjejerna hade fastnat på rampen medan jag lallade på med den sista säcken, jag vet inte om repet inte hängt på plats innan jag kom? Men jag tog många sekunder det sista. Jag kom in över mållinjen som 4a, missnöjd och slutkörd.

Allt som allt kändes loppet tufft, som vanligt, jag älskar det. Men jag är missnöjd att jag inte kunde tänka vid däcket. Att jag inte fattade att jag skulle lyft det något högre, så det kom några cm över sanden. Det hade sparat SÅ mycket energi och jag hade förmodligen inte varit 4a, utan 2a istället.

Jag behöver inte heller bada något mer i havet för i år... Done. (kanske tar ett dop i Florida i oktober.. men tills dess...)

Foto: Göran Stamborg note: träsket var enkelt i år..

Foto: Göran Stamborg note: IBLAND orkade jag teknik >_<

Här kommer berättelsen som INTE handlar om OCR, men nog så jobbiga saker...

Vi begav oss till hotellet i GBG där vi skulle lyxa till det lite och gå på restaurang. (fira 1-årig förlovningsdag). Allt var mysigt och bra, vi satt på ett kafé i gbg och kollade på människor. Vi hade det gött. När vi skall gå ifrån caféet frågar jag Robin "var är din jacka".

Vi (Robin) har blivit bestulna på Robins jacka, där bilnyckel (enda sådana), hemnycklar (m.m) och plånbok fanns. Efter lite tveksamheter gick vi tillbaka till hotellet, polisanmälde stölden och spärrade betalkortet. Vår bil stod i Nordstans parkeringshus (där vi åkt in med Robins betalkort), men vi visste ju att det inte gick att starta den. (Vi har endast en så kallad Service-nyckel kvar till bilen) Hur skulle vi göra med den? Vi tog kontakt med grannar, (tjuvarna/en hade ju Robins körkort) "håll utkik efter misstänksamma personer/bilar utanför lägenheten" och så fortgick kvällen, försäkringsbolag, tankar, telefonsamtal. Vi skulle ju ha ett mysig restaurangbesök på kvällen.. Nog för att stället var mysigt och maten okej, tankarna var inte riktigt där.

Robin satt i sängen och ringde polisen igen efter hotellfrukosten, då min telefon ringde. Det var en av våra grannar som precis avvärjt stöld (mycket troligen) i vårt hem. Tre okända män hade kört upp på vår infart och gått ur bilen. Hon hade då gå ut och konfronterad männen "känner ni någon som bor här?" men dem svarade inte, hon frågade gång på gång och bad dem åka därifrån. Tillslut gav dem med sig och åkte. Dem tog reg. nummer och ringde oss direkt. Varpå Robin genast ringde 112. I detta spända läge befann vi oss hela söndagen. Vad gör vi med bilen, hur fixar vi låsen, vad säger grannarna? Hur funkar försäkringar, bärgar vi bilen, bogserar, när får han nytt bankkort.. osv.
Vissa frågor är fortfarande obesvarade, men bitarna börjar falla på plats. Inatt skall jag sova som en stock.

Ev. uppdatering kommer ske på Insta.
Vi mår förhållande vis bra och vi är säkra bakom nya lås. Nu fattas bara alla smådetaljer. (och att huvudvärken släpper)

Äventyrs-Clara stämplar ut.

Edsvidsleden Trail Run

Helgen var fullproppad med gött utmattande, jag hade väldigt roligt och inte en sekund över att fota. Fredagen bjöd på "lugnt" gympass på 1,5h timma, för att ladda inför lördag och söndag.

På lördagen hade jag i förväg bjudit in löpare och bekanta till Lejonberget. Löpning från stan, genomgång av hinder och sedan 1h intervaller. (Med tillhörande korvgrillning). Vi blev 11 pers tillslut och jag hoppas att de grabbar som skulle springa Tough Viking nu den 22 april fick ut något av teknik-snacket.
Utmattad återvände vi hem för chill hos mor och far på kvällen.

