Toughest London South

Jösses! (dagens huvudtitel)

Pre race -

Jag och Robin kom fram till Stansted på torsdagskvällen ganska sent, vi hyrde bil och tog oss nervöst till vårt Inn. Vi somnade ganska snabbt och drömde om hinderbanor.
På fredag morgon skulle vi hämta Maria på Gatwick, vi käkade en grym frukost på vårt hotell (Inn) The Roebuck Inn och gav oss sedan iväg.
Idag gick körningen enklare, ljust och utvilad.

karta + område

Det perfekta vädret och hela fredagen spenderades på området med en lunch-paus på vårt hotell. Fredagen var väldigt mysig med ett trevligt sällskap.
Vi var nervösa inför trampolinen och när vi såg den tilltänka distansen mellan vatten och ställning började vi alla tre bli nervösa. (vid tävling hade dem ändrat och byggt till) Jag hade försökt, TVÅ gånger att få hoppa från 3an för att förbereda mig inför lördagen. Men alla gånger hade jag gått förlorad ur matchen, utan att den ens startat. Tyvärr har trean varit stängd ALLA tre gånger. Torsdagen (dagen av avfärd) försökte vi först på Valhalla i GBG, stängd, så Robin (snäll som han är) ringde till Frölundabadet och kollade om 3an var öppen där. "Inte just nu, men säg till badvakten bara så löser han det". ELLER INTE! när vi kom dit betalade vi naturligtvis inträde och gick in, jag började "värma upp" på lägre nivåer. Sedan gick jag och frågade badvakten om han kunde

The Roebuck Inn

öppna 3an lite. Men det kunde han inte. kul. så vi åkte hem. Jag var förbannad, besviken och ledsen. Skall jag aldrig få chansen att klara av det? Det är livrädd för att hoppa och jag tycker fortfarande att de obligatoriska hindren är löjliga och taskiga mot mig. (då jag är sjukt säker på allt annat, och jag verkligen försöker övervinna mina hinder, men kan man inte ta ramp eller annat är det lugnt... varför?) anyway.. Kommer alltid tycka att det är fel med några obligatoriska hinder som BARA alltid är vatten, tills det är borttaget. tack och hej ;) 


Race-rapport

När startskottet gick och jag kutade iväg kändes det så sjukt bra, mina ben var starka och andningen var lätt. Jag kom iväg snabbt och tryckte utan problem på, den ojämna marken var inget problem, helt vanlig skåpsmat. Det blev jobbigare efter swingwalken, men jag var ganska säker på att detta tempot skulle hålla. Värmen kom smygande, jag hade förberett mig så gott jag kunde. Vi peppade varandra att dricka vatten, äta salt och hålla oss i skuggan.

Det stekte uppifrån och varma mjuka vindar kändes nästan svalkande. Det gick fort, efter swingwalk kastade jag mig ut i terrängen efter att jag safade, i vanlig ordning. Jag är snabbt över de tre net climb’sen, och ojämnheterna fortsätter, jag pressar på förbi några tjejer, det går så lätt. Jag springer med ett leende på läpparna, detta blir min revansch, äntligen är jag mig själv. Framme vid Bag carry kunde jag jogga utan att det var döds-jobbigt, jag kastade mig iväg stark som en björn. Minns att jag tänkte ”mina uppförs promenader med Bulgarian Bags har lönat sig”.

Sedan blev det jobbigt. Jag kände det i hela kroppen, vid travers wall skulle värmen ta mig. Jag låg jämsides med Anna Svensson, hon är bra, bättre än mig rent av. Men jag hade haft det så enkelt fram till dess att vi låg bredvid varandra. Enkelt klättrade jag förbi greppstyrkehindret, ner, dags att jogga. För det var just det som skulle bli mitt slut.

Värmen fick min puls att rusa och ett joggtempo på under 6 slevade iväg pulsen till ca. 185. Det var inte bra, jag ville ju bara göra ett roligt lopp!? Ett lopp att vara nöjd med! Irish Table fick jag gå upp till, men enkelt att ta sig över.. ingen vila. Jag ömsom joggade, ömsom gick, pulsen låg kvar på 185 när jag joggade, när jag promenerade gick den sakta ner till 170..-175. Jag var tvungen att ha stenkoll. Jag började tänka ”Jag skall i alla fall avsluta loppet, om inte annat får jag promenera hela vägen”. Vippbrädorna besegrades försiktigt, jag var nästan ikapp Fanny som hade missat flera gånger. Men hon kunde ju springa, och snabbt var jag endam igen. Jag låg själv ganska långt, jag kände mig ganska säker, trots den onormalt höra pulsen. Jag försökte tänka ”alla har det lika jobbigt” och joggade sakta vidare.

