Bootcamp Challenge

Första loppet för säsongen är nu avklarat, i skrivande stund sitter jag i sängen med allt för många tankar i huvudet. Tyvärr fick lördagen ett snöpligt slut och loppets prestation fick flyttas åt sidan. Helgen har varit ... jobbig, på många vis.


Jag hade i veckan som gick varit väldigt dålig i magen och fått både vätskebrist och ont om näring. Jag kunde träna, med VÄLDIGT mycket vilja på onsdagen och sedan på fredagen, efter ett besök på apoteket. Jag var väldigt glad över att kunna få både springa loss och köra lite ben på fredagen efter jobbet. Kroppen var väldigt svag och hade tagit rejält med stryk efter veckan.

Foto: ? Note: strax efter start...

Lördags morgon dök som väntat upp plötsligt och obekvämt snabbt. Vi tog bilen ner till Stenungsund och race-mode infann sig. Jag var mer nervös än någonsin tror jag, kände press på mig att jag behövde göra bra ifrån mig, mest för min skull. Har haft en så dålig off season; med skada strax inpå säsongsstart och dessutom denna urlakning samma vecka. Jag behövde verkligen visa för mig själv att jag blivit bättre och starkare, att jag inte är dålig, svag och långsam.

Bootcamp Challenge var lika jobbig och jävlig som förra året. Det är kärlek att lera ner sig, bada i för kallt vatten och plåga kroppen till max.

På startlinjen hade jag inga tankar, utan körde på som vanligt, till mitt stora förtret. Efter varje lopp så säger jag till mig att jag måste gå ut hårdare precis i start så att jag inte fastnar bakom folk när det tjockar-till sig. Åter gick jag ut i mitt tempo, som jag tänkt hålla hela loppet. Det är hållbart för det mesta, men jag blir irriterad när jag tappar dyrbar tid på att vänta medan dem som går ut ordentligt i början kan dra ifrån. Jag brötar mig över de första hindren, som även i år består av däckhinder och låga väggar. Jag passerar några på vägen och kommer upp till första "svåra" hindret där det naturligtvis blir stopp. Otåligt får jag vänta till chansen kommer, dips walken passeras fort och jag drar vidare. Över och under, mycket kryp och många väggar, mindre höga och mer höga...

Jag börjar knappa in på topp-tjejerna och det känns inte omöjligt då jag springer in på stranden... Tunga lastbilsdäck ligger bredvid varande med feta kedjor. Jag tar genast tag i en av kedjorna. STOP, totalt jävla skit-stop. Jag är för svag. (är det enda jag tror då) Jag orkar inte dra. Jag kämpar nästan tills tårarna rinner. (jag ser ut som en slagskämpe på axlarna idag och ont har jag) Jag klarar det med två slutliga krigsvrål och hoppar med "glädje" ner i det "härliga" havet.

Benen blir som två raka obehagliga stockar efter utmattningen av däcken och det iskalla badet. Men jag kämpar till sista droppe ändå. Det är i vanlig ordning ett härligt långt kryphinder på stranden och jag rullar förbi ytterligare en tjej. Jag tar mig igenom lite trail-löpning och benen ger mig ingenting fortfarande. Dunkarna med lite vatten i skall bäras för långt och första qualifier killen gås förbi.

Nere på parkeringen väntar nästa qualifier kille, han ser nervös ut och blickar ut över den något annorlunda dragons backen. Robin ropar "hoppa på kanten", and, so be it. Jag hoppar på övre kanten av hindret och det går enkelt förbi det förut läskigaste hindret på Toughest.

Foto: #fotomoije  Note: 

Målet närmade sig, men jag visste att det jobbigaste var kvar. Action zone, eller vad kallade dem det? Jag brötar med känslan "jag orkar inte mer" igenom området och hämtar hem några extra knä-blåmärken på köpet. Armgången där var den mest utmanande jag gjort. Trött och lerig utan grepp blev jag hängande, tills jag bestämde mig för "det här går inte clara, du måste klara detta" Så gjorde jag det. Skulle jag tagit ett varv till hade jag troligen fallit som en fura där. Ren vilja kan ta dig långt.