Söndagen spenderades i Trollhättan och på årets första Trail-lopp. Edsvidsleden Trail Run. Ett litet, gratis evenemang med bansträckning längs med Edsvidsleden i Trollis. Jag hade vandrat leden med Robin några år tidigare, men mindes tyvärr lite om upplägget. (mindes dock att det var väldigt vackert) Det var ett 14km långt. uppåtgående lopp med delvis riktigt teknisk löpning. Jag gick in med inställningen att ta det lugnt och känna efter, jag tror tydligen fortfarande att jag är en värdelös löpare.

Jag hade precis hunnit kissa och värma upp i (alldeles för kort) 2min innan starten gick. Längst bak stod jag, och hamnade snabbt i köerna längs med de smala stigarna. Med mycket trappor och rejält branta backar i början stod det mycket stilla. Jag insåg ungefär halvvägs in loppet att jag återigen gjort en tabbe igenom att ställa mig sist. VARFÖR kan jag inte lära mig att jag har en djävul i huvudet? En djävul som kämpar och tävlar in i det sista?

Loppet var kuperat och mycket backigt i början och många kämpade ordentligt drygt första halvan. Jag hade inte förväntat mig någonting, så när jag kände att benen trummade på och pulsen höll sig jämn blev jag väldigt glad. Det gick över förväntan och det trots min tveksamma kondition. Hade jag valt att gå ut i första startled hade jag nog fått ett 6min tempo i snitt typ, på platten gick det snabbt och enkelt medan alla rejält branta uppförsbackar gick långsamt. (även de branta trapporna, nedför, gick sakta)

OCR STAMBORG

14km som i huvudet kändes som 5, snabbt och enkelt, så var det klart. Riktigt härlig led att springa. Kan verkligen rekommendera den. Den är ju markerad med led-skyltar dessutom.

Jag gick nog ut lite för hårt, kan jag tänka såhär i efterhand. Är inflammerad i benhinna nu, (på höger NATURLIGTVIS) men hoppas och tror på snabb återhämtning. Tisdagens (dagens) planerade löppass får bli ett Cykel 45 istället. (hinner jag med lite mage också) På torsdag är nästa planerade löppass, hoppas på återhämtat ben tills dess, annars får jag la cykla mer. (trist)

Jag har alltid en tvingad vilodag på måndagar, och att tolka staplarna är inte så svårt. Kroppen måste återhämta sig på måndagar. (Om passen är hälften så slitsamma blir det oftast 2 st per dag istället) Helst skall jag ligga under ansträngd men brukar balansera ungefär vid linjen. Helgerna springer iväg medan vardagarna är återhämtning. Pew. tur att jag jobbar, annars hade jag varit död.

tjip.

Elit på Ultimate OCR

Jag blir aldrig trött på att se mitt namn bland andra starka tjejer. Jag känner mig alltid lika stolt.

Idag släpptes Elit-listorna till Ultimate OCR, som går av stapeln om ett par månader. Ett ljus i en annars väldigt stressad tillvaro...



I never grow tired of seeing my name among other elite women. I feel equally proud whichever race it is.

Today Ultimate OCR released the elite names for the upcoming competition. A light in my otherwise stressful and bleak life...

Ever since the problem with my foot I've been feeling more and more stressed. I'm now able to run shorter distances but the heavy feeling of loss covers my joy. I found the love for running and it was, yet again, quickly removed from my life. I've started to run again, and with the help from a friend I started to run "low BPM runs", it's supposed to strengthen my basic running body and trough that make me faster. The only problem is, I cant run the way I want, I constantly need to check my heart rate, I cant run in the forest and the boredom makes me crushed. The feeling of actually wanting to run is removed with constant feeling of hate towards running.
Not only do I feel bad about my running, I also feel weak, my body is in a very bad shape, my right wrist is bad, my right chest back is bad, my foot, still not 100%.. Oh, and also, a tiny but, non the less problematic Hallux Valgus has appeared. Like a gift from above, like I needed more problems right now.

