Förra året sprang jag "Elite" i Toughest-touren. I år tackade jag Nej, på grund av olika anledningar, den största, att jag ännu inte är redo för vatten. (jag har dock tagit mitt problem i hornen och badar, simmar och hoppar i vatten utomhus så ofta jag kan)
I lördags startade jag i Qualifier. Jag var nervös. Jag anmälde mig "spontant" och anledningen var att "testa" kroppen. Jag har inte sprungit något Toughest i år och Toughest är en mycket bra form-koll. Mitt bröst/rygg-problem är bestående och jag blir svagare och svagare. Jag behövde veta om jag fortfarande orkade prestera på ett Toughest. Jag skall börja lägga in mer styrka för att överhuvudtaget nå målet under VM.
Mina känslor var en berg- och dalbana innan, jag ville skita i det, jag skulle "fan visa mig själv", jag var nervös, rädd och peppad. Allt huller om buller. Värre än vanligt.
Solen sken på lördagsmorgonen. Vår sovplats för natten, bilen, hade haft perfekt temperatur och klockan, som ringde kl. 8 väckte mig, faktiskt. Jag hade trott att jag skulle vakna av värmeslag runt 6-tiden, men bilen stod i skuggan och vi var hyfsat utvilade. Jag hade tryckt i mig halva frukosten när Helene och Niklas rullade in på parkeringen med glatt humör. De skulle reka ringarna innan start, jag hakade på. Jag hade varken bytt om, bajsat eller hämtat startpaketet. Det var varmt, promenaden dit gick igenom härlig löp-terräng med lite uppför, nedför, skog och grusväg.
Vindstilla, tryckande och ensamt stod ringarna på ett fält vid en gammal landningsbana. Vi testade lite. Första försöket på fast-lane, som för mig är LÄTT, gick sjukt tungt, jag tog dubbeltag i ringarna. Jag tog ju i som vanligt med greppet, som jag alltid gjort, men det räckte inte. jag hoppade ner halvvägs. Paniken steg inom mig. Detta får inte vara sant, jag KAN inte ha blivit såhär svag! Det går inte. Jag samlade mig och tänkte "jag måste klara de, detta är ett LÄTT hinder". Jag tog i mer än första försöket och kom igenom med en arm i vardera ring, lättad, jag kan visst fortfarande!
Vidare stressade vi tillbaka till området, bytte om, plockade ut vårt startkit, snackade lite med bekanta, värmde upp. Kollade när dam-eliten startade (jag var avundsjuk) och tjötade lite till.
-
I startfållan. Jag hade planerat att dra i starten för att komma först till A-frame, jag visste inte hur snabbt det skulle gå men jag tänkte anpassa mig. Hjärtat slog, 5, 4, 3, 2, 1 - pang. Jag sköt iväg i bekvämt, snabbt tempo, alla var bakom mig. Ingen kom. Jag trampade på, de var nära mig över A-frame, men jag fokuserade framåt, jag såg ingen. Jag tryckte på, inte för fort, men ordentligt. Upp på en skogsväg som gick lätt uppför, jag väntade mig att någon skulle passera här, jag har aldrig varit den snabbaste löparen. Men ingen kom. Framme vid Sternum checker, över, lätt, ingen i rygg. Ut på fast lane på ringarna, lätt, fram till en Sand bell, jag joggade runt den markerade banan. Här såg jag Baard plocka upp en sand bell medan jag släppte min. Ingen annan var nära. jag pressade på, mötte startgruppen som kom efter oss.
Nu sprang jag i ett dike bredvid vägen vi sprungit på dit. Traverse walls, igenom, snabbt, fortsätta i diket. Fortfarande själv. Jag hörde ingen, jag bara sprang. Ensam.
En vägg och in i den tuffaste löpningen på banan, skog och berg. Jag vågade kasta en blick bakåt, ingen där. Vad är det som händer? var är alla... Började komma förbi utspridda killar, de kämpade på, det var en liten pepp att ha någon att se ryggen på. Jag kom ner på området igen och tog det försiktigt över balanshindret. Vidare till Floating Walls. Nytt hinder för året, men inget nytt för mig. Lätt. Vidare ner till Flying monkey, det var ingen bakom mig, jag flög igenom, lätt. När jag var på väg upp i skogen vid dips walken kom Sara ner över balanshindret. Hon var långt bakom mig.
Irish table och sedan första tekniska hindret jag brukade kunna köra fast lane på, Platinum riggen. Jag gick någon sekund och hämtade andan. Jag gled igenom easy lane och började krypa. Jag var fortfarande själv. Traverse rings, lätt, snabbt. (har varit lite rädd för den sedan jag ramlade ner på Ninja center)
Ner, ner och ut på området igen, jag hejjade på de andra tjejerna i Qualifier, som nu var ute efter armgången (flying monkey), långt efter mig. Jag fortsatte ner mot trampoline jump, fick ta "straffet", medan jag simmade mot stranden, lugnt, för att vila lite blickade jag bakåt. Var var de andra tjejerna? Tillslut dök Sara upp igen, så jag ökade simningen lite och siktade uppåt, mot Bulgarian Bag-carry. Allt kändes så lätt idag.
Jag kastade Bagen och gick upp för skidbacken igen, jag sade till Robin att Sara snart skulle komma till bagsen så han kunde stanna och fota där. Jag tog repen uppe på toppen av backen och joggade vidare mot swing walken. Även här har fast lane varit valet tidigare, men inte idag.
Nu var löpningen lätt, jag ökade på mot spinning wheels, fortfarande ensam. Det var en konstig känsla, att springa ensam hela vägen, och känna sig så stark. Att vara först HELA vägen, galet. Framme vid Spinning wheels tog jag det försiktigt, inget flow, bara safe'a, på fast lane, såklart.
Pressa på i den svagt lutande backen fram till Ninja jumps och Mud lands. Inget svårt men tungt igenom leran. Jag visste att det skulle gå vägen. Loppet hade känts så bra från start. Ner försiktigt för Super Sliden och Camilo var ikapp. Vi tog oss upp mot rampen ihop och småpratade lite. Jag gick upp för sista stigningen innan rampen.
Enligt standard stannade jag innan rampen, samlade mig och köttade upp, SÅ LÄTT. Perfekt frånskjut och jag var uppe.
I vanliga fall brukar jag svara "oh, a det var jobbigt, trött i benen" osv. när folk frågar hur det gick efter loppet. Idag kunde jag inte annat än att berätta hur sjukt nöjd jag var. Det är inte särskilt svenskt, jag vet, och jag vill inte framstå som .. mallig, eller vad det nu kan vara. Men jag ÄR så nöjd. Stolt över min insats. I lördags kom jag 11a totalt och därmed kämpade jag mig till min bästa placering i Toughest någonsin.
I'm Back baby!