Målet var nu nära, jag kämpade på, jag hade tappat rygg på de 3 framförvarande tjejerna, och trodde faktiskt att det var hopplöst i detta skede. Hade jag gasat på LIIITE till, hade jag varit lite tuffare vid rampen kanske 3dje platsen varit min. Jag gillar att jag är en "gentlekvinna" jag har aldrig varit den som pressar mig fram eller är otrevlig. Så jag lät henne springa  upp för rampen och plöjde sedan själv upp för de blöta underlaget. Två av tjejerna hade fastnat på rampen medan jag lallade på med den sista säcken, jag vet inte om repet inte hängt på plats innan jag kom? Men jag tog många sekunder det sista. Jag kom in över mållinjen som 4a, missnöjd och slutkörd.

Allt som allt kändes loppet tufft, som vanligt, jag älskar det. Men jag är missnöjd att jag inte kunde tänka vid däcket. Att jag inte fattade att jag skulle lyft det något högre, så det kom några cm över sanden. Det hade sparat SÅ mycket energi och jag hade förmodligen inte varit 4a, utan 2a istället.

Jag behöver inte heller bada något mer i havet för i år... Done. (kanske tar ett dop i Florida i oktober.. men tills dess...)

Foto: Göran Stamborg note: träsket var enkelt i år..

Foto: Göran Stamborg note: IBLAND orkade jag teknik >_<

Här kommer berättelsen som INTE handlar om OCR, men nog så jobbiga saker...

Vi begav oss till hotellet i GBG där vi skulle lyxa till det lite och gå på restaurang. (fira 1-årig förlovningsdag). Allt var mysigt och bra, vi satt på ett kafé i gbg och kollade på människor. Vi hade det gött. När vi skall gå ifrån caféet frågar jag Robin "var är din jacka".

Vi (Robin) har blivit bestulna på Robins jacka, där bilnyckel (enda sådana), hemnycklar (m.m) och plånbok fanns. Efter lite tveksamheter gick vi tillbaka till hotellet, polisanmälde stölden och spärrade betalkortet. Vår bil stod i Nordstans parkeringshus (där vi åkt in med Robins betalkort), men vi visste ju att det inte gick att starta den. (Vi har endast en så kallad Service-nyckel kvar till bilen) Hur skulle vi göra med den? Vi tog kontakt med grannar, (tjuvarna/en hade ju Robins körkort) "håll utkik efter misstänksamma personer/bilar utanför lägenheten" och så fortgick kvällen, försäkringsbolag, tankar, telefonsamtal. Vi skulle ju ha ett mysig restaurangbesök på kvällen.. Nog för att stället var mysigt och maten okej, tankarna var inte riktigt där.

Robin satt i sängen och ringde polisen igen efter hotellfrukosten, då min telefon ringde. Det var en av våra grannar som precis avvärjt stöld (mycket troligen) i vårt hem. Tre okända män hade kört upp på vår infart och gått ur bilen. Hon hade då gå ut och konfronterad männen "känner ni någon som bor här?" men dem svarade inte, hon frågade gång på gång och bad dem åka därifrån. Tillslut gav dem med sig och åkte. Dem tog reg. nummer och ringde oss direkt. Varpå Robin genast ringde 112. I detta spända läge befann vi oss hela söndagen. Vad gör vi med bilen, hur fixar vi låsen, vad säger grannarna? Hur funkar försäkringar, bärgar vi bilen, bogserar, när får han nytt bankkort.. osv.
Vissa frågor är fortfarande obesvarade, men bitarna börjar falla på plats. Inatt skall jag sova som en stock.

Ev. uppdatering kommer ske på Insta.
Vi mår förhållande vis bra och vi är säkra bakom nya lås. Nu fattas bara alla smådetaljer. (och att huvudvärken släpper)

Äventyrs-Clara stämplar ut.