Spartan VM Lake Tahoe

Jag skall fatta mig kort och förklara mitt bortfall från bloggen. Jag har varit väldigt stressad, till den punkt att min kropp slutade återhämta sig. Det var först då jag förstod att det började bli ganska dåligt. Jag har inte skrivit i bloggen på nästan hela säsongen men har inte reflekterat över varför. Inte fören det påverkade min kropp och träning reagerade jag. Jag har fortfarande kvar vissa stress-faktorer, men medveten om dem, kan jag arbeta bort dem eller förändra. Jag skall försöka ge mig tid att skriva i bloggen. För det är egentligen väldigt befriande. Så, nu hoppas jag skriva om både Spartan VM och snart OCR VM.

Spartan VM - Lake Tahoe

Det är en vecka sedan vi kom hem från Lake Tahoe och USA. Helt slut och med rejäl jetlag, som först nu är borta. Som många kanske redan läst och/eller hört så fick jag bryta. Nu skall jag ta er igenom tävlingen, steg för steg. (nästan  i alla fall)

Natten mellan fredag och lördag var dålig, hotellet var mycket lyhört, rummet var varmt och jag kunde inte sova. Med mörka ringar runt ögonen intogs frukost på hotellrummet. Jag var nervös, allt smakade äckligt. Jag flätade håret, bytte till tävlingskläder, fyllde vattenryggan med vätskeersättning och vatten, såg till att allt var med, allt enligt rutin. Jag tog med min långärmade kompressionströja, ifall det skulle bli för kallt med väst, kortisar och calfs. Jag var beredd, trodde jag. Jag visste ju inte vad som väntade egentligen. Eller,  4 grader kallt vatten och ett vattenhinder där jag skulle under med huvudet väntade, inget annat var på tankarna.

På området hade inte solen gått upp, det var mörkt, men spänningen , nervositeten och glädjen, den vibrerade i luften. Jag hade inte varit nervös under veckan, men väl på plats fanns bara nervositet, huvudet var tomt på vett och sans. Jag värmde upp så gott jag kunde, jag blev varm nog att ta av tröjan och kände mig ganska säker på att det skulle räcka med västen. Luften var dock kall, jag visste att det skulle bli kallare än föregående dagar, men springer man, brukar det bli varmt tillslut.

Herrarna startade mycket tidigare än damerna, förmodligen för att underlätta TV och filmning. Jag skulle starta tillsammans med världens bästa Spartan-löpare kl. 07:45.

Topp-atleterna presenterades, de hoppade en och en över den låga väggen och in på startlinjen. Sedan kom vi. Jag ville inte vara sist ut, jag har tröttnat på det, jag hamnade ett par personer bakom startlinjen. Jag hade börjat bli kall igen, men var fortfarande okej. Jag visste att jag skulle bli varm igen. Banan började med en stigning på 1000hm och 1 hinder.

Starten gick, jag ville springa så länge jag orkade, det var tufft, väggen framför oss fortsatte och fortsatte, pisten var lättsprungen tekniskt, men jobbigt mellan-brant. Tillslut började jag marschera tillsammans med över hälften av tjejerna. Jag hade den enda andra skandinaviska tjejen framför mig. Jag tänkte inte släppa henne. Jag blev inte varm, i skuggan var det kanske 10 grader och benen orkade inte kötta på så snabbt att puls gick upp tillräckligt. Jag frös inte, men kylan var påtaglig.

När vi tagit knappt halva kom ett litet överhinder som var meningslöst. Backarna fortsatte. Jag sprang så fort lutningen flackade eller det blev platt. Jag pressade allt jag kunde. Uppe på första "platån" efter kanske 800hm? kom hercules hoist, tyngre än i England, men inga svårigheter, här tog jag placeringar. Jag hejjade på Norskan på vätskestationen efteråt och och blev glad av att ha en skandinavisk vän på banan. Vi följdes åt upp till toppen där jag pressade förbi henne.

Up till flytvästarna, min var blöt och kall. Men det var bara att hoppa i. Utan en redan varm kropp svalkade vattnet inte alls. Det smärtade. Men jag andades, jag viste hur viktigt det var. Djupa andetag och bara simma. "simma, simma, simma, andas lugnt, ta det lugnt" jag matade orden igenom huvudet.

