ÖST - Österlen Spring Trail, 60k Duo

Hej och Hallå!

 Rapport från Öst, spring trail 60k Duo, med Helene. Vi delade alltså på sträckan 60k, Helen fick ca. 33k "platt" sandlöpning och jag fick 27k backig fin-löpning. (Jag drog definitivt det längsta "gött"stået i alla fall!)

Vi åkte ner på Fredag efter jobbet och bodde på vandrarhem "Kuskahusen" (som jag VARMT kan rekommendera, kan bokas på booking). Fint boende lite "utanför", men nära till nummerlappsutdelning och målgång.

Jag kände mig otroligt lugn, vilket kanske var bra, då den andra i teamet var nervös och pratade konstant om olika taktiker och tankar och upplägg.

Vår sträcka var uppdelad så att Helene startade i Simrishamn och bytte av med mig i Brösarp, jag sprang sedan till mål, vid Christinehof Slott. Det blev ca. 33k för Helene, där över 10k var i sand. Hon kämpade tappert, så tappert att hon efter bytet blev sittande och inte kunde resa sig fören efter flera minuter. Jag fick en riktigt lättsprungen vacker trail-sträcka på ca. 27k med gröna (..okej, grön-gula) kullar, bokskog och sol.

So, here we go!

Vid start blåste det kallt, temperaturen låg nära nollan och vindarna kändes som minus. Alla som sprang ultrat och duo huttrade i hamnen, kl. 10 skulle vi starta. Strax innan start kom en rejäl regnskur som lite härligt blandades ut med snö.
Jag och en tjej vi precis träffat, som skulle samåka med mig till bytet, stod på kajen ovanför start, medan Helene stod i mängden av alla (400?) startande.
Säckpipan hördes spelande en klassisk låt samtidigt som tutan ljöd över vinden. De var iväg.
(eftersom att jag naturligtvis inte var med Helene här kan jag bara återberätta vad hon sagt till mig)

Helene - Sträckan startade med strandlöpning, en mil, samt senare även fläckvis. Snö och vind ven kallt i ansiktet snett framifrån, syd-ostligt, in från det kalla havet.
Hon höll ett stabilt tempo igenom sanden och tog i precis lagom, hon skulle inte vara färdig fören efter 33k. Det gällde att vara försiktig. Vid 15k och den enda långa backen gick hon och smsade samtidigt mig. Hon kände sig stark. Magen funkade, benen funkade, kroppen arbetade, ingen smärta i varken knä eller fot.
Vid 27k skickade hon ytterligare ett sms, fortfarande stark. Men nu började distansen kännas. Här kom branta kortare backar där hon nästan fick krypa upp, vid ca. 30k kom en genomträngande smärta från håll. Hon fick kämpa resten av sträckan.
Men inne på Bängtemölla gård, där jag (inte) väntade vid bytet log hon trots hållet!

Inne vid Bängtemölla gård, långt innan Helene kom

Jag - Efter start åkte vi ganska snart vidare till Bängtemölla gård, där jag och min nyfunna samåkare skulle byta av med våra team-mates. Det var kallt och trots min dry robe började jag frysa. Vi smackade på med ordentlig värme i bilen och drog dit.

Gården låg ca. 1k promenad från parkeringen, mysigt belägen vid en å. Det var lite mer lä här än vid havet, men kylan gick inte att komma ifrån.
Vi pratade med funktionärerna och lät tiden gå.
Jag åt lunch och gick en promenad för att försöka bli varm. Det gick inge vidare. Rätt som det var sade en av funktionärerna att man kunde gå in i ett av "husen", där en eld hade tänts.

Den värmen räddade nog mitt lopp. Jag satt där säkert 1,5h och väntade medan Helene kämpade ute i spåret. Jag fick uppdatering vid 15k och 27k. Där började jag räkna. Det var dags att klä mig för ett snabbt byte. På med Irock'en, jackan och västen. Ett toabesök. Nu kunde hon komma. Jag stod redo inne i huset när en turkos jacka kom springande.

