Toughest Sthlm

Jag skall försöka sammanfatta denna helgen på bästa sätt. Jag har haft väldigt starka känslor och kommer ha svårt att förklara. Jag vet att funktionären som tog mig på axeln och frågade om jag var okej vet hur rädd jag var. Men det är bara han. Han gjorde helt rätt och jag är evigt tacksam.

Vi snabbspolar fram, från fredagens bilfärd, grillning och rekning av banan. Vi hade en härlig kväll tillsammans och jag hade en mindre bra natt. Efter kanske 4h sömn vaknade vi, 06:30. Solen värmde på trappen men gick snart i moln bakom ljusa moln. Frukost intogs utomhus tillsammans med gänget, jag var nervös, ville vara ensam men samtidigt ville jag bara vara nära folk. Magen kändes tom och jag ät inte någon bra frukost. Mina 22km på tisdagen verkade sitta kvar lite i benen trots turen på torsdagen. Jag ville så gärna göra ett lika bra lopp som förra året. Jag behöver jaga mina egna placeringar och det har hittills inte gått så bra.
När vi var nere vid vårt tält hade hjärnan kopplat på, jag pratade med folk, men tanken var någon annan stans. Den var ute på banan, på näst sista hindret. Jag övertalade mig om att jag skulle våga ta det, jag skulle klara trampolinen. Efter genomgången var det beslutat, jag måste ta den, det var obligatoriskt. Den sugande, tomma känslan kröp sig på redan innan start. Jag sprang, vad som skulle bli dem kortaste, jobbigaste och psykiska 8km (9km)  i mitt liv.

I starten kom jag iväg sist som vanligt, men jag tabbade mig på A-frame och kom efter rejält, inte bra, jag fick redan från början jaga alla. Ett hinder jag annars brukar vara så snabb på, jag svor för mig själv. Nu skulle jag vara tvungen att springa, jävligt hårt, för hårt, det skulle ta på mig. Det var långa sträckor med löpning i början och jag funderade på var alla hinder var, när skulle jag få ta igen mig. När skulle jag kunna knappa in? Tillslut var jag mitt bland folk, jag såg gula linnen, röda linnen och gröna linnen runt mig. Men löpningen dit hade varit tung. I platinumriggen kom jag bra ikapp, Trolte låg före mig i den leden jag valde. Jag hade lyckats sparka Maria på föregående hinder men hon verkade ha klarat sig. Lätt pinsamt. Jag tog mig snabbt och kontrollerat ikapp Trolte som hade blivit hängande på sista biten av riggen. Något stämde inte? Jag blev hängande efter henne, jag visste att hon snart skulle klara det, hon är stark. Tillslut klingade det i bjällran och jag kunde fortsätta.
Jag "safade" på riggen.

Vidare, dragons back, förra året hade jag svurit medan jag klättrade ner på sidan av första höjden. I år skakar det lite i kroppen, men jag bara kör. Inga konstigheter, lätt som en plätt. Så fortsätter det, hinder efter hinder bara flyger förbi. Ringarna, fastlane, så jävla enkelt. Allt är så jävla lätt, flying monkey, spinning weels, sternum checker, till och med mudlands, utan en droppe lervatten på benen sprang (läs mer.. kröp) jag vidare mot super sliden. FY TUSAN va rolig! Jag blev lite påkörd längst ner av en kille men, "rygg mot rygg är jag trygg", eller vad säger man.

Jag vadade igenom vattnet, jag visste vad som närmade sig.. Jag låg nog 12a eller 13de nu, jag hade gått förbi många tjejer precis i slutet. Magen knöt sig. benen ville inte springa, dem kämpade emot, jag släppte tre (?) tjejer bara på vägen ut på bryggan. Jag kämpade emot viljan att fly, likt en skrämd häst. Magen låg som i stiltje, som lugnet före stormen. Bröstkorgen började fyllas med sand. Jag andades, men allt var bortkopplat. "jag måste" repeterades i huvudet, om och om igen.
Jag klättrade upp på riggen, upp på platån. "Jag måste klara detta, annars får jag inte gå i mål" jag minns att jag tänkte det. Jag mins hur jag slutade andas, jag satte mig på huk så långt ifrån trampolinen jag kunde. Jag hade huvudet mellan benen när tårarna kom. Jag skulle inte klara detta. Jag flyttade mig ett steg närmare, jag höll i ställningen för att inte falla handlöst, paniken hade tagit mig.
Väl nere i vattnet grät jag vidare, kroppens spänningar hade släppt, men känslan av tomhet och förtvivlan, orättvisa och ensamhet tryckte i hjärtat. Jag höll för näsan och doppade huvudet i det ljumna vattnet, bort med känslan, rampen är kvar.

Jag gav det två försök, jag har aldrig missat på rampen förut. Men i min kropp och i hjärtat var loppet över redan innan. Jag tog straffrundan och sprang, tom, över mållinjen.

I målet fanns ingen Robin som mötte mig, ingen famn att gråta i. Jag bet ihop, gick till MIT-tältet, pratade med folk, berättade. Men ingen visste att jag inombords bara grät och skrek av förtvivlan. Jag gick undan för att ringa Robin, det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Men jag fortsatte bita ihop. Jag ville helst vara själv, gick och köpte käk och satte mig vid en av våra flaggor.

Jag pratade lite med lagkamrater och vad som inom sinom tid kommer bli bra vänner. Men ännu är jag inte redo att släppa allt framför dem. Jag ville bara hem. Ia ville springa Fun run med de andra så jag var själv i bilen hem. Nästan lättad. Jag satte på hög musik och sjöng 5h hem. Ibland, när låten handlade om att kämpa, eller stå emot, eller att vara ynklig kom nästan tårarna igen.

På kvällen i sängen bröt jag ihop och Robin fick krama om mig tills jag, trött, förtvivlad och helt slut somnade. Jag älskar OCR, det är så orättvist att jag är så bra på ALLT, utom vatten, och så skall vattenhindret alltid vara "ett måste" jag förstår det inte. Borde inte alla i Eliten ta Rampen, eller sternum checker.. eller något annat som förknippas som ledmotiv i OCR-historien. Inte ett vattenhinder?

I skrivande stund tänker jag i alla fall fortsätta kämpa, allt annat med OCR är så JÄVLA underbart kul att jag inte kan ge upp ännu. Jag har lovat att klara trampolinen i år, om så i GBG, så skall det gå. Det är det största hinder jag KOMMER ta mig förbi i hela mitt liv. Jag har aldrig varit så rädd som i lördags, så förtvivlad och ledsen. Jag har känt orättvisa över vattenhinder tidigare, och det återkommer, men i lördags var värst. Vill aldrig mer känna så när jag gör något jag tycker är så roligt i övrigt.


...

Det har tagit några dagar att posta detta, men idag, efter en härlig nationaldag får det gå iväg. Jag hoppade från ettan "utan problem" i dag och målet är att ha hoppat från 3an inför London. Helgen skall spenderas i simhall och även torsdagen, dagen D skall hoppandet malas. På fredagen hoppas jag kunna testa hindret i London och klara det.
Denna veckan skall jag försöka att endast springa, min rygg är stillastående i "smärta" och en veckas vila kanske kan hjälpa. På måndag skall jag träffa min massör för att se om det har blivit någon förändring.

Peace Out!

(PS. vill bara säga: GRATTIS TILL MARIA som får köra ELITE i år, SÅ HIMLA grymt!! Vi skall fightas på mållinjen men kramas efteråt! kul!, hon skall förövrigt ta 1st fastlane i London! 👌❤)