Monday 18 March 2019

Edsvidsleden Trail Run 28k

Jag skall försöka fatta mig ganska kort. Trail lopp är ju oftast inte mer händelserika än att man springer, and that's that.

1. Jag har varit väldigt nervös inför detta loppet. Förra året sprang jag 14k (som då var enda valet), jag läste vad jag skrivit efter den tävlingen och mindes exakt hur jobbigt det var. I år skulle jag, av någon sjuk anledning springa TVÅ varv, alltså 28k och 880hm. (enligt arrangörernas höjdmätning) Tuffa branta backar både upp och ner. Nervöst! som fan!

Uppvärmning
2. Aldrig förr har jag gjort en riktig kolhydratsladdning, det tänkte jag testa denna gången. Då jag visste att det skulle bli ett av de jobbigaste traillopp jag kört so far. Det gick halvbra. (lyckades komma upp på 300g kolisar fredag och lördag i alla fall)
Beställde Umara-gels "paket för Lidingöloppet/mara"... Aldrig testat Umara förut, det skulle få bli en chansning. Man skall aldrig testa första gången på tävling, det vet jag. Men jag gjorde det ändå.

3. Kroppen var stark inför, 3 löp-pass tisdag, onsdag, torsdag på låpuls ca. 60 min. Ingen löpning fredag och lördag. Vilopulsen berättade om en läkt och återhämtad kropp efter Spartan.

4. Startlinjen.
Nervös. Skulle jag hänga med?
jag gick ut som 2a och tänkte, så länge jag orkade hänga på tjejen med grönt. Det gjorde jag. in i det sista. Första varvet, 1 gel, kass mage, men lyckades avvärja ett skit-stopp. Det gick FÖR fort, 28k tävlingsfart vet jag innerst inne att jag egentligen inte har. 24k (trail alltså) går gränsen just nu. Men jag körde, gick när hon gick, sprang när hon sprang. Hon var jämn.

Varvning. (3a) - 80 min in, nästa gel, med koffein. Det gav mig en liten kick. Första biten av leden är trevligast löpning, branta backar men på något vis enklast... ? Possitiva tankar. Det började bli jobbigt, jag fick gå när hon sprang. Negativa tankar började komma... 20k. Helvete, det var långt kvar och jag kände att slutet i kroppen var nära. De negativa tankarna tog över, jag ville bara att det skulle vara slut. Men jag låg fortfarande 3a. Jag skulle fan komma trea. Jag vände tankarna. Håll ut bara, 7k till och det är slut. 7k är inte mycket. Håll ut.
Vätskestation på första varvet

Magen. "hej, jag gillar inte gel" sade den. Helvete... Det kändes inte bra. Jag kämpade i flera kilometer. Benen var stela, stumma, de sprang, men de fanns inte mycket kvar. Magen började balla ur. Jag sökte frenetiskt efter perfekta busken. Nära leden, men dolt.

Stopp, skit-paus. Fortfarande 3a.
Men bröstkorgen var ond, benen onda, magen mådde kass. Mentalt svag.

Jag plågades lätt nu, kändes inte som att jag skulle hålla länge till. När jag kom ut på motionsspåret andra och sista gången blev det så stopp att jag GICK upp för en liten backe på grusväg. Då joggade 4an enkelt förbi mig. Jag fick en liten extra skjuts "och tänkte fan inte släppa hennes rygg". kilometer 25 gick i 4:30tempo. Sen joggade hon lätt upp för sista asfaltsbacken och försvann. Då sade allt i kroppen stopp. Jag visste ju också att jag inte kunde ta någon mer gel så en extra skjuts i form av kolisar fanns inte. Den sista energin tog slut när jag försökte haka på. Men det var det värt. Nu var det "bra" ca. 3k till mål. (nu skulle jag inte låta det bli en 5e-placering i alla fall)

De gick plågsamt och tankarna var mörka. jag hade legat 3a, hela vägen, jag ville så gärna. Jag är tyvärr fortfarande inte god till mods, utan pratar ner mig själv.

För att ha det nedskrivet, för det är såhär det EGENTLIGEN är:

Jag kom 4a på ett 28k LÅNGT traillopp. "tätt" inpå 2an och 3an. Jag kämpade till 120%, jag hade inte kunnat göra det bättre där jag är idag. Jag kom FYRA. 5an låg 11min efter mig. Detta var mitt första 28k lopp där jag faktiskt hade chansen att prestera bra. Det gjorde jag också, för jag kom 4a. Första varvet kändes jättebra. Det var kul (nästan hela vägen). Jag var helt slut efteråt, och det får jag vara. Jag var ute och tryckte på 120% i 2h och 44min. Jag skall vara SUPERnöjd.

MVH
Stamborg
Nu hänger den där i alla fall!



No comments:

Post a Comment