Tough Viking - Slottsskogen

Kl. är 11:00 på fredag förmiddag... Jag har sedan promenaden till jobbet känt mig trött i kroppen, tankspridd och otroligt nervös. Förra året hade jag ett fokus, drömmar och mål, jag visste inte hur jag skulle klara alla tävlingar. Jag hade inga förväntningar på mig själv, det var skönt. I år har jag för höga krav på mig, jag vill alltid prestera bättre, vara starkare, snabbare, segare. Jag är så stressad över att prestera att min kropp inte orkar. Inför morgondagens tävling, (som jag kommer skriva om längre ner i inlägget) har det känts väldigt tungt. Vad jag hoppas på är en bra tävling, för mig. Jag fick ingen boost av Bootcamp och veckan som följde var full av stress över det som hände efter tävlingen. Även om jag alltid jagar placeringar är det viktigaste imorgon att jag gör ett BRA lopp, för mig. Att jag har gjort det bästa jag kan, jag behöver det. Jag behöver känna mig nöjd med min insats. Jag vill vara glad efteråt. Jag hoppas vi ses på tävlingen, ❤


Nu är det gjort. Jag var nervös som tusan innan start, skakade nästan av spänning. Jag visste inte hur det skulle gå och det kändes som vanligt som att alla andra var snabbare och starkare och.. ja, jag är ju bara jag. Men jag känner mig nöjd. Jag gjorde ett så bra lopp jag kunde med dem förutsättningarna jag hade. Benen var riktigt sega idag, det har dem varit ett tag. Har tappat mycket fart på grund av skadan och min tuffa försäsong. (tuff som i "inget har funkat som det skall")

Foto: Hom Television: Foto och Video Note: det ser värre ut än vad det var..

Efter startskottet var nervositeten som vanligt bortblåst, nu var det bara att kriga som gällde.och det gjorde jag. Pollensäsongen har höjt min puls till skyarna och toppar snabbt efter start. Första hindret var röjdykarnas goa, kalla, leriga och överjävliga hinder. Det gick bra, kylan var inte alls så påtaglig som jag trodde att den skulle vara.Jag började redan där känna att min löpning inte skulle räcka till, hindren skulle få vara min räddning. Vi fortsatte vidare, fortfarande hyfsat många runt omkring, herrar och damer. Kryphinder, uppför och vidare. Tunga styrkehinder kom ett efter ett, Jeep dunkarna, heavy pull och så fortsatte det. Jag är klen, så det är alltid lika jobbigt. Vidare tog jag mig i alla fall, jag hade ingen aning om hur jag låg till, men det kändes som att många var före.

Jag kämpade mot mina tankar och känslan att jag var helt slut redan efter 2km, jag kämpade bara mot mitt huvud idag. (även om jag faktiskt hade stockar till ben och en kropp som vägde ungefär 100kg?) Det är ungefär efter 4km in i alla lopp som jag tappar orienteringen, vilka hinder har varit? vilka skall komma? jag minns inte, jag bara sprang. Jag kommer ihåg armgången, lätt.. jag kommer ihåg istanken, jag vet att två tjejer gick förbi mig där. Jag tvekade på tok för länge. Jag ville inte ner under vattnet med huvudet. (ni som vet, ni vet att jag inte är så bra kompis med vatten) jag blev hängande... Tillslut beslutade jag mig bara, ett stadigt grepp om riggen under vattnet, en fot på sidan av containern, handen för näsan. Bröstet trycks ihop av chocken så att andningen stannar och innan man kommer upp ur vattnet har man dött minst en gång. Dem längsta hundradelarna i världen.

Sedan var resten en barnlek, den gigantiska lekplats, som är OCR tog mig ned för den ingöttade långa rutchbanan, under något typ av konstverk? och över, otroligt, hala väggar, vidare till dem tunga 50kg "bollarna" (atlasklot?), jag provade en.. den gick inte att lyfta så jag tog en annan, det gick. Jag tuggade vidare, jag tog nog i alla fall en tjej på det hindret, hon trampade in efter mig i mål i alla fall. Dem höga Reebok väggarna hade kunnat vara mer utmanande, och då jag har fobi för el valde jag utan att fundera 2millisek högerfil och under.

Mål. Trodde jag var.. 11a? Men slutade på en grym 8de plats. Nöjd!

Ont i benen, trött, satte mig på gräset och pillade av chippet. Gick till fotograferingen och lämnade sedan in elit-västen. Det var många som kom och kollade, familj och gamla vänner. Det är så otroligt uppskattat när folk kommer och tittar, jag hinner inte alltid uttrycka mig ordentligt efter loppen och jag måste alltid gå och byta om. Ofta fryser jag så mycket att jag vill hem fort dessutom. Jag hoppas kunna lära mig något tricks för att inte frysa så, så att jag kan krama alla och säga hur kul det är att ni kom.

I vanlig ordning har jag inte fastnat på många bilder, trodde det skulle bli lättare när man var elit, men, tydligen är jag så ofotogenisk att kameran inte ens vill trycka av. haha

Over and out
CS