You can see why I'm stressed, nothing seems to work out right now and the tension grows as the first competition gets closer. I feel weaker now, than when i left Canada after the World Championships. I was supposed to be stronger and faster.. not broken.
Somehow i stress myself to make a better race than the first time I competed, last year at Bootcamp Challenge, I feel the NEED to be a better self. Unfortunately that might be the thing that crushes me. I need to feel good about my achievements rather than stressed about the future. Anyone with a good tip on how to overcome ones self?

On the upside...

This weekend I'm going to run for ME, and not the "BPM", I'll run, without checking my watch, Robin will join me on the bike. 14-15 km, I don't HAVE to run slow, or fast, or even run all the time, I'll have no "must".
And, FINALLY, my one and only masseuse is returned from some off time, so Saturday will bring pain, but gain to my body. Hopefully I'll be able to calm down and enjoy life a little!

Next time I write, will be in Swedish again, AND it'll be after the Trail race!

Väldigt tacksam om någon har idéer eller erfarenheter av att bearbeta tävlingsstress/prestationsstress?

Tjohej!

Inget Everest Challenge

Nu närmar sig den tidiga OCR-starten, på lördag kör många ArenaRun i sthlm. Jag har inte planerat in det loppet. En tävling som inte riktigt passar mig, kort distans, inga tekniska hinder och lång resa. Som tur är, behöver jag säga. Jag har på grund av skada även fått boka av Everest Challenge. Tävlingen skulle inte varit någon topp prestation egentligen utan mest en rolig utmaning, lite ledsen är jag, men inte förkrossad. (minns hur jag grät när jag missade Toughest Malmö förra året).

Jo, skadan. Jag vill rapportera lite och skriva om dagsform och mål. Tanken med off season 2016-2017 var att stärka mig som löpare och nöta hinderteknik. Det startade med en rikigt seg kropp efter VM, jag hade haft en tuff tävlingssäsong och det kändes när jag väl började känna. Jag vilade mycket och tog mycket vilodagar, jag orkade helt enkelt inte. Fokus låg på löpningen och jag lyckades tillslut komma in i ett bra flow, styrkan i benen började koma igen, och förbi. Jag slog distansrekord, och det kändes otroligt bra, jag började bli trött efter ca 20km men det var aldrig sådär jobbigt. (ni som inte gillar löpning vet vad jag pratar om) Efter den första söndagen med 23km kände jag mig trött i högra fotknölen, men tänkte inte mycket på det. Vilade fram till tisdag då intervallpass1 är planerat. Kände ingen smärta, men KÄNDE det. Likaså torsdagens intervallpass gick bra. Andra söndagen med 23km mynnade ut i högläge, smärta och svullen fotled. (underbart pass dock)

Besök hos Therese i Sthlm - Foto: Therese (blundar i vanlig ordning...)

Jag trodde att lite vila skulle göra susen. Men efter en vecka, utan att kunna springa och inte ens kunna gå så började jag tveka på om det verkligen skulle bli bra. Jag fick bittert röntga fotleden, skönt, ingen brutet eller sönderslitet i benet. Så det var bara att besöka sjukgymnast.

Nu har det gått 5 veckor (på söndag) och jag har sakta men säkert börjat jogga igen. började med 500m intervaller förra veckan, vågade testa 2km konstant löpning förra fredagen. I måndags sprang/joggade jag 3km i sträck på dem där "naturliga" löpbanden, det gick också okej. Det börjar långsamt gå att springa igen. Jag har under tiden kunnat cykla ordentligt så jag hoppas att konditionen har tappats så lite det går. Blir ju naturligtvis inga 2h cykelpass på ett gym, men 1h några gånger i veckan är väl nog under omständigheterna.
Imorgon hoppas jag kunna springa 6km på morgonen. 💕

I mitten av Mars har jag ett 14km kort traillopp inplanerat, jag hoppas naturligtvis kunna springa längre INNAN dess, men annars är det ett delmål att ta mig runt utan smärta.

Jag uppdaterar med en kortis om ettpar veckor.

Hejhopp!