Jag var inne i en mystisk stämning hela förmiddagen som ledde upp till loppet. Kände mig trött-nervös, eller bara omotiverad. Vi hade tagit bilen upp till Åkersberga på fredagen och hade kommit i säng i god tid. 06:20 vaknade jag utan klocka och var både utvilad och hungrig. Le Mat B&B var enkelt men rent och snyggt. Vi käkade frukost länge och pallrade oss tillslut vidare till området. Vi struttade runt lite och funderade på hindren.
Vinden var kall mot ansikte och händer, jag hade ångest. Skulle jag försöka köra med de enda vantarna jag hade med mig? Såna där för 10kr på H&M, eller skulle det funkar utan?...
15 min till start joggar jag bort till Irish Hell för att spana lite, det verkar funka att springa utan handskar. När jag är på väg tillbaka till området möter jag elit herrarna som precis gått iväg och tagit sig över de första hindren. Jag blir lätt stressad och lubbar på, slänger av mig min MIT hood i tältet och lubbar till start. Lite lagom sådär glider jag in på startlinjen 3 min innan skottet.
Det är tungt, från första andetaget känner jag hur luften liksom inte riktigt kan rinna igenom. Det brukar alltid så mig hårt, hur jobbigt det är att tävla, men detta var något annat. Jag tappade direkt, min andning funkade inte. Första hindret, lätt, andra, tredje, fjärde. Jag fick kämpa i löpningen, hindren gick lätt, jag tog in och gick förbi över hinder. Krypa, bära kedja, över väggar, hänga i armarna, lätt.
När andningen blev tuffare och tuffare, när lungorna började göra ont och benen inte längre syresattes gav jag upp. Allergin skulle ta över hela loppet. Det var ingen idé att försöka ta placeringar eller kämpa på med löpningen. Det skulle inte funka. Upp för Merrell hill kom en kylig frisk vind och jag kunde för första gången på loppet ta ett djupt andetag, men ner i skogen skulle jag åter. Stocken som låg på axlarna och chip-banden som gnagde på hälsenorna var övertagande.
I stunden tänkte jag inte så mycket på det, jag kämpade på, loppet var inte viktigt och det är alltid roligt med hinderbana. Det sista hindret, ett något "tekniskt" hinder där många hade fastnat gick utmärkt efter två försök. Det sista doppet hade liksom fått våra händer att bli både hala och kalla. Greppet ville inte riktigt funka på det kalla stålet och den plastiga ringen. 1h och 5minuter tog det. (enligt den "slutliga" tidtagningen tog det 6min mer, men det kan inte stämma...)
Idag är det tisdag.
På lördag är det Toughest, inte det viktigaste loppet, men ett av dem. I Malmö går den största tävlingen för året av stapeln, konkurrensen brukar vara maxad. Så även i år, alla dem bästa är där. + ca. 7000 motionärer. (Otroligt!) Allergimedicin skall inhandlas och jag hoppas att andningen skall börja fungera.
Men, hur skall lite allergimedicin kunna hjälpa? Det är helt omöjligt som svag löpare att kunna göra en placering om jag inte kommer kunna andas ordentligt. Jag brukar kunna kämpa på med mina trötta stockar till ben, jag brukar till och med kunna springa förbi ett fåtal. Hindren kommer inte vara svårare/lättare än vanligt, men om jag inte kan syresätta mina ben, så kan jag lika gärna avbryta.
Mitt hopp om en bra säsong börjar bli svagt. Den där viljan och glädjen börjar sina... Robin tjatar så om VM, ett VM som jag förmodligen inte ens kommer kunna kvalificera till. Hur skall jag kunna göra ett bra lopp när jag måste bära med mig en sten i bröstet? Hur skall det bli bra när skadorna inte försvinner och allt bara blir sämre?
skit också!
(som vanligt inga bilder... också kul.)
No comments:
Post a Comment