ActionRun Örebro

Max-nervös inför loppet!

Aja! Detta loppet var en vinst trots den extrema nervositeten. Snabba, korta lopp med få elit-tjejer, kan det bli mer nerv-wrecking? Nej.

Vi åkte upp mot Örebro redan på fredag efter jobbet. Vi skulle bo hos en kompis mamma på landet utanför Örebro. Hon hade bokat den största sängen till mig och Robin. (Ah, det var bättre än hotell, frukost och middag ingick, fick en HEL flaska björksav på köpet) Fredrik, som vännen heter skulle också springa, så vi slog två flugor i en smäll helt enkelt. Socialisera och tävla. bra koncept över lag kan jag tycka.

Jag blev nervösare allt som fredagen gick på natten spenderades spänd och antalet runt-rullningar var många. Lördag morgon fylldes med björksav, tjöt och en lång frukost. Vi drog tidigt in till stan och gled runt en stund och rekade det mest tekniska hindren. Vi skulle klara dem, både jag och Fredrik. Jag var så nervös att jag mådde illa idag. Jag brukar inte vara så nervös.

Jag visste att banan skulle vara snabb. Platt, kort och med snabba löpare i elit-ledet. Precis motsatsen till mina favorittävlingar. Hindren skulle vara tekniska, det hade jag till min fördel. Jag hade 1000 planer på hur jag skulle klara av det på bästa vis utan att dö av prestationsångest. På startlinjen bekantade jag mig med Emelie och Sara (som visade sig skulle bli mina pall-plats-vänner. Jag ljög verkligen inte när jag förklarade hur nervös jag var. 7 snabba tjejer (med mig) stod på startlinjen och såg ensamma ut. När starten gick var det som att alla andra liksom, stod kvar, ingen spurtade. Men det gjorde jag.

Ut först, jag var tvungen att ta så mycket jag kunde på Emelie, jag visste att hon skulle springa om mig, förr eller senare. Det blev förr. Det var ändå viktigt för mig att pressa på, så jag kämpade med mina långsamma ben. Starten följdes av många enklare hinder, krypa, över under, trapp-hinder, rep, balanshinder, ninja-steps och tillslut, efter kanske, 2km (?) kom Riggen. Jag andades och körde. Här började Sara komma ikapp, jag bligade bakåt och såg henne närmare och närmare. Jag visste att det bara var en tidsfråga innan hon var förbi, hon sprang mycket lättare än mig.

Ninja walls, trappa, löpning, och där var hon om mig. Hon sprang på, jag försökte haka på i samma tempo, men pulsen låg stabilt på 180. Jag behövde sakta ner för att inte gå het totalt. Efter rampen, som båda klarade galant såg jag att hon, precis som jag gjort tidigare, blickade bakåt mot mig. Jag kämpade på. Vid de flytande rören "safeade"/fegade jag och ålade mig över, här skulle Sara snart vara så pass långt ifrån mig att jag hade gett upp hoppet om att komma ikapp. Hon skulle behöva missa på ett hinder, men jag var ganska säker på att det inte skulle hända. Det var en bra bit platt löpning med få tekniska hinder en ganska bra bit nu. Jag körde så hårt jag kunde, jag var ikapp en elitkille som hade det kämpigt. Vi följdes åt under de tunga kryphindren, jag efter honom på första och han efter mig på andra. jag fick kass flow i Ringarna till en början (inga problem, men osnyggt) men kom i form halvvägs.

Fjärde tjejen syntes i ögonvrån, jag skulle behöva fortsätta springa på för att hålla min 3dje plats. Jag kände mig dock säker. Hon kom inte närmare, men jag höll ett öga på distansen ändå.

Över slangarna i vattnet var jag ensam, det var skönt, jag kunde tekniskt säkert ta mig över. Publiken fick njuta. (applåder lyfter alltid humöret!!)
Ytterligare en rigg, det gick stabilt, men långsammare än planerat. Det var inte långt till mål nu. Pulsen varierade mellan 180 under löpningen och 175 under hindren. Bära, armgång, vatten, biltvätt, ner runt. Nu såg jag A-frame och fattade att målet var nära. Nervositeten inför rullbanden infann sig precis som vanligt. Över A-frame, under bilen och fram till banden.

Andas. fokusera. Jag blir trea tänkte jag och sprang upp. Lätt!

Efter varje tävling förundras jag över att jag får stå där tillsammans med dessa starka tjejer, ibland bredvid pallen, ibland på den. Jag är så sjukt glad att jag träffat alla glada, starka, positiva, stencoola tjejer, alla skulle ha sådana som er i sina liv. Att komma trea idag var en etta-placering för mig, jag vet, det är löjligt. Men att "förlora" mot Sara och Emelie, det är inte att förlora, för det är två grymt starka tjejer. 👊💕

Tack och Hej leverpastej!

(PS. Oklart vad nästa tävling blir, men nu är mentaliteten inte krossad efter loppet, utan höjd DS.)

Fredriks mamma gjorde en fin "heja"skylt!

Pallplatserna