Toughest Malmö

I bilen på väg hem efter Toughest Malmö, vi sov en extra natt i Malmö för att kunna slappa Max på lördag eftermiddag. Robin sprang sitt första Toughest och jag kan inte vara mer stolt över hans insats! Han klarade massa fast lanes och klarade av att jogga nästan hela vägen. För honom tog det 1h och 39 minuter. Idag har han ont!

Jag var väldigt nervös inför eftersom allergin har varit påtagligt påverkande de senaste dagarna och även senaste tävlingen. I går smekte en fräsch bris in från havet men andningen var ändå svag. Jag och Maria (som fick starta som wildcard, !!! 😍) hade joggat sakta bortåt banan för att värma upp. 6-minuters tempo påverkade mig, alltså, redan i jogg-tempo. Min kropp spände sig,  hur fan skulle jag klara detta? Jag hade inte fått namn på mitt linne ännu så jag sprang runt anonym än så länge. I startfållan presenterades de bästa tjejerna och jag stod längst bak, nervös och rädd.

Nervös, foto: ? (någon i MIT?)

Vad jag inte nämnt tidigare är också att jag slagit i mitt knä ganska rejält på Ultimate och att det fortfarande inte var helt okej. Jag har inte känt det värt att oroa sig, jag visste att jag kunde springa, jag visste dock inte om jag kunde ta mig över höbalar osv. Som tur var skulle det snabbt visa sig, eftersom att höbalar var det första hindret.

När startskottet går så kommer alltid kämparglöden och ersätter nervositeten. Jag ville pressa lite i löpningen i början för att inte tappa alla helt på de enkla hindren. Jag visste att jag skulle kunna ta många på hinder, men det var inte många "svårare" i början. Mitt kämpande i löpningen tog snart ut sin rätt, efter ca. 2-3km pep det i luftrören och benen blev inte syresatta ordentligt. Jag hade mitt egna lopp i lungorna. Jag safade på swing walk, en fastlane som jag verkligen måste bli mer teknisk på, i lugnet på labbet tar jag det, ute på banan orkar jag inte. Men det är kul att det finns förbättringar att göra, framförallt efter som det är sååå kul!

Banan var platt och tog oss ca. 4km söder om området med en sväng tillbaka igenom Mudlands XL. Vidare började andningen bli bättre, vinden kom in från havet, ren och obesudlad! Tyvärr hade syrebristen redan tagit ut sin rätt, men andningen blev lättare och därmed blev loppet också roligare. Strax innan ringarna sade Maria hejdå, "vi ses i mål". Stabila fastlanes och matande igenom hindertäta områden, detta är min grej. Jag jobbade på, flying monkey, riggen (safade dock här) och vidare. Repet, och vidare till den stora rutchbanan som varit ett mörkt moln över den annars peppande banan. Jag vågade inte hela vägen upp... stod där vad som kändes som 3 år, men det var det nog inte... Tog staffrundan och fortsatte vada igenom det iskalla vattnet. Jag hade förmodligen dött om jag åkt ner.. Jag kom upp till Spining weels med lugn i kroppen, denna kan jag, andades och hoppade upp i den första röda ringen. Det gick som vanligt som en dans, MEN jag nådde inte riktigt fram på sista ringen och landade lite för långsamt på ställningen, greppade efter kanten men drog istället med mig ställningen på vägen ner. "jävla skit" han jag tänkte men lubbade, inte jätte besviken runt staffrundan. Det var nog mest komiskt. Jag tappade flera placeringar på de två straffrundorna, rampen var näst på tur, mitt o-jinxade superhinder. Jag såg att nästan alla tjejer före mig sprang straffrundan, skulle rampen kunna vara extra svår i dag?

Asså, ärligt, hur ser man normal ut?

Nej, det var den inte, andas, fokusera, jogga och PRESSA!.. uppe. Tack vare rampen fick jag tillbaka dem placeringar jag tappat. Jag kände mig nöjd när jag gick i mål, trots det starka startfältet och pip i luftrör kom jag på 15de plats.


Jag hade en riktigt bra helg, och åter igen lyfts modet. Fram till Toughest Stockholm är det OCR-tävlingsfritt och därmed återhämtning. Nu skall jag få springa långpass och träna swing walk yao!


Vill också tacka Maria och Kalle för en trevlig kväll och alla i MIT och Lynx och Toughest och .. ja, alla och allt som förgyller Toughest Malmö 2017! Världens bästa sport,

Mer hinder åt folket!
(mer foton på mig tack, också.. för det finns aldrig några 💔)