Jag skyndade ut, kramade om henne, vräkte av mig Dryroben och löpte iväg.

Nu var det min tur. Flertalet duo-löpare hade redan bytt av men jag skulle minsann visa dem. Jag hade tidigt bestämt mig för att ha ett "gött"lopp, framförallt i början, så illa som jag tog slut på Edsvidsleden skulle jag inte ta slut idag!

Jag trampade på, det var lätt löpning, platt, gött, lite smålut, jag sprang om en efter en. Jag höll något lägre än 5 tempo ganska stabilt. Jag visste att det skulle komma backar, 600hm ungefär. Tydligen klättrade vi sakta hela tiden dessutom.
Jag hade ingen koll på placering, men ju fler jag sprang om, desto högre chans var det ju att någon av de tjejerna var i "duo - dam". Ultra-löparna var starka och gav mig sån inspiration, att de höll ett tempo strax under mitt är helt galet. I 6 mil liksom!

Vi kom fram till de vackra kullarna där det bara spratt i mitt sinne! upp och ner, vissa nedförslöpor var fantastiska och jag var nära till vår-skrik.
Jag höll koll på både känsla och puls, det rullade på och när jag, vad jag trodde, hade ca. 10k kvar förberedde jag mig för att börja pressa lite.
För att fortsätta hålla tempot skulle jag snart behöva ha det lite obekvämt. Vid ca. 20k började jag tappa "go-känslan" för att gå över till vilja och pannben.

Den vackra naturen fortsatte, jag började känna mig sleten, men jag skulle fa* plocka fler duo-löpare. Nu började magen göra sig påmind. Med både frukost och lunch förväntade jag mig inget annat, men hoppades, det gjorde jag.

Det började bli rejält tungt, jag sprang förbi en man, med en skylt 4,5k kvar till Christinehof Slott. Nu var det bara att pressa. Nu var det ingen vila kvar. (bara ett snabbt toabesök utan konsekvenser)

Jag började känna igen mig.
Där, där var slottet!

Upp för de sista trapporna vid sidan av slottet, upp på grusplan framför byggnaden och in över mållinjen. Där kramade jag om Helene som stod och hejjade för glatta livet! Hon viskade spänt "jag tror vi kommit 3a"...

Jag lade mig ner i gräset på min Dryrobe och stretchade medan Helene gick upp till resultaten och kikade. Äppelmusten från Österlen smakade smaskens. Jag hostade som vanligt efter hård ansträngning. Jävla skit också!
Resultatet var inte uppdaterat ännu, men ett dam-lag hade gått i mål. Vi väntade med spänning till nästa uppdatering. Jag gick ner till bilen för att byta om till torra kläder. Vi hade på känn att prispallen väntade. Precis som jag öppnade backluckan fick jag ett sms... Vi kom 2a! Vi hade fan kommit TVÅA!

Världens snyggaste prispall?

Efter prisutdelningen satte vi oss, sjukt nöjda, i bilen och började den ca. 4h långa resan hem.

Både jag och Helene hade gjort vårt bästa idag. Det hade resulterat i en andra plats bland damerna och en 11plats totalt, bland 61 (?) lag. Jag jobbar på att se det för den prestation det verkligen är. Att kunna springa ca. 30k trail är starkt, att kunna PRESTERA på ett 30k traillopp är ännu starkare. Oftast hamnar tankarna lite fel, framförallt när man sprungit bredvid män och kvinnor som sprungit 60k. Känns som att 30k är en fis i rymden då... Jag försöker inte bli blindad av den lilla bubblan vi befinner oss i, utan se det utifrån. Ibland behöver jag det för att känna mig nöjd och stolt.

Tack och hej!

(på långfredag kör vi ultraintervaller och landar förhoppningsvis på ca. 50k)