Toughest Oslo

De tre föregående inläggen skrev jag från början på jogg.se, men för att fylla upp med något som är berättande och faktiskt kul så slängde jag upp dem här också.

Detta är alltså det första ”riktiga” inlägget och jag har tre roliga tävlingar att skriva om. Jag skall dela upp dem i tre inlägg, fast behåller dagens datum på dem alla tre. I detta inlägg får ni läsa om den senaste tävlingen, Toughest Oslo. (de två nedanför Actionrun Örebro och Berzerk)

Toughest Olso var nog den sista tävlingen jag anmälde mig till, jag ville inte åka dit själv och ja antog att Robin inte orkade hänga med. Men efter Toughest sthlm tyckte han att det var så roligt att han föreslog att vi skulle åka upp till Oslo. Så utan tvekan anmälde jag mig till den också. Det hade gått bra på flertalet tävlingar innan och jag var sugen på att testa att söka mig till Eliten.
När jag läst igenom startlistan, hittat mitt namn och sett versalerna EW innan mitt startnummer kissade jag ner mig litegrann. Det var alltså officiellt, nu kunde jag kalla mig Elite. Det började genast pirra i magen mer än innan.

I vanlig ordning tog vi bilen upp direkt efter jobbet på fredagen för att få en natts sovande i bil, på plats. Vi har gjort så innan och det passar mig bra. Vi kom upp vid 9 tiden och området var preppat och upplyst, jag provade några hinder men tog det lugnt. Det skulle ju vara typiskt mig att skada mig. Jag viste vad som väntade och hade koll. Det var bara Dragons Back som vilade likt Smaug i mitt bakhuvud.

Jag var nervös inför loppet, på morgonen var det skakigt, maten smakade äckligt och jag ville gå hem. Jag viste att banan skulle bli astuff och att elite-tjejerna är as-starka och duktiga löpare. Jag irrade runt på området och tillslut var det möte, uppvärmning och så gick första start. Herr-eliten. Fyfan, usch, blä… Nu skulle jag gå in där i startfållan med de andra ASduktiga tjejerna. Jag skulle skämma ut mig.

Starten gick, jag kom som vanligt sist ur första backen, men var ännu inte orolig. Det var tungt direkt och banan gick uppför mycket. Jag låg sist en bit men så fort hindren började närma sig och bli fler märkte jag hur snabb jag var och redan vid första hindret gick jag om första. Jag lubbade på så gott jag kunde och när vi kom ner på området igen hade jag några bakom mig och några nära framför. De duktigaste tjejerna såg jag inte nu. Jag tog fastlane på första riggen och lyckades svinga fel och blev hängande ett tag i ett rep. Tillslut nådde jag det sista greppet och tog mig upp. Med applåder och hejjar-rop  i ryggen fortsatte jag anfått. Jag hade trots tabben plockat två tjejer.

Jag småsnackade med en tjej medan jag promenerade förbi henne i en uppförsbacke och flög sedan vidare över alla hinder, som vanligt. Det är hindren som är min styrka, men den kan bli ännu bättre.

Jag har få minnen såhär i efterhand, vattnet var kallt, det gick mycket uppför, jag kämpade och kämpade, jag kämpade mig uppåt i placeringarna och när jag spurtade i mål var jag död. Jag har lite av en känsla av luft efteråt. Allt gick så fort, jag var så nervös, sedan drog det igång, det var asjobbigt. Sedan gick jag i mål och allt var klart… Askonstig känsla.

Jag tog nog tre fast lanes men det måste verkligen bli bättre och min löpning måste taggas till. Jag har mycket kvar att ge, det känner jag. Men det är till nästa säsong, idag väntar jag ivrigt på Risveden Terräng på lördag. Efter det väntar Born to Run, Toughest GBG och sista OCR för säsongen, VM.

Nu är vi i fas med blogginläggen!

Kram från en överväldigad skitunge!