Ringsliden, safe på Ninja jumps och fin skogsjogg fram till jeep dunkarna. På vägen tillbaka, efter två pauser kom Maria och en av fransyskorna, de såg starka ut fortfarande! Hejja Maria! Dem var tunga, men jag kämpade på, Spinning Weels närmade sig med en fast lane som jag visste var enkel. Jag torkade händerna och kastade mig ut. Säkert och tekniskt tog jag mig igenom. Här stekte solen, kroppen började ta stryk av den höga pulsen, jag blickade bakåt och såg Maria, i de röda ringarna.. Hon satsade och klarade det! Jag kände mig glad, trots att de båda brudarna snart skulle jogga förbi mig i uppförsbacken. Min kropp tillät inte högre fart än ”kryp”. På ”toppen” stod Digby och hejjade på oss precis som jag började jogga lite lätt nedför.

Efter detta är allt lite suddigt, jag minst inte ens alla hinder när jag tittar på kartan. När jag kom till Carry a Logg kom en obehaglig känsla. Första biten var nerför och min draghjälp (läs: maria och fransyskan) gick uppför när jag gick nerför. Men i svängen upp blev jag kall, men varm.. det snurrade till. Min kropp kämpade mot värmen. Jag fick en fross-känning. ”helvete, kommer det igen, och ordentligt, måste jag avbryta”.. Så jag promenerade försiktigt, men bestämt upp för backen. Jag hade ingen i ryggen men båda tjejerna fortfarande framför mig. Jag kunde inte springa, jag var rädd att jag skulle tvingas avbryta. Dipswalken, lätt, repet, tungt… vatten… ”måste va vatten” tänkte jag medan jag kröp över net climb. Vattnet innan riggen var underbart, en dricka, en över huvudet.

Riggen gick lätt, sedan rulla.. nu kom Qualifierkillarna. Jag hade gett upp jagandet nu, det skulle aldrig gå, jag ville bara ta mig i mål och inte avbryta. På vägen mötte jag Maria som hejjade på mig! ”hejja mig, jag är kass” tänkte jag.. Flying monkey och vidare mot sliden, en kort enkel slide. Gott att få bli blöt!

Maria och trampolinhindret

Nu spelade det ingen roll att Fast lane på ringarna gick lätt som en plätt, jag var långt ifrån dem andra. Jag kanske kunde vinna några sekunder inför trapolinen där straffrunda väntade.

Mudlands har aldrig varit så skönt, jag orkade springa en bit efteråt, igenom traverse rings och uppför höbalarna, jag kämpade. Frossan kom och gick lite, lite lätt, knappt där, men jag viste att jag inte kunde ta i mer. Jag joggade och gick om vartannat hela vägen till rampen. Jag viste att jag behövde lite sista power upp.

Stanna, andas, fokusera. Explodera och komma upp. Färdig. (rampen är min vän!)

Jag var nära att falla i frossa i mål. Jag vätskade upp mig och kramade om de andra tjejerna. Besviken på min reaktion på värmen, besviken att jag aldrig kan få vara mig själv på ett lopp. Besviken på att alltid ha en ”ursäkt”, besviken. När skall jag få ha ett bra lopp, som är så viktigt? Jag tappar tron på mig själv…

Robin frågade hur det gick på hindren, och jag tänker alltid ”vilka hinder”… skämt och sido.

After race -

På lördag efter loppet fick Robin och Maria svårt att återhämta sig, båda mådde illa och fick tvångs-äta den söta lilla hamburgaren med "toughest"logga på. Planen hade varit att bara hänga och ta det lugnt tillsammans efter loppet och käka middag på vårt hotell. (fanns inte så mycket annat i närheten, vi var ju ute på vischan) Men Maria kände sig svag och bestämde sig för att åka hem till sitt hotell. Hon kunde så praktiskt dela taxi med Linda som hade hängt på tillbaka till vårt hotell också.

Vi var sega som kola och vi var nog inte så roliga vi heller, så, middagen trycktes ner tillsammans med efterrätt. Vi ville sova vid 19tiden med fick se på en film och sedan dö.

Jag vaknade utvilad på söndagen och förstod ganska snabbt att det verkligen varit värmen som tog mig på lördagen. Benen var fullt pigga och hade det funnits stigar runt omkring hotellet hade jag tagit en härlig morgontur.



Vi hade spanat in ett slott som låg praktiskt på vägen och efter frukosten (bestående av våfflor!!!) gav vi oss av. Det var farsdag i England så hela området var fullt av fräsiga Ferraribilar från olika år. Mest intressant för mig var naturligtvis slottet och dess historia, Anne Boleyn's barndomshem. Temperaturen i bilen visade 32 grader som varmast. och som synes på bilden var det klarblå himmel. Dövarmt. Förmodligen varmaste dagen denna sommaren.

När vi spenderat flera timmar där gav vi oss av hem.

Jag tänkte fylla på lite mer senare, men kan inte vänta längre med att posta detta avsnitt.
Kanske fyller på mer senare...

Tjohej for now!
(längtar redan tillbaka till mitt hjärtas England)