Actionrun Örebro

Efter mitt ”misslyckande” på Actionrun Borås hade det pirrat av pepp i flera veckor för att bara bli värre fram till start. Jag fick starta i elit-gänget och det var flertalet tjejer, jag spanade in dem jag antog var ett ”hot” men gick in i min bubbla så fort startskottet ljöd. (speakern sa ”kör”). Eldhinder, lubba, vatten, klättra över, kändes tungt… benen var kass, jag fick en känsla av stress, hur skulle jag lubba ikapp alla med dessa ben. Dem gav mig ingenting, pulsen var hög. Över A-hinder, fram till ringarna i vattnet där jag tog in, jag sprang förbi så många jag förmådde, jag höll utkik framåt. Ingen tjej i syne där jag mötte den första gruppen. Jag började ta in.

Jag höll en blond tjej i sikte, hon måste ligga först. Jag förstod att jag tog in på henne för hon kom närmare för varje meter. Efter varje hinder lokaliserade jag henne. Jag pressade på med mina trötta ben men kände att trots det låga tempot tog jag in. Över väggar, bära tungt, sedan, kom jag ikapp. Det var på en hög vägg 1km innan mål. Jag tog henne över väggen, förlorade mycket kraft men klarade ändå av att lubba ifrån henne. Hon hade nog satsat precis som jag. Jag var först nu.

Jag visste det. Jag började närma mig publiken nu och när jag kom fram till rören i vattnet hörde jag ”första tjejen”.. Det pirrade till, nu var det mycket folk samlade runt omkring. Jag hade bestämt mig för att våga springa över rören, så jag gjorde det. Det började spåra ur ungefär halvvägs med jag lyckades parera och komma över till publikens förtjusning. Sedan kom Irish table, som jag alltid haft lätt för, förstår inte uppståndelsen kring det lilla hindret? Över och sedan krypa lite till.

Jag var lite nervös inför rampen, som man nog bör vara. Det kan vara en vägg om man är trött. Väl framme hörde jag åter folk som sade att jag var första tjejen. Har aldrig känt den känslan förut. Det var otroligt roligt. Jag stannade framför rampen, kollade på den och andades. Jag sprang och köttade. Jag var uppe. Publiken jublade och applåderade, jag vände mig snabbt om och visade min glädje för dem för att sedan fortsätta kämpa. Nu var jag nära mål.

In i stan och förbi den sista vätskekontrollen. Jag drack en mugg medans jag backade, så att jag höll koll bakåt. Det var lugnt. Jag kutade vidare och kände mig nu lugn. Detta tar jag. Framme vid publikhavet som var målgång hörde jag speakern säga mitt namn och jag fick plötslig prestationsångest. Nu MÅSTE jag klara sista rullbandet. Jag stannade, andades och körde. Det var precis att jag kom upp, men upp kom jag.

Jag fick förnöjt berätta att Örebro Actionrun var mitt första OCR lopp någonsin och att jag var nöjd med att komma tillbaka efter ett år och vinna skiten!

Nöjd med en förstaplats, och en hamburgare i magen åkte vi hemåt! Jag var bäst.