Jag klarade det, jag frös inte ännu, men kylan, den isande kylan. Den bet in i skelettet på mig, vindarna, de var ju kalla. Jag hade inte känt det tidigare, men efter simturen i 4 grader kallt vatten så insåg jag hur kallet det var. Jag gick, joggade, viftade med armarna, ryckte på axlarna, stoppade händerna i armhålan. Bucket carry. Händerna började tappa känsla nu, men det gick. den kändes lättare än i England, så jag bar, snabbt. Ländryggen smärtade så kraftigt på vägen upp att jag skrek. Men det var snabbt över. Jag fortsatte till den absoluta toppen, sled pull (?) - lätt, atlas stone - lätt. Kryphinder, långt, stenigt, sandigt, taggtråd. Det blåste här uppe, på 3000möh, stormbyar, isande som drog med sig småsten, sand och halm. Jag kunde inte andas, men kämpade på. Det började bli kämpigt. Jag gillade det.

jag fortsatte försöka värma mig med extra rörelse när nästa vattenhinder dök upp. först 3 smådopp upp till knäna, sedan Dunk wall. Jag visste att jag skulle klara det! jag spanade på hindre, tog in det, gick av och ann 1 gång. Sen gjorde jag det. Isande kyla, under väggen i vattnet och upp. Stolt som FAN kom jag iskall upp på andra sidan. En hög snedvägg med rep på andra sidan. folk kom inte upp.
Jag satsade, lätt.

Det var kallt nu.
.
.
.
Jag började skaka. (det var nog ungefär här som jag började bli dålig på riktigt)

En bit löpning och fram till min nemesis, spear throw. Jag missade, jag skakade, jag frös jag var iskall. Mina händer hade svällt upp av kylan, det smärtade för varje nedgång på mina 30st burpees.


Jag började nästan gråta, jag hade så ont i mina händer, men samtidigt hade jag ingen känsel i topparna. Nu kämpade jag på sista viljan. Sedan kom ett tekniskt häng-hinder. Så enkelt det brukar vara. Innan jag hoppade upp i det försökte jag få värme i händerna, tillslut körde jag.

Burpees. jag frös, skakade, smärtade, kämpade. Jag var trasig nu. mitt under de 30 burpees'arna kom en isande stormvind med sten, sand, dam och kyla. Jag blev så kall att jag bara stod stilla och inte kunde röra mig.

Jag joggade, brevid Marie (som jag lärde mig att norskan heter) ner mot sand bag carry. Hon såg inte bra ut, jag såg förmodligen likadan ut. Väl där nere, vid sandbad carry gick hon av banan, hon grät, men hennes sambos varma armar omfamnade henne.











Jag såg att vi skulle ha både en Bulgarian bag OCH en pancake med oss. Jag skulle fan kämpa, tänkte jag. Jag fick upp bulgarian bag, den skulle ligga över axlarna, men när jag böjde mig för en pancake gick det inte.

Jag pausade, försökte, pausade, försökte, men det gick inte. Jag fick inte upp den. Jag skakade, händerna hade slutat funka... En funktionär kom fram till mig och frågade hur jag mådde... jag svarade "jag vet inte" .. sedan sade han, "It's okey to get of the course" ...

Jag åkte med foliefilt tillsammans med Marie på en fyrhjuling till "sjuktältet". Vi var inte ensamma. Vi mådde bättre än några och sämre än andra. Sjukvärdare tog pulsen på oss, kollade pupiller och ställde lite frågor. jag vet inte hur lång tid allt tog. Jag skakade och skakade, försökte slappna av men allt var så jobbigt.

Två timmar (?) senare var jag nere i dalen igen, jag hade fått tag på Robin och vi var på väg tillbaka till hotellet.

Jag är inte besviken idag, jag var lite ledsen då, men aldrig bitter eller sur. Att bli så nedkyld och fortsätta så länge som jag gjorde är varken dåligt eller svagt. Jag är nöjd med loppet som var och jag fick en fantastisk upplevelse. Nästa år, nästa kalla tävling, vet jag att jag behöver ta med varmare kläder. Jag startar om idag, i skrivande stund. Om mindre än 2 veckor är det OCR VM, och då skall jag leverera mitt livs lopp!

Hejhopp!