På fredagen anlände Maria med tåg på GBG centralstation, vi skulle reka banan och sedan oka hem och sussa hos mig och Robin. Vi testade de "tekniska" hindren och kändes oss nog ganska redo för lördagen. Jag hade ingen tävlings-känsla, men tänkte att "den kommer nog imorgon när jag är på plats". Jag sov ganska dåligt och misstänkte att jag kanske var lite nervös trots allt.
På lördagen dök Kalle upp kl. 07:30 med våra nya tävlingskläder och jösses, vi blev snabba. Kul att de passade, så vi kan springa säsongen i snygga Team Kroppslabbet-kläder. Jag hade fortfarande en olustig känsla, jag kände ingen pepp men var ändå nervös. Det var inte rätt helt enkelt. Vi drog ner till GBG, vi snackade med folk, kissade och värmde upp. Känslan var fortfarande inte där.
 |
| Jag och Maria (Foto-cred: Robin) |
Vid start kändes allt avigt, jag kämpade på och hade för avsikt att inte släppa Marias rygg, hon springer ifrån mig, men jag tar ikapp på hinder. Det gick enligt plan. I kaoset som uppstår i start tryckte jag på så gott det gick. Fotbollsspelarna är obehagliga och många folk knuffas omkring. Framme vid Ankdammarna var jag någonstans mitt i röran, det var svårt att veta hur många elit-tjejer som var före och efter. Det var bara att köra. Ner i vattnet, kallt, lerigt, segt, pressa. Över, ner, över, ner, över, ner och upp, krypa och ut på asfalten. Benen hade blivit stela och tunga precis som förra året, jag skulle gå kämpa igenom detta lopp också. "Fan!" tänkte jag och kämpade på.
Pulsen var hög, jag hade mjölksyra, men jag kan inte släppa nu! kryphinder och börja klättra. Efter 3km hade jag fortfarande Marias rygg, hon var en bit framför men jag såg henne. Floating Plates, lätt, rampen, lätt, jag älskar hinder, jag måste ha mer. Behöver mer för att kunna kämpa mot de bästa löparna. Jag ligger okej till, jag kämpar på för att håll de bakomvarande, just, bakom. Eld, klättring, upp för backar. Jag ser mig nervöst om, det är lugnt. Men mentalt gråter jag, det är jobbigt. Backarna känns som väggar, benen är tunga, jag växlar plats med några killar på vägen. Nere vid Spinning weels vet jag att ice tank närmar sig, jag kastas mig igenom hindret. Jag kämpar vidare.
 |
| På väg mot "floating tables" |
 |
| Floating table |
Vid armgången står Erland och filmar, han hejar på, det går lätt, men jag vet vad som väntar. Jag vet att jag har Maria inom räckvidd, jag vet att jag har ett antal elit-tjejer bakom mig, inte hur många, men några i alla fall. Jag saktar ner mot tankarna.. Jag klättrar upp och stannar. Jag tänkte låta pulsen gå ner, men medan jag står där kryper obehaget på mig.
Jag börjar tveka, jag kommer inte klara det. Helvete, jag får panik. Jag blir förbannad, rädd. Erland är bredvid, Robin är där... Men det kvittar, det går inte. Jag samlar mig, torkar tårarna, tjejerna börjar komma förbi mig nu. En efter en hoppar de i vattnet och förbi. Jag hoppar i.. Men jag känner inte botten, jag klarar det inte. Funktionären ber mig kliva ur, jag får inte blir för kall. Jag sätter mig och gråter och hyperventlierar tills jag samlat mig igen. Nu var en bra placering körd, allt var kört, ett bra lopp, en bra känsla. Nu behöver jag bara vinna över migsjälv.
Jag ställde mig upp och fråga om det var okej att bara doppa huvudet, utan att gå under trossen. "Nu är det bara en fight mot dig själv" sade funktionären. Jag fick avgöra. jag hoppade i Isen och doppade huvudet. (ej under trossen)
När jag sprang där ifrån var allt kass. Jag grät, försökte samla mig, men tankarna var kvar vid istanken. Jag hatar mig själv i dessa situationer. Jag hatar att hjärnan bara ger upp, att den säger åt mig "du kommer dö".. Mitt förnuft säger ju att det kommer gå bra, för det kommer det, jag kommer inte dö, jag kommer hata det, men jag kommer klara det.
Jag tog det lugnt resten av loppen och framme vid super sliden försökte jag åka sakta, men glidet var bra, det gick fort. Hoppet kom när det gick som snabbast, jag landade hårt på högra höften/ländryggen så att huvudet dunsade i den håra backen. Jag kved till. Farten minskade och jag stannade. HELVETE, jag kände mig snurrig, jag fick omedelbart ont i huvudet. Jag gick en bit, skulle jag våga springa. Sakta men säkert började jag jogga.
Kunde loppet bli värre nu?
 |
| The face of defeat! 😩 |
Jag gick i mål, ca. 5 min efter näst sista Elit-tjejen. Jag grät. Jag var så otroligt besviken på mig själv. Så krossad av mitt egna mentala hinder. Man kan inte alltid tänka OM, men idag tänker jag göra det. OM jag hade kört vidare hade jag satt en typ.. 9 placering. Jag behöver tänka så, för att inte krossa mig mentalt. Jag är inte dålig på hinder, jag vill ha mer dock. Löpningen var tung, men det var inte bara jag som tyckte det. Vi satt i samma båt.
Jag har redan innan tävlingen beslutat att bada mer i år, eller bada och bada. "Träna" får jag la kalla det. Springa och hoppa i vattnet. Ner med huvudet, vara där, upp och springa vidare. Jag måste se att vatten inte kommer döda mig. Det kanske är obehagligt, men det är okej. Bara jag vågar ta steget ATT hoppa, ATT komma under, att vara i vattnet.
Jag skall tänka att jag är en grym atlet, för jag behöver ha med mig det till ActionRun Örebro som skall springas på Lördag. Vi kanske se där?
PÅT' IGEN BARA!
No comments:
Post a Comment